FÖRÄLDRAPERSPEKTIVET NÄR ENS BARN DRAR UT I VÄRLDEN

FÖRÄLDAPERSPEKTIVET - NÄR ENS BARN STICKER UT I VÄRLDEN

Min son Erik är i Australien just nu. Bor i Surfers Paradise och jobbar på ett glasscafé. De driver också en reseblogg ( Googla på Erik and Frida )
Han bad mig skriva en artikel från föräldraperspektivet vad som sker när ens barn flyttar hemifrån. Sagt och gjort - så här skrev jag!!

Sabbatsår? Ut och resa? Men pluggandet då? Utbildning? Bli lönsam och dra igång karriären? Herregud, hur ska det här gå? Och inte är de så erfarna.
Tankarna i min föräldrahjärna drog åt alla möjliga negativa håll. Visserligen har vi under alla år varit en resande familj, men det har ju alltid rört sig om kortare ferievarianter. Inte ett helt år och inte såååå långt bort. Australien? Hur sjutton skulle de klara detta?

Ända sedan år 7, i skolan, har Erik pratat om att resa till Australien när gymnasiet var över. Så visst är det positivt att genomföra sin mål och sätta planerna i verket.
Som en god och tänkande förälder lät jag mig sättas in i planerna utefter att de började ta form. Jag stöttade och la mig i tankarna lite försiktigt. Gav några råd här och där, men lät ungdomarna sköta grovjobbet. Någonstans i mitt inre var jag i smyg lite imponerad av vad som trots allt höll på att ske. Resan var på väg att förverkligas bit för bit och eftersom jag
ändå är en resande själ ( om än lite försiktig ) så rycktes jag med av de förväntningar som Erik Och Frida hade i sina sinnen.
Jag hade nog själv velat göra det de snart skulle göra när jag var klar med gymnasiet. Men världen var mindre lättåtkomlig på den tiden och kravet från omvärlden vad gäller att kvickt skaffa en utbildning var större. Dessutom hade ingen kommit på internet och datorer hade ännu inte sett dagens ljus.

Det är klart att flytta hemifrån är stort. Att ta hand om sig själv. Att klippa navelsträngen och bli en tydlig egen individ med ansvar för sig själv och sin omgivning. Klart att det är stort och spännande. Och förhoppningsvis utvecklande.

Flygbiljetter beställdes, hotel i Hong Kong fixades, vaccinationer fullbordades och packningsprocedurerna genomfördes, om än lite långsamt.
Frågetecknen var dock fortfarande många. Kommer de att hitta jobb? Hur ska det gå med deras relation när de ska slipas mot varandra varenda dag? Pengarna - räcker de? Tänk om de blir sjuka eller rånade? Plats att bo? Ifall en olycka skulle ske och så är jag som pappa så långt borta. Är de tillräckligt gamla för att kunna ta alla dessa ansvarsbitar kring mat, ekonomi och planering?

Någonstans så hoppades jag att vi som föräldrar trots allt hade ingjutit den mängd förnuft och ansvarsbenägenhet som behövdes. Att vi tillsammans byggt upp en social kompetens och en förmåga att hantera vardagen i en helt ny och främmande världsdel. Jag litade på min grabbs kompetens och eftersom flickvännen Frida nästan känns som en familjemedlem sedan lång tid tillbaka kände jag mig trygg med de förutsättningar jag kunde se eller känna. De två kompletterade varandra på en bra sätt och framförallt är de snälla mot varandra i alla lägen. Något av en förutsättning om man ska kunna trivas med varandra över tid och i en främmande kontext.

Avresedatumet närmade sig med stormsteg och nu började det kännas lite i hjärttrakten också. Enda barnet skulle dra iväg hemifrån. Vi som följt hans hockeykarriär i 12 år. Varit i varenda ishall i södra Sverige - vad skulle vi göra med all tid som plötsligt skulle finnas. Men, det var ju våra nya förutsättningar att ta tag i när de väl rest iväg. Nu gällde det att njuta av tiden ihop som familj och prata igenom de sista råden inför avfärden.
Vi spontanbokade en weekendtrip till London ihop för att ha det extra kul helgen före deras avresa. Engelsk ligafotboll, god mat, shopping och som vanligt ett uselt hotell med smutsig heltäckningsmatta i varje vrå. Men, kul hade vi - mor, far och son. Trots att favoritlaget Tottenham förlorade mot bottenlaget Wigan med 0 - 1.
En söndag i september slängde vi igen bakluckan på SAAB:en efter att ha stuvat in ryggsäckarna. Landvetter var målet och datumet var avresedag. Nu skulle det ske. Efter ett gråtmilt avsked på flygplatsen vinkade vi av planet och gick tårögda in en en för oss ny vardag. Utan barn på ett år och dessutom så långt borta från oss.

Redan dag ett kändes lugnande. Tack vare att de bloggar från resan fick vi snabbt besked kring att de kommit fram till hotellet i mellanlandningsstaden Hong Kong och att bagaget hittat samma adress. De såg glada och förväntansfulla ut på bilderna som laddades fram på nätet.
Visserligen var jag tvungen att ringa dem för att göra mig helt säker, men jag fick samma positiva känsla då.

Allt sedan denna dag har jag varit en lugn förälder. Visst kan man bli lite svettig när Australien upplever de värsta översvämningarna någonsin och cyklonen Yasi drar in över kusten, men de två ungdomarna har visat så mycket vuxenhet och förnuft att jag tillfullo har lärt mig att lita på deras förnuft och förmåga.
De har under hela Australienperioden hittas lösningar som gjort att jag mer känt stolthet än  oro.

Tidigt i höstas fick vi rådet av en arbetskamrat till min fru ( tack Sören!! ) att det kunde vara givande att besöka sitt barn på den plats där de prövade sina vingar under en så lång tid. Den chansen kommer ju aldrig tillbaka. Vi hörde vad han sa, men tvekade inledningsvis.
Det är ju deras resa. Vi kanske bara lägger oss i deras vardag. De ska ju klara eldprovet på egen hand., tänkte vi lite försiktigt.
Vi blev dock övertygade av Sörens argument och drivna av både längtan till Erik och Frida samt en portion av att hitta äventyret beställde vi flygbiljetter. Förenade Arabemiratens bolag Etihad visade sig ha de billigaste biljetterna och vips började även vi planera resa och packning.

Så här i efterhand visade sig detta resebeslut vara mycket lyckat. Vi hade med största säkerhet aldrig kommit till ” Down Under ” annars och att få dela Erik och Fridas vardag under 10 dagar är ett bestående positivt minne som vi minst av allt ångrar.

Helt plötsligt såg man hur mycket de verkligen mognat som individer och att deras relation hade förstärkts och fördjupats. Saker som man kunde bli smått förtvivlad över när Erik bodde hemma var inte inte längre ett bekymmer utan löstes utan tvekan. Det var en fröjd att bli guidad genom deras Australienvardag och få uppleva deras arbetsplats, var de surfade, gick och käkade tisdagsstek, gymmade, handlade, gick på pubställe och åt brunch. Plötsligt kunde vi dela alla deras erfarenheter och det var verkligen kul att se den stolthet som de visade oss runt i deras hemvist Surfers Paradise. Nu har vi gemensamma nämnare och beröringspunkter för resten av livet.

Bland annat imponerades jag av att:
# Deras ekonomikoll
# Förmåga att stötta varandra
# Hitta Australienvänner
# Sköta sina arbeten perfekt
# Njuta av sin vardag
# Hitta på roliga aktiviteter
# Sköta bloggandet och tjäna pengar på dettta
# Äta nyttigt
# Utvecklats enormt i det engelska språket
# Plötsligt umgicks vi på ett mer vuxet, mycket trivsamt och jämlikt sätt

Nu när vi föräldrar kommit hem till Sverige igen så är man fortsatt riktigt nöjd med vad vi sett och upplevt. Än så länge har Erik och Frida visat att de är tillräckligt mogna för att kunna möta de glädjeämnen och de svårigheter som kantar deras vardag. Och någonstans inne tickar en stolthet som på något sätt visar att jag och min fru Katarina ändå har bidragit till framgången. Det är ju en förälders plikt att förbereda barnen för livet efter hemmets vrå. Vi mammor och pappor lånar bara barnen under knappa tjugo år. Därefter ska de stå på egna ben. Tydligen har både Eriks och Fridas träningsläger inför vuxenlivet innehållit sådana kvalitéer som gör att de hanterar en vardag på en främmande kontinent långt borta.

Den värsta föräldralängtan hålls borta med hjälp av att läsa deras bloggar varje dag och att Skypa så ofta som möjligt. En fantastisk uppfinning som gör att man kan ” tanka ” in sina barn på ett mer konkret och tydligt vis. Man ser hur läget verkligen är tack vare betoningar och kroppsspråk.

Tro det eller ej...det är nästan så att jag hoppas att de tar ett sabbatsår till. För resa är livets kanske bästa krydda och jag besöker dem gärna en gång till. Och utbildning hinner de med. Nu kanske de kommer på vad de vill syssla med i livet. Och livet innehåller en massa dagar.