ESSUNGA KOMMUN - EN SKOLFRAMGÅNGSSAGA

När skolan är som allra bäst

Nossebro skola var näst sämst i Sverige mätt i andel behöriga elever till gymnasiet. Nu är den bäst.

Förändringen tog tre år. Den kostade inga pengar och betydde ingen extra arbetstid för lärarna. Så här gjorde de.

Johanna Lundén, specialpedagog, och Lasse Björkqvist, rektor, har varit på många skolor den senaste tiden. De blir inbjudna för att berätta hur deras skola i Nossebro på bara tre år gick ifrån att ha näst sämst resultat i hela Sverige, till att vara absolut bäst nu. I våras gick 100 procent av skolans niondeklassare ut med behörighet till gymnasiet.
– Det första de frågar är alltid hur mycket extra arbetstid det har betytt för personalen, och hur mycket pengar vi har fått. Då brukar vår facklige representant Jonas svara att vi inte haft några förändringar i arbetstid. Och jag brukar svara att det inte har kostat en krona. Vi ser istället att på sikt sparar vi pengar, för lärarna blir mer kompetenta med det sättet vi arbetar, säger Johanna Lundén.

Receptet – men det återkommer vi till – heter forskning. Skolan har bestämt sig för att jobba i enlighet med vad forskningen säger.

Johanna Lundén minns när personalen på Nossebro skola samlades till det första mötet efter sommarlovet 2007. I aulan var det allvar. Skolchefen skojade inte ens om sitt fotbollslag. Istället visade han niondeklassarnas betyg. För första gången hade siffror över niornas resultat visats för hela landet. För första gången kunde svenska kommuner jämföra sig med alla andra. Nossebro skola var näst sämst i Sverige. Nästan var fjärde elev som gått ut skolan i början på sommaren, 23 procent, hade inte godkända betyg i svenska, engelska eller matematik. De var alltså inte behöriga att söka till gymnasiet.
– Alla blev tagna på sängen. Vi kände att vi ville inte ha det så. Vi var ju här för barnens skull, säger Johanna Lundén.

Inte för att Nossebro skola inte hade saker att förklara sina dåliga resultat med. En relativt stor andel av eleverna har olika diagnoser, från adhd till autism och språkstörningar. Förhållandevis många barn, till exempel från Göteborg, är placerade i familjehem i kommunen och har det svårt med skolgången. Nossebro skola ligger i en kommun där utbildnings-nivån är låg och där andelen elever som söker vidare till högskoleutbildning är nästan lägst i Sverige.

Arbetsveckan innan barnen började i skolan 2007, blev början på en ny väg. Specialpedagogen Johanna Lundén var en av dem som förordade att skolan skulle ändra på sättet som de jobbade med specialpedagoger. Hon hade varit med i ett försök under våren som visade sig vara väldigt lyckat. En vikarie hade bett om hjälp med sin klass. Istället för att ta ut de elever som behövde extra hjälp hade Johanna Lundén gått in som en extra resurs i klassrummet.
– Jag var med där och kände: Wow vad häftigt! Jag hjälpte inte bara de elever som jag var där för. Jag kunde hjälpa tjugofem istället för två, säger hon.

Det man bestämde sig för på Nossebro skola var följande:

Alla elever ska få gå i en vanlig klass. Ingen ska tas ut ur klassen. Också särskoleelever och autistiska barn tillhör en klass där de är så mycket det går. Nivågrupperingar i olika ämnen är avskaffade. Om en elev behöver extra stöd, ska det stödet ges i klassrummet.
– Tillsammans med specialpedagogerna bestämde jag att vi skulle sluta plocka ut elever ur klassrummet, och börja plocka in lärare istället, säger rektor Lasse Björkqvist.

De elever som behöver ännu mer hjälp, kan få det på håltimmar eller på den schemalagda studietid som alla elever har. Men de får aldrig plockas bort från sin klass.

– Jag kallar det en synvända. Synvändan kommer från den pedagogiska forskningen, det är ju inte så att vi har kommit på egna tankar plötsligt. Oavsett vilken forskare vi läste, sa de samma sak: att alla vill vara med i klassrummet, säger Lasse Björkqvist.

I synvändan ingick också ett enkelt konstaterande: elevens framgång var skolans ansvar. Om en elev blev underkänd var det skolan som misslyckats.

Att det tankesättet sjunkit in har inte minst eleverna märkt.
– Förut fick man ofta höra av lärare att även om du inte jobbar, så får jag min lön ändå. Och då tänkte man att de skiter väl i oss, då vill jag inte jobba, säger Johan Stjärneborn i 9A.

Lärarna fick börja läsa forskningsrapporter om hur man får en lyckad skola. Medvetet valde man att utgå från den forskning som finns kring specialpedagogik, som egentligen mest används för barn som av olika skäl har svårare än andra att följa med. Men den pedagogiken funkar för alla barn, tycker Johanna Lundén.
– För barnen i behov av särskilt stöd är det en förutsättning för att de ska lyckas, men också för de andra är det bra att man är tydlig.

Harriet Stjärneborn har haft alla sina tre barn i Nossebro skola. Johan, hennes yngste, går i nian där nu. Hon såg tydligt hur specialpedagogiken var navet som hela förändringen rörde sig kring.
– Man var tydlig mot oss föräldrar vad som gällde. Man släppte in skolans specialpedagoger och höjde statusen på deras funktion i skolan. De blev en naturlig del i skolans värld, inte människor som man använder när man har problem. De tog inte bara en aktiv del i skolan på dagarna, men såg också till att lärarna fick mer insikt om hur barnen fungerar, säger hon.

Kommunen var med på noterna. Men det fick inte kosta något.
– Vi var överens från början att det inte får kosta mer. Kostnaderna för skolan ligger som snittet i Sverige och vi har inte lagt något extra på förändringar. Vi la ganska stora resurser på små särskilda undervisningsgrupper förut, så vi har använt de pengarna till den vanliga skolan istället, säger skolchefen Bo Svensson.

Det tog inte lång tid innan resultaten kom. Johanna Lundén minns hur en kille knackade på hennes dörr under hösten 2007 och bad om hjälp.
– Han sa att han fick bra hjälp, men att han ville komma längre. Och han var en riktig svåring. Eleverna var inte svåra att övertala, det kändes bara som om de hade väntat på detta.

Idag utgör en grupp på fyra lärare -resursteamet. Till dem får lärarna komma in med önskemål om hjälp. Varannan onsdag har de möte där de bestämmer vilka klasser och lektioner som ska förstärkas de kommande två veckorna. Sjätteklasserna och niondeklasserna är prioriterade, niorna för att de gör sista rycket och sexorna för att de ska få en bra start i högstadiet. Sjätteklassarna får automatiskt extra lärare i matematik, svenska och engelska ända från början, och den resursen får de behålla tills man ser att det funkar i klassen.
– Från början var det svårt, lärarna ville helst stänga dörren och vara ifred. Men nu vill alla ha hjälp, så det är svårt att prioritera, säger special-läraren Johanna Johansson.

Att få en extra lärare betyder mycket för både lärare och elever.
– Ingen gapar och skriker, folk får hjälp med det de vill ha hjälp med. Innan hann läraren aldrig runt innan lektionen var slut, säger Johan Stjärneborn i 9A.

– Som lärare kan man få feedback och prata om det som hänt i klassrummet. Och det är mycket lugnare. Om man är själv ser man ju inte vad som händer bakom ryggen på en, säger läraren Jeanette Jardefur efter en engelsklektion med en sjätteklass där de varit två lärare som hunnit hjälpa också de elever som inte räckt upp handen.

Inget är skrivet i sten. Specialläraren Britt-Marie Nilsson kan lämna sjätteklassen hon brukar vara i, och gå in i 9A istället, för just i dag har de vikarie och då behövs hon bättre där. Special-pedagogen Johanna Johansson går med en kille till hemkunskapen. Han har inte varit där på ett par gånger och hon vill se till att han kommer till lektionen och samtidigt undersöka vad det är han inte gillar med att gå dit.

Sommarskola är införd, läxhjälp två gånger i veckan likaså. Alla som vill får gå dit, inte bara de som riskerar att inte nå målen. Emilia Åslund i 9B sitter på läxhjälpen för att höja de få betyg som hon inte har MVG i.
– Jag satt och räknade på vad jag behövde göra för att komma in på det gymnasium jag vill. Sen pratade jag med specialpedagogen om hur jag skulle göra, säger hon.

Att få extra hjälp har blivit något som inte är pinsamt.
– Eleverna tycker att det är kul att prata med kurator, elevhälsa och specialpedagog. Nästan lite för kul, det är kö dit, säger läraren Jeanette Jardefur.

Skolans mål är att ha individkoll på alla elever. Specialpedagogerna i resursteamet försöker ta fram en lösning för varje individ.
– De är väldigt specialiserade. De tar reda på precis vilka saker i ett ämne man har svårt med, och sedan tar de fram övningar man kan göra, säger Anna Mellqvist i 9A.

– Det finns inga gränser för påhittigheten för att få det att fungera. -Johan kan till exempel aldrig vara tyst. Han har en symbol med en mun och ett kryss över på en inplastad lapp på sin bänk. Så lärarna behöver bara knacka på den för att han ska veta att han ska vara tyst. De har tänkt efter vad de kan göra för den här eleven för att det ska funka, säger mamman Harriet Stjärneborn.

Det betyder att vissa elever får en post-it-lapp i början av varje lektion där det står precis vad de ska göra under lektionen. En del elever får det uppskrivet på tavlan, så att alla kan se. Andra elever har färgschema, där varje lärare fyller i lektion för lektion med rött (om det gått dåligt att nå de överenskomna målen), gult (om det gått sådär) eller grönt (om det gått bra). Scheman hänger i lärarrummet så att alla kan följa eleverna i detalj.–  Det häftiga är att det blir bara grönare och grönare. Att synliggöra för eleven vilka förväntningar man har, det är oerhört viktigt, säger Johanna Lundén.

Nossebro skola är den enda högstadieskolan i Essunga kommun på Västgötaslätten, en kommun med totalt 5 600 invånare. Skolchefen, som samtidigt är socialchef, heter Bo Svensson. Hans arbetsrum ligger på själva skolan med utsikt över skolgården. Här har han koll, inte bara på vem som umgås med vem på rasterna, utan också hur eleverna har klarat sig.

– Vi tog ett beslut hösten 2007 i utbildningsnämnden att alla elever skulle ha minst godkänt i alla ämnen om tre år. Men vi trodde egentligen inte på det. Men nu i våras var det tre betyg av 1 296 som inte var godkända, av tre olika elever. Det tycker jag är väldigt bra.

Men Nossebro är ju så litet. Kan man verkligen överföra det här till en större kommun?
– Även en stor kommun är uppdelad i mindre enheter. Det är inte ovanligt att man har en högstadieskola med 300 elever. Enheterna måste kunna överföra detta, svarar Lasse Björkqvist.

När han och Johanna Lundén svarat på ett antal andra frågor från sina föreläsningar (Har ni några som inte kommer till skolan alls? – Nej. Är det någon som har anpassad studiegång – Nej.) kommer frågan: Hur orkar ni? Vad är det som driver er?
– Det finns alldeles för många skolor som är beroende av eldsjälar. Vi vill medvetet vara en skola som är forskningsbaserad, säger Lasse Björkqvist.

Kamps kommentar: Jag var och lyssnade på skolans representanter. Måste säga att jag är imponerad av vad de fixat till tillsammans. För det är tillsammans som de gjort det. Målmedvetenhet,  envishet och en tydlig gemensam strategi som det inte ruckats på. Och man har gjort mirakel på mycket kort tid.
På detta måste man som rektor /skola vara mycket ödmjukt nyfiken. Vad finns här att lära - skolbenchmarking på hög nivå? De säger själva att de knyckt idéer från alla håll och kanter samt att de inte uppfunnit något nytt hjul. Det är högintressant. Inga större, nya ekonomiska insatser, mer en tydlig tankestruktursförändring. Mycket förankring i forskning och gemensam litteratur har fungerat. Inkludering av elever. Jobba mot att så ofta som möjligt vara flera pedagoger i klassrummet för att coacha varandra och att komplettera varandra.
Hmmmm, tänker jag. Låter inte alldeles olikt Fridatänket....
En aspekt som jag speciellt fastnade för var deras historia kring hur det helt enkelt blivit inne att vara
" stud "bland ungdomarna. Säkerligen inget man kan som vuxen bestämma att trenden ska bli...det är en ungdomstrend som man möjligen kan bidra en aning med. Men, jag tror att det inte bara blir så. Som skola, vuxna och omvärld skickar vi hela tiden signaler. Synliga och osynliga. Tysta och verbala. Detta snappar skolungdomar upp. De är superkänsliga för trendsignaler och skapar snabbt en gemensam kod att förhålla sig till. I Nossebro har det uppenbarligen blivit riktigt " inne " att satsa på skolan och det ger självklart energi till att göra det lille extra. Ordet plugghäst finns inte på "innelistan". Det är ett alltför seriöst och negativt laddat epitet. Det är heller inte " comme il faut " att strunta i skolan och enbart vara bra på musik eller fotboll. Nej, något har uppenbarligen förändrats i samhällets tankegångar. Både hemma hos familjerna, på ungdomsgården, i plugget och på arbetsplatserna. Alla verkar bidra till att det ska gå bra i skolan för traktens ungdomar.
Konkurrensen hårdnar ute i världen...
Och jag tror att det år med gemensamma krafter man kan gör motstånd som är konkurrenskraftigt.

Jag tror att det är dags att hylla studieframgångar i ännu högre grad och att ideligen berätta goda historier kring betydelsen i att ligga i med sitt skoljobb för att lyckas.
Upp med " studstatusen " alltså!!