EN FRIDAREKTORS BETRAKTELSER: MARIA STRANDBERG ( f.d elev på skolan och nu gymnasist ) SKRIVER OM FRIDASKOLAN

Reportage från Sveriges största arbetsplats
Skolan- en trygg plats där man lär för livet?

Mycket sägs och skrivs om skolan. Tidningar publicerar larmrapporter om att svenska elever får allt sämre kunskaper, i TV kan man följa en ny klass 9A i stökiga klassrum, kommuner får böta för att elever blivit kränkta och mobbade och skolministern ropar efter ordning och reda. Ja, för många är skolan tyvärr en otrygg plats. Det är ofta en högljudd, ostädad och stressig miljö, men också den där ungdomar spenderar sin mesta tid.

Men jag har hittat en plats, en skola, som inte är allt det där. Men som är så mycket annat.

Snön ligger fortfarande som ett krispigt täcke över marken när jag tar trappan upp till Fridaskolans glasade entré. Jag trycker upp dörren som kämpar emot i nordanvinden och möts av ett glatt ”Hej!” från några flickor och pojkar som ser ut att gå i sjuan. Jag passerar receptionen som ser välkomnande ut med tända ljus och några utvalda prydnadsföremål på disken. Maria, receptionisten, hälsar på mig och jag slår mig ner i en av skinnfåtöljerna och byter några ord med henne. När jag sedan en våning högre upp tar vägen bort till personalrummet, känns det som att komma hem till någons vardagsrum. Där står soffor i svart mjukt skinn, vackert mönstrade gardiner hänger i fönstren, några gröna växter trängs med två kaffekoppar på den ena, något skeva fönsterbrädan och några vackra tavlor hänger på väggarna. De verkar vara gåvor från tidigare avgångsklasser.

Rummet andas hemtrevnad och här verkar alla trivas, stor som liten. Lärare sitter bland elever i olika åldrar i små grupper och pratar. En högstadieelev sitter med en vit bärbar dator framför sig och visar ett skolarbete. Kompisar ger respons på arbetet och en lärare diskuterar betygskriterier med gruppen.

Jag går vidare bort till de lokaler, där eleverna som går i åttan håller till. ”YMCA”; 70-talets stora hit dunkar ur högtalarna i ett stort klassrum. Här pågår övning inför deras kabaré som ska gå av stapeln på Hebéteatern om lite drygt en vecka. Glada elever dansar till discomusiken och stämningen verkar mycket god. De elever som inte just nu dansar, är upptagna med annat arbete. Några finslipar manus och andra fixar med musiken till de olika numren på sina datorer. Det ser kul ut!
Här finns inga korridorer och inga stängda dörrar. Miljön är fri från klotter. Hur är det möjligt? Den negativa skolbild som målas upp av massmedia verkar inte stämma?

Jag bestämmer mig för att gå tillbaka till personalrummet för att intervjua Fridaskolans rektor, Henrik Kamp, som även arbetar som lärare ganska många timmar i veckan.
Henrik är reslig och syns på långt håll. Vi slår oss ner i de mjuka skinnfåtöljerna som jag tidigare spanat in. Att Henrik tycker att trygghet är något som är viktigt på sin skola går inte att ta miste på; men han är noga med att poängtera att ingenting är perfekt.
- Självklart finns det brister, men jag tror absolut att skolmiljön upplevs som trygg. Som rektor kan man aldrig säga ”min skola är perfekt, alla känner sig trygga”; det är omöjligt att sätta ihop 500 ungdomar och få alla att känna sig lika trygga. Men jag tror att man vågar synas på Fridaskolan. Där jag gick i skolan gällde det att vara så osynlig som möjligt. Man vågar sticka ut och vara annorlunda här. Jag tror de allra flesta känner att de blir sedda, vilket skapar trygghet.

Henrik tror också att vuxentätheten på skolan är något som skapar trygghet. Han menar att tack vare att både kökspersonal och vaktmästare ser och tar ansvar för eleverna, och också det som på skolan kallas ringsamtal bidrar till denna trygghet. Ringsamtal innebär att varje klass oavsett årskurs, första halvtimman i skolan sätter sig ner och pratar om allt möjligt, för att lätta upp stämningen och kicka igång dagen på ett lite bekvämare sätt. Där i ringsamtalet kan man också ta upp problem man har stött på och får på så sätt lättare att göra något åt det. Men Henrik vill vända på det och se det ur ett annat perspektiv.
- Vi försöker alltid se det positiva och förstärka det som är bra. Det finns en metod som lyder ungefär så här; ”Ignorera det som är felaktigt”, istället vill man stärka det positiva och se att det smittar av sig på det som är mindre bra; hellre än att poängtera det som är dåligt.

Jag frågar också Henrik om vilka han tycker är de största skillnaderna från det han själv var en skolelev till att vara elev i dag. Han menar att man som elev idag är mycket mer delaktig och också får mer samtalstid. Han reflekterar över sin egen skolgång och menar att när han var elev tog lärarna väldigt mycket tid till sina egna tankar och åsikter. Ibland är det bra med föreläsningar, säger han, men det måste finnas tid för eleverna att höras, och tid för dem att tänka. Han anser också att man idag skapar en starkare tilltro till elevernas förmågor. Personalen tror och litar på att eleverna kan ta ansvar och ger inte upp även om man ibland blir besviken.

Min sista fråga får handla om ett aktuellt ämne: Lär eleverna sig idag lika mycket / på samma sätt som förr?
-Skolan på min tid handlade om att du skulle plugga som fasen till ett visst tillfälle och så skulle du visa så mycket som möjligt under det tillfället, sen var det avsnittet över, och då glömde man det.

Vi har två begrepp som heter formativ bedömning, eller processinriktat lärande. Allt räknas, man får vara duktig när som helst!
Att Henrik är engagerad i ämnet råder ingen tvekan om. Han gestikulerar och förklarar med äkta inlevelse, lägger lite irriterat bort telefonen som ringer med en glad pianomelodi, och fortsätter att berätta för mig om att alltid se möjligheter i stället för hinder. Henrik har en fin egenskap; han skapar en positiv anda där han är.

Jag tackar Henrik för intervjun och beger mig lätt om hjärtat hemåt igen. Februarisolen letar sig fram genom snödiset och jag är glad att verkligheten ser så mycket ljusare ut än de skräckscener som målas upp av media. Efter mitt besök är jag övertygad om att i alla fall Fridaskolan är en trygg plats där man lär för livet!

EN FRIDAREKTORS BETRAKTELSER

onsdag 2 mars 2011

MARIA STRANDBERG ( f.d elev på skolan och nu gymnasist ) SKRIVER OM FRIDASKOLAN

MARIA STRANDBERG

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar