ATT KNÄCKA LÄSKODEN!

Den vanliga bilden av barns läs- och skrivinlärning fokuserar på tekniska färdigheter, där det högsta stadiet innebär att man knäckt koden. Man brukar dela in utvecklingen i fyra steg.

Fyra steg mot kodknäckning

Det första är pseudoläsning där barnet känner igen en bild, till exempel en ICA-skylt och säger "ICA mamma, ICA". Barnet kan inte läsa, men vet att skylten minsann betyder ICA.

Nästa steg kallas för logografisk läsning, och innebär att barnet känner igen till exempel sitt eget namn. Igenkänningen är mer baserad på bokstäverna i ordet. Barnet har börjat lära sig skilja på bokstäverna och kanske också börjat att koppla ihop dem med språkljud.

Nästa steg kallas alfabetisk läsning, och i detta stadium ljudar sig barnet igenom orden, bokstav för bokstav, och förstår då vad ordet betyder. Även vuxna kan ibland använda metoden då de står inför svåra texter eller ord.

Det sista stadiet, ortografisk läsning, innebär att barnen känner igen hela ord eller delar av ord, och sätter snabbt ihop ordens betydelse. Barnet har alltså knäckt hela eller de allra flesta delarna av koden.

Detta är dock inte fyra utvecklingssteg i någon egentlig bemärkelse, även om det för många barn går att urskilja stadier i läsutvecklingen som följer efter varandra. Istället kan man se dem som en förenklad bild av fyra olika strategier som kan användas i olika sammanhang för att förstå en text så bra som möjligt. Barn använder ofta flera olika strategier för att ta till sig en text. Vuxna kan också använda sig av till exempel pseudoläsning eller logografisk läsning i länder där man använder skrivsystem som är helt olika våra.
Förutom de tekniska förmågorna, så måste barnet bli medvetet om språket, för att kunna lära sig läsa bra. Barnet behöver alltså kunna fundera kring språket genom rim och ramsor, och sakta men säkert upptäcka att ljud och bokstäver hänger ihop. Och dessutom förstås ett intresse för att själv lära sig läsa, genom att upptäcka vad läsning kan ge. För motivation är livsviktig.

Att lära sig en social verksamhet

Detta sker förstås inte i ett vakuum, utan barn lär sig att språka genom att umgås i språket tillsammans med andra. Redan i tidig ålder läggs grunden för ett språkligt självförtroende genom att vuxna behandlar barnets uttryck som något meningsfullt.Barn (ca 3 mån): (ler)
Förälder: Ja, du kan skratta idag!
Barn: (ler)
Förälder: Ja så fint du skrattar! Jaa!
Barn: (jollrar)
Förälder: Jaså säger du det.
Barn: (jollrar vidare)
Förälder: Jaha du. Ja det tycker jag också.
Vikten av det språkliga samspelet med andra gäller inte bara spädbarnet, som i exemplet ovan, utan i språkutvecklingen genom hela livet. Språket är i grunden en social verksamhet, och det gäller både skrivet och talat språk.

När barn ska ta sig in i den skriftspråkliga världen handlar därför inte bara om att lära sig färdighetern att läsa och skriva, utan också om att utveckla nya förmågor som i viss mån är specifika för den skriftspråkliga världen. Precis som barnet lär sig att prata i samspel och dialog med andra lär man sig också att läsa och skriva i ett socialt samspel och i specifika sammanhang.

Genrer

Hur man läser en text, och hur man minns vad som står i den, är beroende av flera olika saker. Naturligtvis är själva texten viktig, både hur den är formulerad och vad den handlar om. Men en annan sak som är minst lika viktig, eller ännu viktigare, är i vilket sammanhang man läser texten. Hur läser man texten? Varför vill man läsa den? Vad ska man göra med den? En 10-åring som läser en lärobokstext i skolan om franska revolutionen för att förbereda en presentation för sina klasskamrater läser denna text på ett helt annat sätt än hon läser en Harry Potterbok innan hon somnar på kvällen. I det ena fallet läser hon för att ta till sig ett innehåll, i det andra fallet för underhållning och spänning. 

Att kunna läsa och skriva är på så sätt en uppsättning av flera olika förmågor och kan därför inte betraktas som någonting vi kan eller inte kan.
Andra läs- och skrivkunniga personer är viktiga medresenärer på barnets resa in i skriftspråket. Genom samtal kan man diskutera innehållet i de texter man läser, fundera över hur texten kan användas och hur texter skiljer sig åt, exempelvis i olika skolämnen. I en saga används språket för att till exempel ge miljöbeskrivningar eller engagera läsaren genom värderande uttryck. I en text ur en lärobok i kemi används språket i stället för att till exempel förklara orsakssamband genom uttryck som "därför" och "genom att" eller för att presentera vissa ord som är specifika för just det ämnet genom definitioner. Barn måste i samspel med vuxna få lära sig att ta sig in i dessa olika sätt att använda språket. Därmed får barnet tillgång till en bred repertoar av textvärldar.

Skolan då?

Ja forskarna är eniga om att lärarnas kompetens är oerhört viktig. Framför allt att lärarna besitter en stor repertoar av tekniker och metoder för att öva de förmågor som saknas. När det gäller att knäcka koden har man också hunnit ganska långt både när det gäller forskningsresultat, och att föra ut forskningsresultaten till skolan. Men när barnen väl har knäckt koden finns idag tyvärr stora brister både inom forskningen och inom lärarnas metodik, vilket visar sig i internationella jämförelser. PIRLS-testet, som är en internationell jämförelse av läsförståelse visar att svenska barn sakta halkar efter vad gäller läsförståelse. Och den arsenal av metoder som skulle behövas för att öva elevernas lässtrategier när de förstått hur skriften funkar, och kan tyda en text, saknas. Här ligger en av utmaningarna för forskning om läs- och skrivinlärning i skolan.