DEBATTARTIKEL OM 9A

Klass 9A och skolan

Helena von Schantz om Klass 9A och skolan

Klass 9 A ökar lärarföraktet

Publicerad: 2011-02-10, Uppdaterad: 2011-02-14

Katastrof! utbrast Stavros, i det andra avsnittet av Klass 9 A. Han såg emellertid inte så förfärad ut. Undra på det. Det skulle ju ha varit mycket värre om resultatet hade varit över förväntan. Inte för eleverna förstås, men för SVT. För när man gör en serie som Klass 9 A gör man det i full medvetenhet om att programmet blir bäst om förändringen är som störst. Därför väljer man den sämsta klass och de minst professionella lärare man kan hitta, visar lärarna från deras absolut sämsta sida och eleverna när de är som mest okunniga.

Om författaren

Helena von Schantz är språklärare vid Djäkneparksskolan, en kommunal friskola i Norrköping och hon föreläser om lärstilar och språkmetodik. Hon är även medlem i folkpartiet och ordförande för Liberala Kvinnor i Östergötland - Folkpartiets kvinnoförbund.

Det betyder för det första att varken klassen eller lärarna är representativa. För det andra betyder det att varken klassen eller lärarna framställs rättvist och sakligt. När de gör bort sig kan de lugnt lita på att kameran zoomar in. De bästa stunderna hamnar däremot i papperskorgen. I slutet av serien kommer det att vara precis tvärtom. Bara framgångarna och solskenshistorierna är intressanta.
Vad visar serien då om svensk skola? Lärarförakt är det mest tydliga. Det finns såväl i programidén, som i utförandet och i uppföljningen. Än en gång är allt lärarnas fel. Om lärarna bara ville skärpa sig och inte vara så mesiga/grabbiga/självgoda/okunniga/insiktslösa, då skulle vi genast få rätsida på den svenska skolan.
Men serien visar visar också konsekvenserna av den ändrade lärarutbildningen och läraryrkets förändrade villkor, status och och attraktionskraft.  Något som är skrattretande ironiskt är att man sätter tre lärare från en tidigare lärargeneration då både utbildning, lärarstatus och arbetsvillkor såg helt annorlunda ut att läxa upp dagens unga lärare. Idag utbildar sig många till lärare för att poängen inte räcker för att komma in på något annat och för att det är ett yrke man åtminstone känner till. Resultatet är att vi har en växande andel lärare  utan akademiska eller intellektuella intressen, med grunda ämneskunskaper, otillräckligt engagemang i sitt yrke och i sina ämnen, otillräcklig yrkesstolthet och otillräckligt intellekt för att hantera den komplicerade verklighet vi möts av i skolan.

Till den allt snävare och sämre rekryteringsbasen får man lägga en lärarutbildning som inte håller måttet vare sig när det gäller ämnesdjup, metodik eller pedagogik.  När jag först blev lärare hade i stort sett alla ämneslärare ett djupt och genuint intresse för sina ämnen och diskussionen i lärarrummet kunde vandra från didaktik till en Strindberg-uppsättning, eller hoppa från studiemotivationen i 8 C till Montaignes essäeer.  Dagens samtal i lärarrummet - i den mån man alls har tid att föra sådana - vandrar mellan  fotboll, Idol eller Let’s Dance och elevers sociala situation, uppförande eller föräldrar.

Det här är givetvis generaliseringar. Det finns fantastiska unga lärare, olämpliga gamla sådana. Det finns bättre och sämre lärarutbildningar. Men trenden jag beskriver har varit synlig under en lång tid nu och jag tror inte att någon verksam i skolan skulle vilja tvista om den. Omsorg och fostran går före undervisning och fullblodsakademikerna är utrotningshotade i den svenska skolan.

Vilka konsekvenser får den här trenden för eleverna? Jag är övertygad om att vi här har en orsak till snedrekryteringen som är minst lika betydande som friskolereformen. Finns det akademiker vid frukostbordet gör det inte så mycket att man inte stöter på sådana i skolan. Kommer man från en uppväxtmiljö utan akademiker måste man möta akademiker i skolan för att själv kunna göra en klass- eller utbildningsresa. Vill vi att pojkar ska intressera sig för en högskoleframtid behöver det också finnas många fler män i våra katedrar. Framför allt för att det behövs förebilder och modeller, men också för att öppna nya världar. Eleverna behöver få se att man kan vara vuxen, man och kvinna på en mängd olika sätt, att det finns många infallsvinklar och vägar till kunskap och framför allt att kunskap och inlärning kan vara knutna till spänning, passion och tillfredsställelse.  I dag är skolan bara hostmedicin för de allra flesta elever. Varför skulle någon frivilligt sätta sig på en sådan diet i vuxen ålder?

Den här växande bristen på akademiker och eldsjälar är  ett av den svenska skolans största problem. Orsakerna är många och  strukturella. Tanken att man skulle kunna coacha bort problemet är både sorglig och befängd.  Serien Klass 9 A, där tre äldre lärare tillåts beskärma sig över några unga lärare som inte bär någon egen skuld till att de är illa rustade för sina uppdrag och som framställs i orättvist dålig dager kan bara göras för att det finns ett lärarförakt. Den främsta konsekvensen av programmet är att det föraktet växer. Är det verkligen sådant statstelevisionen skall ägna sig åt?