"Klass 9A" - vad hände sedan
SVT-serien ”Klass 9A” skapade besk debatt. En termin efter sändning är lärarlaget på skolan fortfarande splittrat. Nu vill tre av tv-lärarna berätta, exklusivt för Skolvärlden, om vad de faktiskt lärt sig. "Lärare är inte vana vid att få kritik av någon som är jämbördig", säger Therése Flemström.
Varför vill ni vara med i Skolvärlden just nu?
Erik Änghagen: Jo, det är för att kunna ge den bild vi har av det här projektet. Vad vi har lärt oss av all feedback och av att ha en åhörare i rummet, som coachar oss. Jag kan känna att serien visade en bild, men den fick inte fram vad jag lärde mig. Det här är något vi borde använda på alla skolor över huvud taget, att öppna för varandra och hjälpa varandra. Att kunna ge och ta emot feedback utan att det betraktas som ett hot.
Är det så i dag menar du?
Erik: Det är nog så att, kommer jag in i ett klassrum så blir läraren vaksam.
Therése Flemström: Som lärare är jag lite av en ensamvarg; jag är van vid att vara själv i ett klassrum. Det är så rent traditionellt. Och sedan när någon kommer in och ska ge feedback… så känns det läskigt först. Man är ovan att det ska komma in någon jämbördig och titta på vad man håller på med egentligen.
Malin Ledstam: Jag vet vissa saker som jag har som är brister. En del av dem kanske jag övar och blir bättre på, och sedan är det andra som man inte blir av med. Om det då kommer in någon så tänker man att de ska se alla dåliga sidor, men de bra sidorna ser de ju också.
Erik: Jag visar ju upp min personlighet, om jag bemästrar klassrummet eller inte.
På vilket sätt är det känsligare i det här yrket än i andra?
Erik: Det är ju det som det inte är, men jag blottar ju hela mig själv i en klassrumssituation; jag står ju liksom avklädd. De är elever och jag är lärare för att jag förhoppningsvis har mer kunskap. Så kommer det in en jämbördig som kan blotta mig. Jag tror att det är det som är det jobbiga och det tycker jag nog är lite jobbigt själv också.
Jobbade ni inte med det här på Lärarhögskolan?
Therése: Under min utbildning jobbade vi väldigt lite med klassrumssituationer. Det var teoretiskt. Och i böckerna är alla elever skolboksexempel.
Erik: I början var jag vaksam, vad som ska hända med kameror och med coachen. Han gjorde ju inte det för att sätta dit mig utan för att lyfta, men man går in i det med en försvarskänsla. Sedan får jag den där feedbacken som jag kanske inte håller med om.
Vad var det han sa?
Erik: Att jag var lite för långsam. Och att jag tappade elever. De hade inte förstått. Jag fick veta att jag var tvungen att kolla hela klassrummet. Även om de längst bak satt tysta och kunde uppföra sig så hade de inte förstått. Jag var tvungen att bolla mycket mer med dem. Röra mig runt i klassrummet och följa upp varje elev, inte bara de aktiva.
Therése: Jag kände att ”ska de komma och tycka att de känner mig efter ett par dagar?”. För det handlar mycket om att man ska känna förtroende för den som coachar en, men produktionen krävde att det skulle komma feedback så snabbt, redan innan vi hade fått en ordentlig relation.
Hur känns det i dag?
Malin: Jag tycker att jag har lärt mig jättemycket. Jag har blivit säkrare. I vissa situationer inför eleverna var jag säker, i andra osäker.
Det låter okomplicerat?
Therése: Det var det ju inte.
Vad var det som inte kändes bra under projektet?
Malin: Det har varit otroligt givande för mig. Jag har en enorm styrka jämfört med innan. Jag är mer trygg i situationer och har mer saker att ta till när klassen inte gör riktigt det jag tänkt. Men jag hade velat ha mer tid med coacherna.
När fick ni era utvärderingar?
Malin: Det fick man nästan springa efter dem och fråga: ”Kan du inte säga vad du tycker?” Jag hade velat ha det kontinuerligt, men fick det kanske efter tre veckor.
Erik: Jag hade en period med ganska intensiv coachning och då hade jag så jag kunde sitta med dem på mitt schema. Så direkt när lektionen var slut kunde jag sitta ner med coachen och gå igenom den. Jag är arbetsledare så jag har lite mer luckor än vad Therése och Malin har.
Therése: En sak som var negativ var att det var lite ont om tid till de här mötena som är så viktiga.
Hur kändes det när ni tittade på programmet?
Therése: Det var lite blandat, lite som att vara på ruta ett igen. De filmade 400 timmar och själva produkten var 4 timmar. Vissa saker var ”vad mysigt att de tog med det där” och annat kändes att ”nu får de lägga in något annat så det inte blir alldeles för negativt”, men det var spännande också.
Hur har inställningen på skolan när serien gick? Det var en del starka reaktioner efteråt, hur var det på skolan?
Erik: De som är anti, de personerna talar för sig själva. Men det sätter en prägel i lärarrummet också. Jag var ju väldigt positiv. Serien lyfte debatten till ytan och skolan kom i fokus. På det sättet fyllde den verkligen sitt syfte. Sedan kanske det inte var min bild av skolan.
Malin: Serien visar inte hela bilden av mig, som första gången man ser mig och jag ser livrädd ut för att jag är så stressad och det är kameror runt omkring mig och coacher som ska tycka och tänka saker. Det var till och med elever som kom fram till mig efter serien börjat sändas och sa att de inte kände igen mig. Tv-publiken tror kanske att jag är sådan.
Therése: Efteråt har det blivit lättare att se att det här är ett skolprojekt som råkade spelas in på Mikaelskolan, och jag råkade vara med. Jag tänkte på hur jag ska framställa mig, ”jag ser inte klok ut och sa jag verkligen så?” Men sedan kan jag tänka efteråt att serien lyfter viktiga skolfrågor och jag råkade vara här.
Erik: Det är nästan lite roligt att se sig själv från sidan. När jag får en fråga så svarar man på något helt annat. Det är ju jag och jag säger det jag säger men det är komiskt. Man blir speglad i sig själv.
Vad hände med eleverna under tiden?
Therése: Filmteamet blev ju som några extrapappor som hängde i korridorerna; de fick väldigt bra kontakt med eleverna och de har fortfarande kontakt med några av dem.
Malin: Första avsnittet var succé.
Therése: Det var spänd förväntan!
Malin: Sedan tyckte de att det var så många negativa bilder av klassen och hur jobbiga och stökiga de var.
Therése: De fick kommentarer på sociala medier.
Var de stökiga?
Therése: De var nya för varandra. Sedan var de ovana vid att de lärare de känner blev granskade. De blev omhändertagande.
Erik: De fick se oss bli utlämnade.
Therése: De var ju inte med när vi fick feedback; de såg ju bara det som hände på tv.
Erik: De trodde att de behövde välja sida, och det behövde de inte.
Therése: Vi hade behövt jobba mer med hur eleverna kände under tiden programmet sändes.
Erik: De berättade hur de kände, och det får alla höra. Det var de inte riktigt förberedda på. Många reagerade över att kritiken mot er lärare blev hård.
Vad tycker ni?
Erik: Vissa scener var lite för hårda.
Det var en lärare som kritiserades för att vara macho?
Therése: Det var relevant, men de hade inte behövt ta upp det flera gånger. Det blev så cementerat.
Gör ni skillnad mellan projektet som sådant och den färdiga tv-serien?
Therése: Jaaaa!
Erik: Precis allt är skillnad. De hade 400 timmar film, en hel termin som blev fyra timmar tv, en helt annan sak. Även om det var en del av projektet. Det var ju serien som skapade debatt.
Malin: Serien var inte det viktiga för mig. Det var coachningen under hösten och det som hände då som var viktigt för mig som lärare.
Men hur trodde ni att det skulle bli då?
Therése: Nej, vi trodde ju inte att det skulle bli myspys direkt.
Malin: Jag trodde inte att jag skulle visas som någon hjälte, men jag tänkte att om jag kan visa min utveckling så kan andra utvecklas.
Therése: Vi var kanske lite naiva.
Har ni använt det ni lärt er?
Therése: Vi försökte under våren, men precis efteråt behövde vi hitta tillbaka till arbetslaget. Det var en väldig fokus på en själv när serien spelades in och det tär på ett arbetslag. Alla upplevde det olika beroende på hur de framställdes. Det fanns de som var superanti och de som tyckte att allt var bra.
Erik: Det blev inte så mycket lagjobb. Många var väldigt anti. Jag ville gå vidare.
Men lärare som själva betygsätter andra hela tiden, ska inte de tåla en granskning?
Therése: Det ligger inte i läraryrket. Under väldigt lång tid har det inte fungerat så.
Malin: Den som jobbar med coachning måste vara försiktig. Det gäller att vara ödmjuk och lyfta det som är bra.
Erik: Man måste bygga upp en relation för att kunna ge feedback.
Therése: Ja, relationen är allt egentligen.
Vad fick ni med er från coacherna?
Erik: Jag fick 100 procent uppmärksamhet och all fokus på min undervisning.
Therése: Den enda gången man blir granskad annars är ju när Skolinspektionen kommer. Då är fokus ett helt annat.
Erik: Vi ska göra mer besök i klasserna och stötta på skolan, men man måste vara mottaglig för coachning, och det måste vara någon som kan coacha. Gruppen måste vara stark och öppen, men att en grupp gör som gruppledaren säger betyder inte att det är en fungerande grupp.
Therése: Det får inte vara för mycket prestige. I dag är lärarlaget för stort. Jag har förtroende för några, och några skulle jag helst inte släppa in.
Erik: På Mikaelskolan är det obligatoriskt med grupphandledning efter ”Klass 9A”. Alla kommer att få besök i klassrummet med återkoppling i lärarlaget. Jag kliver fram och tar plats på ett helt annat sätt i klassrummet.
Malin: Jag har lärt mig att hitta fler olika vägar att gå när en situation uppstår i klassrummet. Det var för snackigt i mitt klassrum, och jag var tvungen att bli bättre på att bemästra det på ett tydligare sätt, se till att en pratar i taget. När alla pratar på samma gång måste jag markera tydligare att de ska vara tysta, en elev kanske får gå ut en stund. Och i bland tittar jag på klockan och inser att det bara är en kvart kvar av lektionen eller till lunch och att det inte är någon idé att fortsätta, jag måste bryta. Så då gör jag något annat, till exempel låter dem skriva på tavlan.
Therése: Det är viktigt att ett arbetslag har samma mål det efterlever, oavsett om man håller med eller inte. Det handlar mycket om förväntningar. Om jag förväntar mig att de ska vara snackiga så blir de det. Om de har höga förväntningar på mig presterar jag bättre och tvärtom.
Malin: Jag lät mina elever skriva om sina förväntningar på sina betyg och vad som eventuellt kunde vara ett hinder för att nå dit. Många skrev att det var klasskompisarna som störde. När eleverna insåg att de själva var ett hinder för sina klasskompisar, att de andra kanske ville mer men att de blev hindrade, så blev situationen i klassen mycket bättre.
Erik: Men vad skolan gör är också att vi gör gemensam start och stopp för lektionerna. Alla lärare står i dörren och hälsar på eleverna. De kommer inte in utan material. Det står en kort introduktion på tavlan till vad vi ska göra.
Therése: Vi pratade mycket om starten, hur otroligt viktig den är och hur man kan effektivisera den. Det är lätt hänt att det plötsligt har gått en kvart och man tappar eleverna.
Erik: Jag har lärt mig kolla att alla är med. Att fråga ”har alla förstått?”, det är värdelöst. Och jag trodde att jag rörde mig mycket i klassrummet. Det gjorde jag, på en linje, längst fram. Nu flyttar jag om i klassrummet beroende på lektionen. Om jag ska prata mycket så öppnar jag upp så att det blir en liten arena i mitten av klassrummet. Jag måste se alla, även de som sitter längst bak, men jag blottar mig själv.
Therése: I början var eleverna frustrerade: ”Kan du stå still människa?” Men det blev mycket mer kontakt med eleverna.
Erik: Det är utmanande för eleverna och utmanande för en själv.
Malin: Jag framställdes som väldigt osäker och jag tror att det kan ha varit bra för andra lärare som behöver lyftas och utvecklas som inte får den chansen och hjälpen. Jag fick ett lyft själv.
Tycker ni att de var för hårda?
Therése: Tv porträtterar barnmorskor och läkare som hjältar. På andra sidan står fuskbyggare, och vi lärare hamnade rätt nära fuskbyggarna. Det tog för lång tid av serien innan vi fick visa bra sidor.
Erik: Men det är en tv-serie. Varför måste man börja försvara hela lärarkåren?
Ja, varför måste man det?
Erik: Vi är dåliga på att ta feedback.
Therése: Det är ett ensamt jobb, även om det är väldigt socialt med barnen.
Erik: Jag tror att vi måste tvingas till öppenhet. Vi har inte den naturligt.
Blev det någon skillnad i elevernas prestation?
Therése: De flesta lyfter sig själva helt naturligt i slutet av nian.
Sammanfattningsvis, vad har ni lärt er?
Therése: ”Klass 9A” sätter lärande och skolan på kartan. Vi fick lära oss om förväntat beteende och vad som står i vägen för våra mål. Det är mycket mer fokus på målen, bättre fokus på uppföljning och större fokus på oss själva.
Källa:
Erik Änghagen: Jo, det är för att kunna ge den bild vi har av det här projektet. Vad vi har lärt oss av all feedback och av att ha en åhörare i rummet, som coachar oss. Jag kan känna att serien visade en bild, men den fick inte fram vad jag lärde mig. Det här är något vi borde använda på alla skolor över huvud taget, att öppna för varandra och hjälpa varandra. Att kunna ge och ta emot feedback utan att det betraktas som ett hot.
Är det så i dag menar du?
Erik: Det är nog så att, kommer jag in i ett klassrum så blir läraren vaksam.
Therése Flemström: Som lärare är jag lite av en ensamvarg; jag är van vid att vara själv i ett klassrum. Det är så rent traditionellt. Och sedan när någon kommer in och ska ge feedback… så känns det läskigt först. Man är ovan att det ska komma in någon jämbördig och titta på vad man håller på med egentligen.
Malin Ledstam: Jag vet vissa saker som jag har som är brister. En del av dem kanske jag övar och blir bättre på, och sedan är det andra som man inte blir av med. Om det då kommer in någon så tänker man att de ska se alla dåliga sidor, men de bra sidorna ser de ju också.
Erik: Jag visar ju upp min personlighet, om jag bemästrar klassrummet eller inte.
På vilket sätt är det känsligare i det här yrket än i andra?
Erik: Det är ju det som det inte är, men jag blottar ju hela mig själv i en klassrumssituation; jag står ju liksom avklädd. De är elever och jag är lärare för att jag förhoppningsvis har mer kunskap. Så kommer det in en jämbördig som kan blotta mig. Jag tror att det är det som är det jobbiga och det tycker jag nog är lite jobbigt själv också.
Jobbade ni inte med det här på Lärarhögskolan?
Therése: Under min utbildning jobbade vi väldigt lite med klassrumssituationer. Det var teoretiskt. Och i böckerna är alla elever skolboksexempel.
Erik: I början var jag vaksam, vad som ska hända med kameror och med coachen. Han gjorde ju inte det för att sätta dit mig utan för att lyfta, men man går in i det med en försvarskänsla. Sedan får jag den där feedbacken som jag kanske inte håller med om.
Vad var det han sa?
Erik: Att jag var lite för långsam. Och att jag tappade elever. De hade inte förstått. Jag fick veta att jag var tvungen att kolla hela klassrummet. Även om de längst bak satt tysta och kunde uppföra sig så hade de inte förstått. Jag var tvungen att bolla mycket mer med dem. Röra mig runt i klassrummet och följa upp varje elev, inte bara de aktiva.
Therése: Jag kände att ”ska de komma och tycka att de känner mig efter ett par dagar?”. För det handlar mycket om att man ska känna förtroende för den som coachar en, men produktionen krävde att det skulle komma feedback så snabbt, redan innan vi hade fått en ordentlig relation.
Hur känns det i dag?
Malin: Jag tycker att jag har lärt mig jättemycket. Jag har blivit säkrare. I vissa situationer inför eleverna var jag säker, i andra osäker.
Det låter okomplicerat?
Therése: Det var det ju inte.
Vad var det som inte kändes bra under projektet?
Malin: Det har varit otroligt givande för mig. Jag har en enorm styrka jämfört med innan. Jag är mer trygg i situationer och har mer saker att ta till när klassen inte gör riktigt det jag tänkt. Men jag hade velat ha mer tid med coacherna.
När fick ni era utvärderingar?
Malin: Det fick man nästan springa efter dem och fråga: ”Kan du inte säga vad du tycker?” Jag hade velat ha det kontinuerligt, men fick det kanske efter tre veckor.
Erik: Jag hade en period med ganska intensiv coachning och då hade jag så jag kunde sitta med dem på mitt schema. Så direkt när lektionen var slut kunde jag sitta ner med coachen och gå igenom den. Jag är arbetsledare så jag har lite mer luckor än vad Therése och Malin har.
Therése: En sak som var negativ var att det var lite ont om tid till de här mötena som är så viktiga.
Hur kändes det när ni tittade på programmet?
Therése: Det var lite blandat, lite som att vara på ruta ett igen. De filmade 400 timmar och själva produkten var 4 timmar. Vissa saker var ”vad mysigt att de tog med det där” och annat kändes att ”nu får de lägga in något annat så det inte blir alldeles för negativt”, men det var spännande också.
Hur har inställningen på skolan när serien gick? Det var en del starka reaktioner efteråt, hur var det på skolan?
Erik: De som är anti, de personerna talar för sig själva. Men det sätter en prägel i lärarrummet också. Jag var ju väldigt positiv. Serien lyfte debatten till ytan och skolan kom i fokus. På det sättet fyllde den verkligen sitt syfte. Sedan kanske det inte var min bild av skolan.
Malin: Serien visar inte hela bilden av mig, som första gången man ser mig och jag ser livrädd ut för att jag är så stressad och det är kameror runt omkring mig och coacher som ska tycka och tänka saker. Det var till och med elever som kom fram till mig efter serien börjat sändas och sa att de inte kände igen mig. Tv-publiken tror kanske att jag är sådan.
Therése: Efteråt har det blivit lättare att se att det här är ett skolprojekt som råkade spelas in på Mikaelskolan, och jag råkade vara med. Jag tänkte på hur jag ska framställa mig, ”jag ser inte klok ut och sa jag verkligen så?” Men sedan kan jag tänka efteråt att serien lyfter viktiga skolfrågor och jag råkade vara här.
Erik: Det är nästan lite roligt att se sig själv från sidan. När jag får en fråga så svarar man på något helt annat. Det är ju jag och jag säger det jag säger men det är komiskt. Man blir speglad i sig själv.
Vad hände med eleverna under tiden?
Therése: Filmteamet blev ju som några extrapappor som hängde i korridorerna; de fick väldigt bra kontakt med eleverna och de har fortfarande kontakt med några av dem.
Malin: Första avsnittet var succé.
Therése: Det var spänd förväntan!
Malin: Sedan tyckte de att det var så många negativa bilder av klassen och hur jobbiga och stökiga de var.
Therése: De fick kommentarer på sociala medier.
Var de stökiga?
Therése: De var nya för varandra. Sedan var de ovana vid att de lärare de känner blev granskade. De blev omhändertagande.
Erik: De fick se oss bli utlämnade.
Therése: De var ju inte med när vi fick feedback; de såg ju bara det som hände på tv.
Erik: De trodde att de behövde välja sida, och det behövde de inte.
Therése: Vi hade behövt jobba mer med hur eleverna kände under tiden programmet sändes.
Erik: De berättade hur de kände, och det får alla höra. Det var de inte riktigt förberedda på. Många reagerade över att kritiken mot er lärare blev hård.
Vad tycker ni?
Erik: Vissa scener var lite för hårda.
Det var en lärare som kritiserades för att vara macho?
Therése: Det var relevant, men de hade inte behövt ta upp det flera gånger. Det blev så cementerat.
Gör ni skillnad mellan projektet som sådant och den färdiga tv-serien?
Therése: Jaaaa!
Erik: Precis allt är skillnad. De hade 400 timmar film, en hel termin som blev fyra timmar tv, en helt annan sak. Även om det var en del av projektet. Det var ju serien som skapade debatt.
Malin: Serien var inte det viktiga för mig. Det var coachningen under hösten och det som hände då som var viktigt för mig som lärare.
Men hur trodde ni att det skulle bli då?
Therése: Nej, vi trodde ju inte att det skulle bli myspys direkt.
Malin: Jag trodde inte att jag skulle visas som någon hjälte, men jag tänkte att om jag kan visa min utveckling så kan andra utvecklas.
Therése: Vi var kanske lite naiva.
Har ni använt det ni lärt er?
Therése: Vi försökte under våren, men precis efteråt behövde vi hitta tillbaka till arbetslaget. Det var en väldig fokus på en själv när serien spelades in och det tär på ett arbetslag. Alla upplevde det olika beroende på hur de framställdes. Det fanns de som var superanti och de som tyckte att allt var bra.
Erik: Det blev inte så mycket lagjobb. Många var väldigt anti. Jag ville gå vidare.
Men lärare som själva betygsätter andra hela tiden, ska inte de tåla en granskning?
Therése: Det ligger inte i läraryrket. Under väldigt lång tid har det inte fungerat så.
Malin: Den som jobbar med coachning måste vara försiktig. Det gäller att vara ödmjuk och lyfta det som är bra.
Erik: Man måste bygga upp en relation för att kunna ge feedback.
Therése: Ja, relationen är allt egentligen.
Vad fick ni med er från coacherna?
Erik: Jag fick 100 procent uppmärksamhet och all fokus på min undervisning.
Therése: Den enda gången man blir granskad annars är ju när Skolinspektionen kommer. Då är fokus ett helt annat.
Erik: Vi ska göra mer besök i klasserna och stötta på skolan, men man måste vara mottaglig för coachning, och det måste vara någon som kan coacha. Gruppen måste vara stark och öppen, men att en grupp gör som gruppledaren säger betyder inte att det är en fungerande grupp.
Therése: Det får inte vara för mycket prestige. I dag är lärarlaget för stort. Jag har förtroende för några, och några skulle jag helst inte släppa in.
Erik: På Mikaelskolan är det obligatoriskt med grupphandledning efter ”Klass 9A”. Alla kommer att få besök i klassrummet med återkoppling i lärarlaget. Jag kliver fram och tar plats på ett helt annat sätt i klassrummet.
Malin: Jag har lärt mig att hitta fler olika vägar att gå när en situation uppstår i klassrummet. Det var för snackigt i mitt klassrum, och jag var tvungen att bli bättre på att bemästra det på ett tydligare sätt, se till att en pratar i taget. När alla pratar på samma gång måste jag markera tydligare att de ska vara tysta, en elev kanske får gå ut en stund. Och i bland tittar jag på klockan och inser att det bara är en kvart kvar av lektionen eller till lunch och att det inte är någon idé att fortsätta, jag måste bryta. Så då gör jag något annat, till exempel låter dem skriva på tavlan.
Therése: Det är viktigt att ett arbetslag har samma mål det efterlever, oavsett om man håller med eller inte. Det handlar mycket om förväntningar. Om jag förväntar mig att de ska vara snackiga så blir de det. Om de har höga förväntningar på mig presterar jag bättre och tvärtom.
Malin: Jag lät mina elever skriva om sina förväntningar på sina betyg och vad som eventuellt kunde vara ett hinder för att nå dit. Många skrev att det var klasskompisarna som störde. När eleverna insåg att de själva var ett hinder för sina klasskompisar, att de andra kanske ville mer men att de blev hindrade, så blev situationen i klassen mycket bättre.
Erik: Men vad skolan gör är också att vi gör gemensam start och stopp för lektionerna. Alla lärare står i dörren och hälsar på eleverna. De kommer inte in utan material. Det står en kort introduktion på tavlan till vad vi ska göra.
Therése: Vi pratade mycket om starten, hur otroligt viktig den är och hur man kan effektivisera den. Det är lätt hänt att det plötsligt har gått en kvart och man tappar eleverna.
Erik: Jag har lärt mig kolla att alla är med. Att fråga ”har alla förstått?”, det är värdelöst. Och jag trodde att jag rörde mig mycket i klassrummet. Det gjorde jag, på en linje, längst fram. Nu flyttar jag om i klassrummet beroende på lektionen. Om jag ska prata mycket så öppnar jag upp så att det blir en liten arena i mitten av klassrummet. Jag måste se alla, även de som sitter längst bak, men jag blottar mig själv.
Therése: I början var eleverna frustrerade: ”Kan du stå still människa?” Men det blev mycket mer kontakt med eleverna.
Erik: Det är utmanande för eleverna och utmanande för en själv.
Malin: Jag framställdes som väldigt osäker och jag tror att det kan ha varit bra för andra lärare som behöver lyftas och utvecklas som inte får den chansen och hjälpen. Jag fick ett lyft själv.
Tycker ni att de var för hårda?
Therése: Tv porträtterar barnmorskor och läkare som hjältar. På andra sidan står fuskbyggare, och vi lärare hamnade rätt nära fuskbyggarna. Det tog för lång tid av serien innan vi fick visa bra sidor.
Erik: Men det är en tv-serie. Varför måste man börja försvara hela lärarkåren?
Ja, varför måste man det?
Erik: Vi är dåliga på att ta feedback.
Therése: Det är ett ensamt jobb, även om det är väldigt socialt med barnen.
Erik: Jag tror att vi måste tvingas till öppenhet. Vi har inte den naturligt.
Blev det någon skillnad i elevernas prestation?
Therése: De flesta lyfter sig själva helt naturligt i slutet av nian.
Sammanfattningsvis, vad har ni lärt er?
Therése: ”Klass 9A” sätter lärande och skolan på kartan. Vi fick lära oss om förväntat beteende och vad som står i vägen för våra mål. Det är mycket mer fokus på målen, bättre fokus på uppföljning och större fokus på oss själva.
Källa:
Emma Olsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar