VISBY. Skolan skulle vinna mycket på att erkänna att folk är olika.
Risken är uppenbar att skolan använder sig av diagnoser hos elever som förklaringsmodell vid misslyckanden. Det menar representanter från Sveriges Psykologförbund under ett seminarium i Almedalen.
Risken är uppenbar att skolan använder sig av diagnoser hos elever som förklaringsmodell vid misslyckanden. Det menar representanter från Sveriges Psykologförbund under ett seminarium i Almedalen.
En problematisering av diagnosernas makt, var ledorden när Sveriges Psykologförbund höll seminarium under onsdagen.
– I stället för att en lärare säger: ”Jag har 20 elever. Tre med dyslexi och två med adhd.”, så önskar man att läraren kunde säga: ”Jag har 20 härliga barn som alla är olika och som behöver stöttning på olika sätt”, säger psykologen Ulla Winblad.
Varför önskar skolan diagnoser innan de sätter in resurser? Riskerar diagnosen att bli ett alibi för skolorna när eleverna inte når målen? Sker metodutveckling utifrån observerade svårigheter? Det var frågor som diskuterades livligt i den överfulla lokalen.
– Kunskap har en väldigt central roll i förhållande till värden. Skolan sätter stort fokus på att förmedla information och sanningar till eleverna. Sådant som kan mätas i prov och tester, säger psykologen Lennart Andersson.
– Jag fick diagnosen dyslexi, vilket var toppen. Då fick jag något konkret att jobba med och mina lärare fick något att jobba med, konstaterade en kvinna.
– Vad händer i kommuner och skolor när sådana här listor presenteras. Det kan bli väldigt destruktivt för dem som jobbar på skolor som hamnar lågt på listan. Och är en lågt rankad skola alltid lika med en dålig skola?, säger Ulla Winblad.
– Är målen relevanta när man ska ta tillvara varje elevs unika kunskaper? Kan alla elever nå målen? Hur länge ska bördan läggas på lärarna i klassrummet eller på rektorerna? Ska man inte ifrågasätta om skolan har rätt uppdrag? Man kan fundera över om uppdraget från Skolverket verkligen är rätt formulerat. Man kan ju inte hela tiden konstatera att målen inte är uppnådda, säger Lennart Andersson.
– I stället för att en lärare säger: ”Jag har 20 elever. Tre med dyslexi och två med adhd.”, så önskar man att läraren kunde säga: ”Jag har 20 härliga barn som alla är olika och som behöver stöttning på olika sätt”, säger psykologen Ulla Winblad.
Snävare form
Trenden har varit att alla elever ska in i en allt snävare form, anser debattörerna från Psykologförbundet.Varför önskar skolan diagnoser innan de sätter in resurser? Riskerar diagnosen att bli ett alibi för skolorna när eleverna inte når målen? Sker metodutveckling utifrån observerade svårigheter? Det var frågor som diskuterades livligt i den överfulla lokalen.
– Kunskap har en väldigt central roll i förhållande till värden. Skolan sätter stort fokus på att förmedla information och sanningar till eleverna. Sådant som kan mätas i prov och tester, säger psykologen Lennart Andersson.
"Var toppen"
Flera i publiken vittnade dock om fördelen med diagnoser.– Jag fick diagnosen dyslexi, vilket var toppen. Då fick jag något konkret att jobba med och mina lärare fick något att jobba med, konstaterade en kvinna.
Rankningar
Psykologerna ifrågasatte också rankningar som PISA och undrade vad det egentligen leder till.– Vad händer i kommuner och skolor när sådana här listor presenteras. Det kan bli väldigt destruktivt för dem som jobbar på skolor som hamnar lågt på listan. Och är en lågt rankad skola alltid lika med en dålig skola?, säger Ulla Winblad.
Målfokusering debatterades
Under seminariet diskuterades även skolans målfokusering.– Är målen relevanta när man ska ta tillvara varje elevs unika kunskaper? Kan alla elever nå målen? Hur länge ska bördan läggas på lärarna i klassrummet eller på rektorerna? Ska man inte ifrågasätta om skolan har rätt uppdrag? Man kan fundera över om uppdraget från Skolverket verkligen är rätt formulerat. Man kan ju inte hela tiden konstatera att målen inte är uppnådda, säger Lennart Andersson.
Anna Wahlgren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar