När leken på skolgården blir förtryck
Hur kommer det sig att så många killar och tjejer så ofta har blåmärken? De leker maktlekar; barnens vardag har blivit alltmer våldsam – det är budskapet i en ny bok som väcker debatt.
Pang! Du får plötsligt ett hårt slag i nacken, och det svartnar för ögonen i några sekunder. ”Invigning!” ropar din klasskamrat, och du vet mycket väl att han har rätt att slå dig när du är nyklippt – du var bara inte beredd. Detta är en mild variant av de mer eller mindre våldsamma och ibland kränkande ritualer som barn och tonåringar i alla tider har sysslat med bakom de vuxnas rygg. De kallas nu maktlekar, och det är Sannie Wedberg, Stefan Koch och Sanna Mohr som har myntat det nya begreppet. De gör det i en bok som kommer ut i dagarna: ”Maktlekar, det dolda gruppvåldet bland unga” (Bilda förlag).
– Maktlekarna kan verka harmlösa, och de kan vara roliga och gruppstärkande – om de leks en i taget, utan alltför hårda tag, säger Sannie Wedberg. Men numera kan ett och samma barn ha så många som tio olika lekar att hålla reda på i sin vardag, och det gäller att ständigt vara beredd för att undgå sparkar och slag och i stället vara den som sparkar eller slår. Sammantaget kan det bli mycket våld under en skoldag.
– Vi är övertygade om att maktlekarna har ökat i omfattning på senare år – barns och ungdomars vardag är numera mycket mer våldsam än vad den var för tio tjugo år sedan, säger Sannie Wedberg. De tre författarna har tidigare arbetat inom ramen för Fryshusets sociala verksamhet bland unga. Nu är de knutna till ALMAeuropa, en ideell förening som med stöd av Socialstyrelsen och Allmänna arvsfonden utarbetar nya metoder för att motverka mobbning, drogmissbruk och hedersförtryck. Det är ingen strikt vetenskaplig undersökning de har gjort, snarare en sonderande samtals- och intervjustudie av en hittills i stort sett outforskad problematik.
Det är främst bland ungdomar de har sökt sina informanter; de har samarbetat med fyra mellan- och högstadieskolor i Spånga och Vårberg samt på Södermalm och Östermalm, och dessutom intervjuat enskilda tonåringar i andra skolor. Sammanlagt har de tagit del av omkring fem hundra elevers erfarenheter genom gruppsamtal och intervjuer. På så vis har de fått veta en hel del om vad barn och ungdomar gör i glappen mellan vardagens plikter. Lekarna är av olika slag och våldsamhetsgrad. De har namn som Utmaningen eller Suddgummibögen, Burkleken eller Volley med Hitler, Gul bil eller Invigning, Box delivery eller Böghög, Min kuk eller Olli får stryk, Slavleken eller Nadish. Reglerna förändras ständigt, och de varierar från skola till skola. Vissa av maktlekarna innebär att den ena ska tjäna den andra, och om tjänaren inte lyder hotar utfrysning eller annan bestraffning, oftast i form av våld. Andra lekar handlar om att tåla så mycket smärta som möjligt, och den som drar sig ur är en ”bög” eller en ”mes” och ska ha stryk. Det är främst killarna som deltar i maktlekarna, enligt boken, men tjejerna kan också vara med. En fjortonårig flicka berättar:”Man gör de här lekarna för att avgöra vem som ska leda gänget. Den som är tuffast och klarar mest får leda. Det handlar om makten i gänget.” En annan flicka förklarar: ”Man vill veta vilka som är bättre och vilka som är sämre. Genom att stampa ner andra känner man sig lite bättre själv.” En tolvårig pojke vittnar om att våldet kan vara grovt: ”Olli får stryk är en rätt farlig lek ibland … De andra kan sparka så att man tappar andan och ibland på huvudet.” Och en femtonårig pojke förklarar vad som gäller: ”Man kan inte dra sig ur. Man måste ställa upp, annars är man en bangare. Vissa lekar är dumma men jävligt roliga. Man tänker inte på hur allvarligt det är när man är inne i det.
” Den samlade floran av maktlekar är en i stor skala genomförd utbildning i våld och osund maktutövning, anser Sannie Wedberg. – De här lekarna suddar ut gränserna mellan vad som är okej och vad som man faktiskt inte får göra. De påverkar därigenom ungdomarnas värderingar när det gäller makt och våld. I deras värld gäller helt andra lagar än i det övriga samhället. Och flera av lekarna urartar ganska ofta till allvarlig mobbning eller grov gruppmisshandel. Allt beror förstås på vilka individer som är med i leken, vilka syften de har och hur de agerar. – Det är oftast samma killar eller tjejer som styr och ställer hela tiden och bestämmer reglerna. De befäster sin status i gruppen med hjälp av maktlekarna. Och de mindre självsäkra barnen känner sig tvungna att vara med, de vågar inte säga nej av rädsla för att bli förlöjligade och uteslutna eller mobbade och slagna. Det är särskilt hårda tag i de socialt belastade förorterna, hävdar Sannie Wedberg.
– Där är utmaningarna tuffare, våldet grövre och konsekvenserna av att vägra vara med värre – maktlekarna är inget annat än blodigt allvar, och för många socialt utsatta tonåringar kan de utgöra en inkörsport till en både våldsam och kriminell livsstil. Detta gäller särskilt Slavleken och Nadish, en sorts herre och-slav-lekar som i vissa av Stockholms förorter har utvecklats till organiserad brottslighet. Det är nästan omöjligt och dessutom olämpligt att förhindra barn att leka den här sortens lekar. Det säger Björn Eriksson, professor i sociologi som har studerat mekanismerna bakom mobbning. Barnen testar gränserna, skaffar sig en självuppfattning, lär sig de sociala spelreglerna och fastställer en rangordning i gruppen. Och det sistnämnda sker i de flesta mänskliga sammanhang, även bland vuxna.
– Utan rangordning hotar kaos, förklarar han. Ledaren har hela tiden behov av att visa vem som bestämmer, och den som inte vill vara med riskerar att bli utstött – det är ett väldigt högt pris att betala.
Genom våld kan man visa styrka. Det är en av de allra äldsta ritualerna.
– Och den som tål smärta är en man och inte ett barn. De här lekarna handlar till stor del om att bevisa sin manlighet, det är ingen slump att det främst är pojkarna som leker dem. Och det är klart att det är tokigt om lekarna urartar till trakasserier eller misshandel – då måste de vuxna ingripa, säger Björn Eriksson. Han ser också risken att slavlekarna drivs så långt att de till sist utgör en inskolning i grovt våld och kriminalitet. Och han påpekar att faran är störst för tonåringar som saknar ansvarstagande föräldrar och inte har schysta kompisar, två väldigt viktiga skyddsfaktorer.
– Men de allra flesta som är slavar i en slavlek inser nog ganska snart att det hela är ovärdigt och drar sig ur. Det gäller säkert också majoriteten av dem som ofta tar rollen som herre. Till sist inser de att det är roligare att ha en jämbördig vän än en slav.
Makt och lek är som olja och vatten, påpekar läkaren och psykoanalytikern Björn Wrangsjö; de passar inte ihop.
– Så snart någon tvingar någon annan har leken förvandlats till förtryck. Den starkaste sätter reglerna och tar sig tolkningsföreträde, han definierar förtrycket som en lek och skaffar sig därmed fribrev för ännu värre trakasserier.
Björn Wrangsjö har i många år arbetat med normbrytande ungdomar inom Barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm, och han kan förstå att barnen kan ha svårt att på egen hand stå emot och hantera allt det våld de utsätts för inom ramen för maktlekarna. – Jag kan inte låta bli att tänka att de vuxna har abdikerat. Det tycks på många håll inte finnas någon kedja av vuxna som reagerar och tar ansvar för att hejda mobbningen. Men han tror inte att maktlekarna i sig utgör den stora samhällsfara som Sannie Wedberg, Stefan Koch och Sanna Mohr målar upp i sin bok; möjligen är de ett tecken på ett underliggande och växande samhällsproblem.
Gruppbeteenden som dessa har funnits i alla tider, säger han. Vad som är nytt är att de nu förkläs till lekar. Och om lek förvandlas till ett elakt spel där tonåringar stjäl eller använder grovt våld och i förlängningen kanske förleds till en kriminell livsstil – då måste vi vuxna reagera. Jag tycker att vi ska diskutera maktlekarna seriöst. Vi måste lära oss att känna igen de situationer där leken har blivit en ritual för förtryck.
Gert Svensson
gert.svensson@dn.se
Hur kommer det sig att så många killar och tjejer så ofta har blåmärken? De leker maktlekar; barnens vardag har blivit alltmer våldsam – det är budskapet i en ny bok som väcker debatt.
Pang! Du får plötsligt ett hårt slag i nacken, och det svartnar för ögonen i några sekunder. ”Invigning!” ropar din klasskamrat, och du vet mycket väl att han har rätt att slå dig när du är nyklippt – du var bara inte beredd. Detta är en mild variant av de mer eller mindre våldsamma och ibland kränkande ritualer som barn och tonåringar i alla tider har sysslat med bakom de vuxnas rygg. De kallas nu maktlekar, och det är Sannie Wedberg, Stefan Koch och Sanna Mohr som har myntat det nya begreppet. De gör det i en bok som kommer ut i dagarna: ”Maktlekar, det dolda gruppvåldet bland unga” (Bilda förlag).
– Maktlekarna kan verka harmlösa, och de kan vara roliga och gruppstärkande – om de leks en i taget, utan alltför hårda tag, säger Sannie Wedberg. Men numera kan ett och samma barn ha så många som tio olika lekar att hålla reda på i sin vardag, och det gäller att ständigt vara beredd för att undgå sparkar och slag och i stället vara den som sparkar eller slår. Sammantaget kan det bli mycket våld under en skoldag.
– Vi är övertygade om att maktlekarna har ökat i omfattning på senare år – barns och ungdomars vardag är numera mycket mer våldsam än vad den var för tio tjugo år sedan, säger Sannie Wedberg. De tre författarna har tidigare arbetat inom ramen för Fryshusets sociala verksamhet bland unga. Nu är de knutna till ALMAeuropa, en ideell förening som med stöd av Socialstyrelsen och Allmänna arvsfonden utarbetar nya metoder för att motverka mobbning, drogmissbruk och hedersförtryck. Det är ingen strikt vetenskaplig undersökning de har gjort, snarare en sonderande samtals- och intervjustudie av en hittills i stort sett outforskad problematik.
Det är främst bland ungdomar de har sökt sina informanter; de har samarbetat med fyra mellan- och högstadieskolor i Spånga och Vårberg samt på Södermalm och Östermalm, och dessutom intervjuat enskilda tonåringar i andra skolor. Sammanlagt har de tagit del av omkring fem hundra elevers erfarenheter genom gruppsamtal och intervjuer. På så vis har de fått veta en hel del om vad barn och ungdomar gör i glappen mellan vardagens plikter. Lekarna är av olika slag och våldsamhetsgrad. De har namn som Utmaningen eller Suddgummibögen, Burkleken eller Volley med Hitler, Gul bil eller Invigning, Box delivery eller Böghög, Min kuk eller Olli får stryk, Slavleken eller Nadish. Reglerna förändras ständigt, och de varierar från skola till skola. Vissa av maktlekarna innebär att den ena ska tjäna den andra, och om tjänaren inte lyder hotar utfrysning eller annan bestraffning, oftast i form av våld. Andra lekar handlar om att tåla så mycket smärta som möjligt, och den som drar sig ur är en ”bög” eller en ”mes” och ska ha stryk. Det är främst killarna som deltar i maktlekarna, enligt boken, men tjejerna kan också vara med. En fjortonårig flicka berättar:”Man gör de här lekarna för att avgöra vem som ska leda gänget. Den som är tuffast och klarar mest får leda. Det handlar om makten i gänget.” En annan flicka förklarar: ”Man vill veta vilka som är bättre och vilka som är sämre. Genom att stampa ner andra känner man sig lite bättre själv.” En tolvårig pojke vittnar om att våldet kan vara grovt: ”Olli får stryk är en rätt farlig lek ibland … De andra kan sparka så att man tappar andan och ibland på huvudet.” Och en femtonårig pojke förklarar vad som gäller: ”Man kan inte dra sig ur. Man måste ställa upp, annars är man en bangare. Vissa lekar är dumma men jävligt roliga. Man tänker inte på hur allvarligt det är när man är inne i det.
” Den samlade floran av maktlekar är en i stor skala genomförd utbildning i våld och osund maktutövning, anser Sannie Wedberg. – De här lekarna suddar ut gränserna mellan vad som är okej och vad som man faktiskt inte får göra. De påverkar därigenom ungdomarnas värderingar när det gäller makt och våld. I deras värld gäller helt andra lagar än i det övriga samhället. Och flera av lekarna urartar ganska ofta till allvarlig mobbning eller grov gruppmisshandel. Allt beror förstås på vilka individer som är med i leken, vilka syften de har och hur de agerar. – Det är oftast samma killar eller tjejer som styr och ställer hela tiden och bestämmer reglerna. De befäster sin status i gruppen med hjälp av maktlekarna. Och de mindre självsäkra barnen känner sig tvungna att vara med, de vågar inte säga nej av rädsla för att bli förlöjligade och uteslutna eller mobbade och slagna. Det är särskilt hårda tag i de socialt belastade förorterna, hävdar Sannie Wedberg.
– Där är utmaningarna tuffare, våldet grövre och konsekvenserna av att vägra vara med värre – maktlekarna är inget annat än blodigt allvar, och för många socialt utsatta tonåringar kan de utgöra en inkörsport till en både våldsam och kriminell livsstil. Detta gäller särskilt Slavleken och Nadish, en sorts herre och-slav-lekar som i vissa av Stockholms förorter har utvecklats till organiserad brottslighet. Det är nästan omöjligt och dessutom olämpligt att förhindra barn att leka den här sortens lekar. Det säger Björn Eriksson, professor i sociologi som har studerat mekanismerna bakom mobbning. Barnen testar gränserna, skaffar sig en självuppfattning, lär sig de sociala spelreglerna och fastställer en rangordning i gruppen. Och det sistnämnda sker i de flesta mänskliga sammanhang, även bland vuxna.
– Utan rangordning hotar kaos, förklarar han. Ledaren har hela tiden behov av att visa vem som bestämmer, och den som inte vill vara med riskerar att bli utstött – det är ett väldigt högt pris att betala.
Genom våld kan man visa styrka. Det är en av de allra äldsta ritualerna.
– Och den som tål smärta är en man och inte ett barn. De här lekarna handlar till stor del om att bevisa sin manlighet, det är ingen slump att det främst är pojkarna som leker dem. Och det är klart att det är tokigt om lekarna urartar till trakasserier eller misshandel – då måste de vuxna ingripa, säger Björn Eriksson. Han ser också risken att slavlekarna drivs så långt att de till sist utgör en inskolning i grovt våld och kriminalitet. Och han påpekar att faran är störst för tonåringar som saknar ansvarstagande föräldrar och inte har schysta kompisar, två väldigt viktiga skyddsfaktorer.
– Men de allra flesta som är slavar i en slavlek inser nog ganska snart att det hela är ovärdigt och drar sig ur. Det gäller säkert också majoriteten av dem som ofta tar rollen som herre. Till sist inser de att det är roligare att ha en jämbördig vän än en slav.
Makt och lek är som olja och vatten, påpekar läkaren och psykoanalytikern Björn Wrangsjö; de passar inte ihop.
– Så snart någon tvingar någon annan har leken förvandlats till förtryck. Den starkaste sätter reglerna och tar sig tolkningsföreträde, han definierar förtrycket som en lek och skaffar sig därmed fribrev för ännu värre trakasserier.
Björn Wrangsjö har i många år arbetat med normbrytande ungdomar inom Barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm, och han kan förstå att barnen kan ha svårt att på egen hand stå emot och hantera allt det våld de utsätts för inom ramen för maktlekarna. – Jag kan inte låta bli att tänka att de vuxna har abdikerat. Det tycks på många håll inte finnas någon kedja av vuxna som reagerar och tar ansvar för att hejda mobbningen. Men han tror inte att maktlekarna i sig utgör den stora samhällsfara som Sannie Wedberg, Stefan Koch och Sanna Mohr målar upp i sin bok; möjligen är de ett tecken på ett underliggande och växande samhällsproblem.
Gruppbeteenden som dessa har funnits i alla tider, säger han. Vad som är nytt är att de nu förkläs till lekar. Och om lek förvandlas till ett elakt spel där tonåringar stjäl eller använder grovt våld och i förlängningen kanske förleds till en kriminell livsstil – då måste vi vuxna reagera. Jag tycker att vi ska diskutera maktlekarna seriöst. Vi måste lära oss att känna igen de situationer där leken har blivit en ritual för förtryck.
Gert Svensson
gert.svensson@dn.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar