SÄG MÖSSA DET RÄCKER FÖR ATT GÅ I TAKET

Säg "mössa" och samtalet upphör 

Vad är skoldebattens motsvarighet till att dra naglarna över svarta tavlan? Utbildningsminister Jan Björklund vet. För en dryg månad sedan varnade han för att idéerna om elevers kunskapsletande på egen hand har gått för långt och att ”katederundervisningen” behöver få en renässans . Han satte själv begreppet inom citationstecken, men det hjälpte inte mycket (i den mån det nu var meningen). Snart kom klagokören i gång med högljudda varningar för forntidens råplugg och reaktionära klassrumstyranner.

Samma sorts kritik riktas nu mot Maciej Zaremba, som har granskat Skolsverige i fem stora och ytterst läsvärda reportage. Zaremba efterlyser en skola där lärarna har initiativet och bedriver undervisning i stället för att fungera som någon sorts coacher och hyggliga handledare. Han blir glad, ja närmast lycklig, när han kommer till klassrum där läraren har kunskap och kreativ kraft nog att utmana eleverna intellektuellt och får dem att lyfta sig, och han blir rent förtvivlad av håglöshet, uppgivenhet och av den feghet som kläs ut till respekt. Helhetsbilden är dyster.

Zaremba och Björklund är säkert oense i mycket, men det finns gemensamma nämnare. De tror på lärarna som ledargestalter. De värnar lärarnas ställning och självständighet. De gillar ämneskunskaper, och de tycker att skolan ska vara en arbetsplats där man följer regler och uppför sig ordentligt. Inte heller Zaremba har beröringsskräck för katedrar, och han blir upprörd när han får höra att lärare blivit utskällda av rektor för att de haft mage att kränka elever genom att be dem ta av sig mössan.
 
Det tycks vara något med själva orden. Ingen som läser Björklund eller Zaremba med öppet sinne kan hitta belägg för att de skulle lusta efter skräckvälde i skolan, men hos en rad skolpolitiker och delar av det pedagogiska etablissemanget tar samtalet helt enkelt slut när de hör ”kateder” och ”mössa”. Då ser de rött och kommunikationen upphör.

Man skulle kunna tänka sig att ilskan handlade om genuint olika syn på vad skolan ska göra:
Å ena sidan en idé om att skolan ska främja en lång rad värden, där kunskaper bara är ett enda bredvid alla de sociala och politiska.
Å andra sidan tanken att det självklart finns mycket som en ung människa bör lära sig på väg mot vuxenlivet, men att det verkar vettigt att inte lägga allt i knäet på just skolan utan låta denna koncentrera sig på vad man kan kalla skolkunskaper: Att kunna lösa matematiska problem, att ha ett stort ordförråd, att veta var vårt samhälle hör hemma i tid och rum, att kunna främmande språk och att ha en förståelse för grundläggande naturvetenskapliga samband.
 
Den underliga uppfattningen att det är gammalt och förlegat med kunskaper och färdigheter spelar en större roll än man skulle önska, men jag tycker ändå att den har blivit mindre vanlig. Argumenten för eleverna som ”forskare” och lärarna som handledare tycks mig allt oftare handla om att det är så man bäst främjar kunskap snarare än om att det är lärprocesserna istället för kunskaperna som är det viktiga.

Om jag har rätt har vi tagit ett stort första steg.
Som raskt bör följas av ett andra: Ta reda på hur det är!
Ställ skoldebatten på huvudet och börja tala om resultat först och organisationsformer sedan. Gör stärkta skolkunskaper till ett överordnat mål och låt de andra frågorna bli sekundära. Problembaserat lärande med ”forskning” eller satsning på katederundervisning? Ge oss mer av det som ökar kunskaperna mest. Friskolor i bolagsform? Om de leder till att eleverna lär sig, annars får kranen skruvas av.
Kommunala huvudmannaskapet kvar? Bara om resultaten förbättras rejält.
Utvärdering och uppföljning är vår nyckel till kunskap om skolan, men de förblir tyvärr sorgebarn. I stället grälas det om anslag, vinstutdelning och honnörsord. Hur många kommuner ägnar halva den energi åt skolans resultatutveckling som de ägnar åt skolbudgetarna?

Hur mycket kraft lägger vi på att värna bedömningssystemets integritet?
Minimalt, visar en skräckinjagande artikel av Örjan Hansson, Magnus Henrekson och Jonas Vlachos i Axess (3/2011). Betygen stiger medan kunskaperna sjunker. Skolorna lockar elever genom att sätta högre betyg än vad de nationella proven motiverar, och myndigheterna svarar på lamast möjliga sätt. Eleverna får betyg i stället för kunskap. Medborgarna får se Potemkinkulisser. Skattebetalarna blir blåsta. Lärarna får skämmas.

Programmet blir egentligen väldigt enkelt. Sätt skolkunskapen i högsätet. Se därefter till att vi har bästa möjliga kunskap om vem och vad som är gynnsammast för denna kunskap. Ge oss sedan mycket mer av det och mycket mindre av motsatsen.
 
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD.