Per-Åke Lindblom om Flerspråkighet
För närvarande har eleverna i grundskolan ämnet språkval för att lära sig ett modernt språk utöver engelska, oftast tyska, franska eller spanska. Det största språkvalet är stödundervisning i svenska/engelska, som läses av 32,1 procent av grundskoleeleverna; spanska av 28 procent, tyska av 22,4 procent och franska av 15,6 procent och övriga språk av 1,8 procent. Endast drygt 60 procent av eleverna läser något av dessa språk till slutet av årskurs nio.
Regeringens beslut innebär ett steg framåt. Svenskt skolväsende borde dock satsa större resurser på att genomföra undervisning i kinesiska redan i grundskolan. När ett land utformar sin utbildningspolitik i främmande språk, måste det utgå från nationens behov och göra en korrekt omvärldsanalys, som också innebär förmåga att läsa av långsiktiga trender.
Beslutet kritiseras av Rossana Dinamarca, utbildningspolitisk talesperson för Vänsterpartiet, i
Aftonbladet den 22/6. Kritiken är bara delvis korrekt: hon tycks nämligen utgå från ett enda kriterium vad gäller vilka språk som ska prioriteras, nämligen antalet talare. I så fall borde undervisning i kinesiska startat för länge sedan i Sverige.
Engelskan försvarar sin plats som första främmande språk, eftersom det är det största andraspråket i världen. Men Dinamarca överdriver engelskans utbredning, när hon påstår att "engelskan för länge sedan blivit ett europeiskt allspråk". Eurobarometern anger att drygt hälften av EU:s medborgare behärskar engelska i varierande utsträckning. Hon inser heller inte betydelsen av att vissa språk fungerar som motvikter till engelskan, vilket tyska och franska gjorde så länge de var obligatoriska i svenskt skolväsende. Engelskans ställning har stärkts successivt på svenskans och övriga främmande språks bekostnad, inom svenskt utbildningsväsende och i samhället i stort, de senaste två decennierna. Hon tycks också föreställa sig att detta europeiska "allspråk" är helt neutralt, men stora språk ger alltid de stater, där dessa är huvudspråk, extraprofiter och extra ideologiskt och kulturellt inflytande. Enligt en uppgift från British Council har engelska språket exempelvis varit den näst viktigaste inkomstkällan för Storbritannien efter nordsjöoljan.
Dinamarca menar att tyskans och franskans ställning är "gammaldags". Tyska är viktigt med tanke på att det är EU:s största språk med 100 miljoner talare och att Tyskland brukar vara Sveriges viktigaste handelspartner. Tyskland är dessutom världens näst viktigaste exportnation efter Kina. Franska är fortfarande ett viktigt språk i EU och det näst största andraspråket i världen efter engelskan med knappt 340 miljoner talare totalt. Det är gångbart i Europa, i de f.d. franska kolonierna i Nord - och Västafrika och i delar av den amerikanska kontinenten och Asien. Franska fungerar som undervisningsspråk i många f.d. kolonier i Afrika. Hennes jämförelse med telugo är absurd: telugo talas av 75 miljoner människor i Sydindien och har knappast någon betydelse ens i norra Indien. Spanska är viktigt, eftersom det är det näst största modersmålet efter kinesiskan och kan användas i princip i hela Latinamerika, inkl. delar av USA. Kinesiskan kommer att bli allt viktigare med tanke på Kinas ekonomiska och politiska expansion; det är inte längre en fråga om Kina kommer att uppnå samma BNP som USA utan när. Detta kommer att få dramatiska konsekvenser i framtiden.
När det gäller arabiskan, är detta språk faktiskt större än franskan idag. Men det betyder inte att det är ett viktigare språk: inget tyder f.n. på att de stater som bär upp det arabiska språket kommer att genomgå samma industriella, teknologiska och ekonomiska utveckling som exempelvis Kina. Det fåtal rika arabstater som finns bygger sin ekonomiska styrka på en ändlig råvaruresurs, oljan.
En stat måste göra vissa språkval utifrån långsiktiga intressen, som inte alls behöver vara identiska med de språkval som görs på individnivå. På individnivå kan man dessutom alltid studera fler språk än de anbefallda.
På en punkt i sin kritik har Dinamarca en poäng. De elever som behärskar ett minoritetsspråk eller ett hemspråk, s.k. modersmål, ska kunna ersätta det främmande språket med detta. Det är dels en rättvisefråga: i annat fall kräver den svenska skolan faktiskt att talare av ett minoritetsspråk, nyanlända invandrare och andra generationens invandrare ska lära sig ett språk mer än elever med svenska som modersmål. Dels är det en fråga om utnyttja och belöna existerande språklig kompetens, som kan utvecklas till spetskompetens i vissa lägen. Drygt hälften av de elever som är berättigade att läsa hemspråk, läser ett sådant.
I Sverige har man i praktiken steg för steg nedprioriterat studierna av moderna språk på grund av ett förment fritt språkval utöver kärnämnena svenska och engelska. Dessutom har man infört ett märkligt hybridämne i grundskolan, "stödundervisning i svenska/engelska".
Resultatet är att 36 % av alla elever i årskurs 9 år 2009 läste denna kurs, som saknar namn, kursplan, mål, betyg och utvärdering av Skolverket. 320 timmar av grundskolans värdefulla tid används till denna kurs. Experimentet har snart pågått i 15 år, och språkkunskaperna hos dem som slutar årskurs 9 är betydligt lägre än tidigare genom en stadig anpassning mot botten.
Det kan självfallet behövas stödundervisning i alla ämnen för vissa elever, men det är fullständigt befängt att göra stödundervisning i svenska/engelska till ett alldeles eget ämne.
Orsakerna till att så många grundskoleelever hoppar av studier av andra främmande språk än engelska är i princip tre: 1) taktikval - det är lättare att få bra betyg i andra ämnen; 2) bekvämlighet - språk uppfattas som ansträngande ämnen, och 3; ointresse - eleverna tycker att det räcker med engelska. Det sistnämnda är en verklighetsfrämmande hållning, eftersom utvecklingen går mot en multipolär värld, där Kina, Indien, Brasilien m.fl.. kommer att spela en allt större roll de närmaste decennierna. Sverige är också det enda EU-land, där majoriteten av medborgarna enligt Eurobarometern tycker att det räcker med att kunna ett främmande språk, engelska.
Sverige måste befrämja mångspråkighet, grunden till en avancerad interkulturell kompetens, inte kortsiktig tvåspråkighet. Därför är det också berättigat att använda moroten för att åstadkomma detta; det har redan gett resultat på gymnasienivå.
Per-Åke Lindblom
Vilka moderna språk ska den svenska grundskolan prioritera?
Regeringen har beslutat att fler elever ska stimuleras att läsa moderna språk genom att det ska ge extrapoäng vid antagningen till gymnasiet. Med moderna språk menas alla språk utom svenska, svenska som andraspråk, engelska, grekiska, latin och teckenspråk. Modersmål har en egen kursplan.
För närvarande har eleverna i grundskolan ämnet språkval för att lära sig ett modernt språk utöver engelska, oftast tyska, franska eller spanska. Det största språkvalet är stödundervisning i svenska/engelska, som läses av 32,1 procent av grundskoleeleverna; spanska av 28 procent, tyska av 22,4 procent och franska av 15,6 procent och övriga språk av 1,8 procent. Endast drygt 60 procent av eleverna läser något av dessa språk till slutet av årskurs nio.
Regeringens beslut innebär ett steg framåt. Svenskt skolväsende borde dock satsa större resurser på att genomföra undervisning i kinesiska redan i grundskolan. När ett land utformar sin utbildningspolitik i främmande språk, måste det utgå från nationens behov och göra en korrekt omvärldsanalys, som också innebär förmåga att läsa av långsiktiga trender.
Beslutet kritiseras av Rossana Dinamarca, utbildningspolitisk talesperson för Vänsterpartiet, i
Aftonbladet den 22/6. Kritiken är bara delvis korrekt: hon tycks nämligen utgå från ett enda kriterium vad gäller vilka språk som ska prioriteras, nämligen antalet talare. I så fall borde undervisning i kinesiska startat för länge sedan i Sverige.
Engelskan försvarar sin plats som första främmande språk, eftersom det är det största andraspråket i världen. Men Dinamarca överdriver engelskans utbredning, när hon påstår att "engelskan för länge sedan blivit ett europeiskt allspråk". Eurobarometern anger att drygt hälften av EU:s medborgare behärskar engelska i varierande utsträckning. Hon inser heller inte betydelsen av att vissa språk fungerar som motvikter till engelskan, vilket tyska och franska gjorde så länge de var obligatoriska i svenskt skolväsende. Engelskans ställning har stärkts successivt på svenskans och övriga främmande språks bekostnad, inom svenskt utbildningsväsende och i samhället i stort, de senaste två decennierna. Hon tycks också föreställa sig att detta europeiska "allspråk" är helt neutralt, men stora språk ger alltid de stater, där dessa är huvudspråk, extraprofiter och extra ideologiskt och kulturellt inflytande. Enligt en uppgift från British Council har engelska språket exempelvis varit den näst viktigaste inkomstkällan för Storbritannien efter nordsjöoljan.
Dinamarca menar att tyskans och franskans ställning är "gammaldags". Tyska är viktigt med tanke på att det är EU:s största språk med 100 miljoner talare och att Tyskland brukar vara Sveriges viktigaste handelspartner. Tyskland är dessutom världens näst viktigaste exportnation efter Kina. Franska är fortfarande ett viktigt språk i EU och det näst största andraspråket i världen efter engelskan med knappt 340 miljoner talare totalt. Det är gångbart i Europa, i de f.d. franska kolonierna i Nord - och Västafrika och i delar av den amerikanska kontinenten och Asien. Franska fungerar som undervisningsspråk i många f.d. kolonier i Afrika. Hennes jämförelse med telugo är absurd: telugo talas av 75 miljoner människor i Sydindien och har knappast någon betydelse ens i norra Indien. Spanska är viktigt, eftersom det är det näst största modersmålet efter kinesiskan och kan användas i princip i hela Latinamerika, inkl. delar av USA. Kinesiskan kommer att bli allt viktigare med tanke på Kinas ekonomiska och politiska expansion; det är inte längre en fråga om Kina kommer att uppnå samma BNP som USA utan när. Detta kommer att få dramatiska konsekvenser i framtiden.
När det gäller arabiskan, är detta språk faktiskt större än franskan idag. Men det betyder inte att det är ett viktigare språk: inget tyder f.n. på att de stater som bär upp det arabiska språket kommer att genomgå samma industriella, teknologiska och ekonomiska utveckling som exempelvis Kina. Det fåtal rika arabstater som finns bygger sin ekonomiska styrka på en ändlig råvaruresurs, oljan.
En stat måste göra vissa språkval utifrån långsiktiga intressen, som inte alls behöver vara identiska med de språkval som görs på individnivå. På individnivå kan man dessutom alltid studera fler språk än de anbefallda.
På en punkt i sin kritik har Dinamarca en poäng. De elever som behärskar ett minoritetsspråk eller ett hemspråk, s.k. modersmål, ska kunna ersätta det främmande språket med detta. Det är dels en rättvisefråga: i annat fall kräver den svenska skolan faktiskt att talare av ett minoritetsspråk, nyanlända invandrare och andra generationens invandrare ska lära sig ett språk mer än elever med svenska som modersmål. Dels är det en fråga om utnyttja och belöna existerande språklig kompetens, som kan utvecklas till spetskompetens i vissa lägen. Drygt hälften av de elever som är berättigade att läsa hemspråk, läser ett sådant.
I Sverige har man i praktiken steg för steg nedprioriterat studierna av moderna språk på grund av ett förment fritt språkval utöver kärnämnena svenska och engelska. Dessutom har man infört ett märkligt hybridämne i grundskolan, "stödundervisning i svenska/engelska".
Resultatet är att 36 % av alla elever i årskurs 9 år 2009 läste denna kurs, som saknar namn, kursplan, mål, betyg och utvärdering av Skolverket. 320 timmar av grundskolans värdefulla tid används till denna kurs. Experimentet har snart pågått i 15 år, och språkkunskaperna hos dem som slutar årskurs 9 är betydligt lägre än tidigare genom en stadig anpassning mot botten.
Det kan självfallet behövas stödundervisning i alla ämnen för vissa elever, men det är fullständigt befängt att göra stödundervisning i svenska/engelska till ett alldeles eget ämne.
Orsakerna till att så många grundskoleelever hoppar av studier av andra främmande språk än engelska är i princip tre: 1) taktikval - det är lättare att få bra betyg i andra ämnen; 2) bekvämlighet - språk uppfattas som ansträngande ämnen, och 3; ointresse - eleverna tycker att det räcker med engelska. Det sistnämnda är en verklighetsfrämmande hållning, eftersom utvecklingen går mot en multipolär värld, där Kina, Indien, Brasilien m.fl.. kommer att spela en allt större roll de närmaste decennierna. Sverige är också det enda EU-land, där majoriteten av medborgarna enligt Eurobarometern tycker att det räcker med att kunna ett främmande språk, engelska.
Sverige måste befrämja mångspråkighet, grunden till en avancerad interkulturell kompetens, inte kortsiktig tvåspråkighet. Därför är det också berättigat att använda moroten för att åstadkomma detta; det har redan gett resultat på gymnasienivå.
Per-Åke Lindblom
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar