På läroverken infördes 1820 en fyrgradig betygsskala där betygen sattes i förhållande till hur väl eleven klarat kursplanen.
Betygsstegen var följande:
I dessa skolformer gavs även betyg i Ordning och Uppförande, där standardbetyget var A medan "nedsatt sedebetyg" oftast motsvarades av B i Ordning. I allvarligare fall kunde ges C i Ordning och B, C eller D i Uppförande. Nedsatt sedebetyg kombinerades i extra allvarliga fall (brottslighet eller allvarligare kränkning av skolans regler) med relegering.
För att bli flyttad till högre årskurs krävdes godkända betyg i samtliga ämnen. I samband med höstterminsstarten fanns möjlighet att flyttningspröva för att bli godkänd i de ämnen där eleven var underkänd.
Avsikten var enligt förordningen att betygen för samtliga elever i landet som läste en viss ämneskurs skulle fördelas så här:
För att uppnå målet att jämföra samtliga elever i hela landet, anordnades i vissa ämnen och årskurser standardprov i grundkolan och centralprov i gymnasiet och fackskolan. I övriga ämnen uppmanades lärarna att följa samma betygsfördelning som klassens elever fick i dessa centralt anordnade prov.
Den vanligaste missuppfattningen med de relativa betygen var att ovanstående poängfördelning skulle gälla i varje klass eller undervisningsgrupp. Det kunde också förekomma påståenden som "femmorna är slut", vilket bottnar i en missuppfattning om hur centralproven skulle hanteras lokalt.
En följd av övergången från de sjugradiga bokstavsbetygen till den femgradiga skalan var att begreppet underkänd försvann. Därmed ändrades också villkoren för att flytta till högre årskurs. Den som i sitt årskursbetyg hade ett betygsmedeltal på 2,3 eller därunder, kunde kvarsättas om klasskonferensen så beslutade. Konferensen beslöt ofta att flyttning kunde ske, om eleven prövade med förbättrade resultat i ett eller ett par namngivna ämnen. Med tiden kom betyget ett (och många gånger även betyget två) att betraktas som underkänt fast detta aldrig varit avsikten.
Den femgradiga betygsskalan innebar ofta att man på många skolor använde ett informellt, muntligt betygssystem där lärarna satte plus- eller minustecken efter betygen.
Eleverna i svensk grundskola fick under denna period betyg från år 8 och till och med när skolplikten upphör. Skolplikten upphörde vid utgången av vårterminen det kalenderår då eleven fyller 16 år. I årskurs 8 och vid höstterminens slut i år 9 fick eleverna terminsbetyg och vid vårterminens slut i årskurs 9 fick de ett slutbetyg vilket betyder att eleverna fick betyg fyra gånger under sin grundskoletid. Undantaget var elever som gått om en årskurs eller har sen skolstart.
Betygskalan som användes var tregradig där godkänd (G), väl godkänd (VG) och mycket väl godkänd (MVG) användes. I grundskolan fanns inte, de jure, betyget icke godkänd (IG) till skillnad från i gymnasieskolan. I sådana fall då en elev inte nådde målen för grundskolans sista år utformades ett skriftligt omdöme om elevens kunskapsutveckling i ämnet (eller ämnesblocket) vilket bifogades i slutbetyget eller så nådde inte eleven kriterierna för betyget G. Det sistnämnda infördes den 1 juli 2003.
På prov, arbeten och/eller muntliga betygssamtal (som lärare oftast har i slutet av varje termin) lade många lärare till plus- eller minustecken framför betyget även om dessa inte finns med i de officiella betygen.
Centralprov kan öka likvärdigheten vid betygssättning, men förekommer endast i vissa ämen, och olika skolor har olika synsätt på hur väl man bör följa centralproven. Det har hävdats att vissa friskolor har delat ut fler MVG än antal elever som nått denna nivå i nationella prov, men Skolverkets statistik visar att detta problem är lika vanligt förekommande i friskolor och kommunala skolor, och att det inte spelar någon roll om skolan är i ett konkurrensutsatt område eller ej.
Det gamla relativa betygssystemet ersattes av ett målrelaterat betygssystemet bland annat för att bemöta betygsinflation orsakad av att elever vid nationella centralprov enbart jämfördes med den egna årskullen. Fastän antalet undervisningstimmar ändrades mellan olika läroplaner och kunskapen således var skilde mellan årskullar så var medelbetyget detsamma i alla årskullar i det gamla systemet. I det nya målrelaterade betygssystemet kan en annan form av betygsinflation uppstå, om vissa skolor delar ut mer generösa betyg än centralproven ger stöd för, eller tolkar betygskriterierna för generöst. Därmed kan betygen överlag öka i hela Sverige utan att kunskapen ökar i motsvarande grad. Efter debatten om betygsinflation har emellertid friskolornas medelbetyg minskat något.
-
A Berömlig insikt B Godkänd insikt C Försvarlig insikt D Otillräcklig insikt
-
A Stadgade seder och berömligt uppförande B Jämnt och stadgat uppförande C Oklanderligt uppförande D Lättsinnigt och ostadigt uppförande
Perioden 1897-1962
I folkskolan infördes 1897 en sjugradig skala av bokstavsbetyg. De avsågs vara kunskapsrelaterade, till skillnad från de därpå följande relativa betygen och dagens målrelaterade betyg. Betygsskalan infördes 1905 även i läroverken.Betygsstegen var följande:
-
A Berömlig a Med utmärkt beröm godkänd AB Med beröm godkänd Ba Icke utan beröm godkänd B Godkänd BC Icke fullt godkänd C Underkänd/Otillräcklig
-
B? med tvekan godkänd
I dessa skolformer gavs även betyg i Ordning och Uppförande, där standardbetyget var A medan "nedsatt sedebetyg" oftast motsvarades av B i Ordning. I allvarligare fall kunde ges C i Ordning och B, C eller D i Uppförande. Nedsatt sedebetyg kombinerades i extra allvarliga fall (brottslighet eller allvarligare kränkning av skolans regler) med relegering.
För att bli flyttad till högre årskurs krävdes godkända betyg i samtliga ämnen. I samband med höstterminsstarten fanns möjlighet att flyttningspröva för att bli godkänd i de ämnen där eleven var underkänd.
Perioden 1962-1994
Efter 30 års utredning infördes i 1962 års grundskola och i 1966 års gymnasium och fackskola en femgradig relativ betygsskala. Dessutom togs betygen under den här perioden bort från de lägre årskurserna i grundskolan och ersattes av kvartssamtal.Avsikten var enligt förordningen att betygen för samtliga elever i landet som läste en viss ämneskurs skulle fördelas så här:
-
5 -
7% 4 -
24% 3 -
38% 2 -
24% 1 -
7%
För att uppnå målet att jämföra samtliga elever i hela landet, anordnades i vissa ämnen och årskurser standardprov i grundkolan och centralprov i gymnasiet och fackskolan. I övriga ämnen uppmanades lärarna att följa samma betygsfördelning som klassens elever fick i dessa centralt anordnade prov.
Den vanligaste missuppfattningen med de relativa betygen var att ovanstående poängfördelning skulle gälla i varje klass eller undervisningsgrupp. Det kunde också förekomma påståenden som "femmorna är slut", vilket bottnar i en missuppfattning om hur centralproven skulle hanteras lokalt.
En följd av övergången från de sjugradiga bokstavsbetygen till den femgradiga skalan var att begreppet underkänd försvann. Därmed ändrades också villkoren för att flytta till högre årskurs. Den som i sitt årskursbetyg hade ett betygsmedeltal på 2,3 eller därunder, kunde kvarsättas om klasskonferensen så beslutade. Konferensen beslöt ofta att flyttning kunde ske, om eleven prövade med förbättrade resultat i ett eller ett par namngivna ämnen. Med tiden kom betyget ett (och många gånger även betyget två) att betraktas som underkänt fast detta aldrig varit avsikten.
Den femgradiga betygsskalan innebar ofta att man på många skolor använde ett informellt, muntligt betygssystem där lärarna satte plus- eller minustecken efter betygen.
Perioden 1994-2011
Efter jämförelsevis kort utredningstid ersattes det relativa betygssystemet med ett målrelaterat betygssystem.Grundskolan
Ett nytt betygsystem infördes samtidigt som läroplanen för det obligatoriska skolväsendet år 1994 blev gällande (Lpo 94). I Grundskoleförordningens (1994:1194) kapitel sju som handlar om betyg är det reglerat vad som gäller för betyg.Eleverna i svensk grundskola fick under denna period betyg från år 8 och till och med när skolplikten upphör. Skolplikten upphörde vid utgången av vårterminen det kalenderår då eleven fyller 16 år. I årskurs 8 och vid höstterminens slut i år 9 fick eleverna terminsbetyg och vid vårterminens slut i årskurs 9 fick de ett slutbetyg vilket betyder att eleverna fick betyg fyra gånger under sin grundskoletid. Undantaget var elever som gått om en årskurs eller har sen skolstart.
Betygskalan som användes var tregradig där godkänd (G), väl godkänd (VG) och mycket väl godkänd (MVG) användes. I grundskolan fanns inte, de jure, betyget icke godkänd (IG) till skillnad från i gymnasieskolan. I sådana fall då en elev inte nådde målen för grundskolans sista år utformades ett skriftligt omdöme om elevens kunskapsutveckling i ämnet (eller ämnesblocket) vilket bifogades i slutbetyget eller så nådde inte eleven kriterierna för betyget G. Det sistnämnda infördes den 1 juli 2003.
På prov, arbeten och/eller muntliga betygssamtal (som lärare oftast har i slutet av varje termin) lade många lärare till plus- eller minustecken framför betyget även om dessa inte finns med i de officiella betygen.
Efter 2011
I och med läroplanen Lgr 11 införs även ett nytt betygssystem där eleverna betygsätts på skalan A-Fx. Eleverna i svensk grundskola får betyg från år 6 och till och med när skolplikten upphör.Framtiden
I takt med att svenska universitet och högskolor inför en sjugradig betygsskala (A-F, Fx) har det höjts röster för att använda samma betygsskala i hela skolsystemet. Den 6 februari 2008 presenterade utbildningsminister Jan Björklund ett förslag till nytt betygssystem i Sverige. Systemet innefattar sex betygssteg (A till F) och är tänkt att gälla från årskurs sex. Förslaget remitterades och regeringen återkom med en proposition till riksdagen under hösten 2008. Under hösten 2010 beslutade Riksdagen att det nya betygssystemet ska gälla hela det svenska skolsystemet från hösten 2011.Kritik mot dagens betygssystem
Flera olika former av kritik har framkommit mot dagens målrelaterade betygssystem. Betygskriterier ger utrymme för subjektiv tolkning, det finns alltid elever i en gråzon på ett annat sätt än med relativa betyg. Om man försöker bemöta detta genom att formulera alltför specifika lärandemål och betygskriterier kan eleverna öva på att bli bra på just detta, utan att för den skull ha en helhetskompetens inom ämnet.Centralprov kan öka likvärdigheten vid betygssättning, men förekommer endast i vissa ämen, och olika skolor har olika synsätt på hur väl man bör följa centralproven. Det har hävdats att vissa friskolor har delat ut fler MVG än antal elever som nått denna nivå i nationella prov, men Skolverkets statistik visar att detta problem är lika vanligt förekommande i friskolor och kommunala skolor, och att det inte spelar någon roll om skolan är i ett konkurrensutsatt område eller ej.
Det gamla relativa betygssystemet ersattes av ett målrelaterat betygssystemet bland annat för att bemöta betygsinflation orsakad av att elever vid nationella centralprov enbart jämfördes med den egna årskullen. Fastän antalet undervisningstimmar ändrades mellan olika läroplaner och kunskapen således var skilde mellan årskullar så var medelbetyget detsamma i alla årskullar i det gamla systemet. I det nya målrelaterade betygssystemet kan en annan form av betygsinflation uppstå, om vissa skolor delar ut mer generösa betyg än centralproven ger stöd för, eller tolkar betygskriterierna för generöst. Därmed kan betygen överlag öka i hela Sverige utan att kunskapen ökar i motsvarande grad. Efter debatten om betygsinflation har emellertid friskolornas medelbetyg minskat något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar