Utbildningsminister Jan Björklund har ett pedagogiskt dilemma: Hur försvara betygen utan att ge avkall på elevers rättssäkerhet? skriver debattören.
Betyg+rättssäkerhet en omöjlig ekvation
Vår betygskramande utbildningsminister Jan Björklund (FP) har ett pedagogiskt dilemma: Hur försvara betygen utan att ge avkall på elevernas rättssäkerhet genom att ge dem möjlighet att överklaga sina slutbetyg i grundskolan? Ännu är ministern oss svaret skyldig, skriver specialpedagog Göran Pilquist.
Göran Pilquist, specialpedagog, Frölundaskolan, Göteborg.
En statlig utredning föreslår att elever ska kunna överklaga slutbetyg i grundskolan. Innan förslaget glidit ut på remiss hörs instämmanden och avfärdanden. KD och C försvarar förslaget med att betyg i likhet med andra myndighetsbeslut i vår demokrati ska kunna granskas i högre instans om någon misstänker oegentligheter.
Utbildningsminister Jan Björklund (FP) å sin sida befarar att idéen, förutom miljontals kronor, skulle kräva alltför mycket ifråga om dokumentation och därmed (ytterligare) betoning på skriftliga prov.
Borde inte lärare, överhopade med allsköns pappersarbete allt från dokumentation av mobbingsamtal, åtgärdsprogram, utvecklingssamtal, individuella utvecklingsplaner, lokala arbets- och kursplaner till betygsunderlag, bli glada för att någon förstår hur betungande uppdraget redan är?
Problemet är att Björklund i sin iver att stryka skolledare medhårs, väljer att bortse från själva sakargumentet. Han vägrar kalla på brandkåren när huset står i lågor för att slippa folksamlingar! Förslaget utgår ju ifrån det rimliga i att medborgare ska kunna överklaga ett beslut som inte blir mindre dramatiskt av att det fattas i en tvingande verksamhet – ingen kan, valfriheten till trots, välja bort varken grundskola eller grundskolebetyg!
Ett goddag yxskaft
Jag hoppas att ministern är medvetet omedveten om att hans replik är ett goddag yxskaft och att hans stopptecken verkligen handlar om insikten om vilken kolossal organisation på kommunal och statlig nivå denna rätt skulle innebära. Att arrangera en slik apparat torde bli övermäktigt till och med för den handlingskraftige Björklund.
Lärare vet att betygssättning handlar om en ofta subjektiv bedömning av elever. Resultat, färdigheter och prestationer ska jämföras med kriterier som i sin tur ska tolkas. En lärare som vid terminsslutet inte våndas över det förment rättvisa i sina bedömningar kan knappast sägas ha fullgjort sitt uppdrag. Och att översätta kunskapen som lärare, genom erfarenhet erhållit i fråga om att bedöma sina adepter, till matriser och frågeformulär förblir en önskedröm för de som tror att utbildning och fostran är lika okomplicerat som att skilja äpplen från päron.
Kan då kravet på rättssäkerhet negligeras? Skolministern med flera menar att betyg ger viktiga signaler. Men den information som inte kan förmedlas i ett utvecklingssamtal förtydligas inte av några bokstavskombinationer. Övertron på betyg som meningsfull information överträffas i tydlighet av de regelbundna mötena mellan skolan och hemmen.
Betygens förmåga att motivera skolarbetet anförs av många lärare och KD-politiker men också av de flesta elever som är för betyg. Den logiska analysen av att elever uppfattar skolan som en arena för tävlan om den högsta ersättningen blir att betyg likställs med lön för ett arbete som inte behöver ha något värde i sig.
Vad värre är; så länge betygen fungerar som motivation i skolan behövs ingen utveckling av vare sig pedagogik eller ämnesfördjupning för att eleverna ska finna skolan meningsfull!
En piska för den som kommer sist
Alla lärare vet att betygsmoroten, som för vissa kan ge liv åt den mest anemiska undervisning, blir en piska för de som – i likhet med alla tävlingar – kommer sist. Att elever som vill ha betyg motiverar dessa utifrån själva meningen med skolan bör stämma till eftertanke för de som anser skola, kunskap och undervisning viktiga i sig. Risken är att betygshetsen, som skapas i grundskolan, även står modell för motivationen när eleven förväntas utbilda sig efter eget intresse!
Det är vid slutbetyget, då konkurrensen blir knivskarp och allt tal om att ”jobba i sin egen takt” eller ”göra sitt bästa är gott nog” framstår i sin nakna förljugenhet, som tävlingen avgörs. De förskönande omskrivningarna för otillräcklig, med nöd tillräcklig, medel och berömvärd (IG, G, VG och MVG) utdelas med suverän auktoritet, och bestämmer/begränsar valmöjligheterna.
Vår betygskramande utbildningsminister har ett pedagogiskt dilemma. Hur försvara betygen utan att ge avkall på elevers rättssäkerhet?
Vi väntar på den som vågar debattera ämnet från ett utbildningspolitiskt perspektiv där till och med betygen (åtminstone i grundskolan) ligger i potten?
Göran Pilquist
specialpedagog
Frölundaskolan, Göteborg
Utbildningsminister Jan Björklund (FP) å sin sida befarar att idéen, förutom miljontals kronor, skulle kräva alltför mycket ifråga om dokumentation och därmed (ytterligare) betoning på skriftliga prov.
Borde inte lärare, överhopade med allsköns pappersarbete allt från dokumentation av mobbingsamtal, åtgärdsprogram, utvecklingssamtal, individuella utvecklingsplaner, lokala arbets- och kursplaner till betygsunderlag, bli glada för att någon förstår hur betungande uppdraget redan är?
Problemet är att Björklund i sin iver att stryka skolledare medhårs, väljer att bortse från själva sakargumentet. Han vägrar kalla på brandkåren när huset står i lågor för att slippa folksamlingar! Förslaget utgår ju ifrån det rimliga i att medborgare ska kunna överklaga ett beslut som inte blir mindre dramatiskt av att det fattas i en tvingande verksamhet – ingen kan, valfriheten till trots, välja bort varken grundskola eller grundskolebetyg!
Ett goddag yxskaft
Jag hoppas att ministern är medvetet omedveten om att hans replik är ett goddag yxskaft och att hans stopptecken verkligen handlar om insikten om vilken kolossal organisation på kommunal och statlig nivå denna rätt skulle innebära. Att arrangera en slik apparat torde bli övermäktigt till och med för den handlingskraftige Björklund.
Lärare vet att betygssättning handlar om en ofta subjektiv bedömning av elever. Resultat, färdigheter och prestationer ska jämföras med kriterier som i sin tur ska tolkas. En lärare som vid terminsslutet inte våndas över det förment rättvisa i sina bedömningar kan knappast sägas ha fullgjort sitt uppdrag. Och att översätta kunskapen som lärare, genom erfarenhet erhållit i fråga om att bedöma sina adepter, till matriser och frågeformulär förblir en önskedröm för de som tror att utbildning och fostran är lika okomplicerat som att skilja äpplen från päron.
Kan då kravet på rättssäkerhet negligeras? Skolministern med flera menar att betyg ger viktiga signaler. Men den information som inte kan förmedlas i ett utvecklingssamtal förtydligas inte av några bokstavskombinationer. Övertron på betyg som meningsfull information överträffas i tydlighet av de regelbundna mötena mellan skolan och hemmen.
Betygens förmåga att motivera skolarbetet anförs av många lärare och KD-politiker men också av de flesta elever som är för betyg. Den logiska analysen av att elever uppfattar skolan som en arena för tävlan om den högsta ersättningen blir att betyg likställs med lön för ett arbete som inte behöver ha något värde i sig.
Vad värre är; så länge betygen fungerar som motivation i skolan behövs ingen utveckling av vare sig pedagogik eller ämnesfördjupning för att eleverna ska finna skolan meningsfull!
En piska för den som kommer sist
Alla lärare vet att betygsmoroten, som för vissa kan ge liv åt den mest anemiska undervisning, blir en piska för de som – i likhet med alla tävlingar – kommer sist. Att elever som vill ha betyg motiverar dessa utifrån själva meningen med skolan bör stämma till eftertanke för de som anser skola, kunskap och undervisning viktiga i sig. Risken är att betygshetsen, som skapas i grundskolan, även står modell för motivationen när eleven förväntas utbilda sig efter eget intresse!
Det är vid slutbetyget, då konkurrensen blir knivskarp och allt tal om att ”jobba i sin egen takt” eller ”göra sitt bästa är gott nog” framstår i sin nakna förljugenhet, som tävlingen avgörs. De förskönande omskrivningarna för otillräcklig, med nöd tillräcklig, medel och berömvärd (IG, G, VG och MVG) utdelas med suverän auktoritet, och bestämmer/begränsar valmöjligheterna.
Vår betygskramande utbildningsminister har ett pedagogiskt dilemma. Hur försvara betygen utan att ge avkall på elevers rättssäkerhet?
Vi väntar på den som vågar debattera ämnet från ett utbildningspolitiskt perspektiv där till och med betygen (åtminstone i grundskolan) ligger i potten?
Göran Pilquist
specialpedagog
Frölundaskolan, Göteborg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar