”Neej, jag vill inte! Jag kan inte! Jag orkar inte!”
”Du är en djävel, jag ska slå dig när jag blir stor!”
Olika uttryck för svårigheter och frustration hos två barn med olika funktionshandikapp. Uthålligheten räcker inte till, kraven från omgivningen blir övermäktiga.
Ett av barnen har fått en diagnos, det andra inte. De har många svårighete
Annika Perssonr gemensamt, men också skilda förmågor. Båda är pojkar. Familjerna har haft olika inställning till barnets problematik, den ena har välkomnat en utredning för att få hjälp, medan den andra sagt nej av rädsla för att bli utpekad som en familj med ett barn som ”inte är normalt”.
Det här är ett ömtåligt område inom det pedagogiska arbetet. Det är som att beträda minerad mark, där ett felsteg, svagt förtroende för pedagogernas erfarenheter och kunskap, språkförbistring eller skuldbeläggande får konsekvenser för barnet. Här ställs krav på pedagogens medkänsla men också tydlighet när föräldrar vädjar om att problemen nog går över.
När barnen mår bra och lyckas är det ett kvitto på att man lyckats som förälder. När ett barn istället utvecklar svårigheter i samspelet med andra, starka humörsvängningar, inlärningssvårigheter – var hittar man förklaringen till det? Handlar det om det enskilda barnet eller miljö och pedagogik? Och hur hanterar vi detta?
Det handlar om inkludering eller exkludering, om förhållningssätt och människosyn och om tilltron till diagnoser.
Det handlar om social position och klass, etnicitet och kön. Det handlar om resurser, utbildning, arbetsförhållanden och struktur i den pedagogiska verksamheten.
I skolan och alltmer i samhället i övrigt härskar en diagnostisk kultur, där stödinsatser oftast förutsätter att barn genomgår en utredning och får en diagnos. En neuropsykiatrisk förklaringsmodell har tagit över det som förr kallades vanartiga barn från socialt utsatta familjer. Det som då delvis förklarades med fattigdom och andra sociala ”brister” läggs i dag på de enskilda barnen.
Christopher Gillberg, professor i barn och ungdomspsykiatri vid Göteborgs universitet, menar att forskningen kommit fram till att minst tio procent av alla barn har en problematik som går att diagnostisera. Dessutom har ytterligare tio procent av alla skolbarn olika typer av psykosociala problem.
Han menar att barn vars förskola eller föräldrar upptäcker att något inte stämmer bör undersökas brett. Ofta uppvisar de problem med kommunikation, impulsivitet, svårighet att kontrollera känslor, koncentrationssvårigheter eller annat som kräver åtgärder.
Men tendensen att förlägga problemen hos barnen – vart leder den? Är det skolan som bestämmer vem som är normal? Att vara normal – är det att klara av skolan?
Roger Säljö, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet, har med sin kollega Eva Hjörne undersökt hur elevvårdsteamen vid fem skolor hanterar uppdraget att stötta elever som av olika anledningar inte klarar skolans krav. De menar att det från lärarnas sida finns en önskan att stötta alla barn, men att man ofta inte vet hur. Man måste titta på miljön och pedagogiken och motarbeta den starka tendensen att söka felen i barnens hjärnor och lägga problemen hos barnen. Säljö och Hjörne anser att de olika yrkesgrupperna ofta ger svepande och nedsättande omdömen om barnet.
Dessa barn behöver inte vara mindre begåvade, men klarar inte kraven på koncentration och anpassning till skolstrukturen. Man måste bättre utreda barnets omständigheter, socialt, kognitivt, språkligt, etniskt.
Det är den här diskussionen som måste föras. Är det diagnoser som ska vara en förutsättning för att barn ska få stöd eller måste varje skola skapa en miljö där barn med svårigheter kan få arbetsro och utvecklas efter sin förmåga?
När vi står där i verkligheten så vet vi egentligen hur det förhåller sig. Vi vet att det ofta är för stora grupper och klasser, det är många som behöver extra stöd, det är otillräckligt med vuxna, ofta otillräcklig kunskap och utbildning i hur vi bemöter och stödjer dessa barn. Skolan måste få arbetsro hävdas det, men utformandet av den arbetsron måste vara flexibel, så varje barns förmågor får ett värde.
”Du är en djävel, jag ska slå dig när jag blir stor!”
Olika uttryck för svårigheter och frustration hos två barn med olika funktionshandikapp. Uthålligheten räcker inte till, kraven från omgivningen blir övermäktiga.
Ett av barnen har fått en diagnos, det andra inte. De har många svårighete
Annika Perssonr gemensamt, men också skilda förmågor. Båda är pojkar. Familjerna har haft olika inställning till barnets problematik, den ena har välkomnat en utredning för att få hjälp, medan den andra sagt nej av rädsla för att bli utpekad som en familj med ett barn som ”inte är normalt”.Det här är ett ömtåligt område inom det pedagogiska arbetet. Det är som att beträda minerad mark, där ett felsteg, svagt förtroende för pedagogernas erfarenheter och kunskap, språkförbistring eller skuldbeläggande får konsekvenser för barnet. Här ställs krav på pedagogens medkänsla men också tydlighet när föräldrar vädjar om att problemen nog går över.
När barnen mår bra och lyckas är det ett kvitto på att man lyckats som förälder. När ett barn istället utvecklar svårigheter i samspelet med andra, starka humörsvängningar, inlärningssvårigheter – var hittar man förklaringen till det? Handlar det om det enskilda barnet eller miljö och pedagogik? Och hur hanterar vi detta?
Det handlar om inkludering eller exkludering, om förhållningssätt och människosyn och om tilltron till diagnoser.
Det handlar om social position och klass, etnicitet och kön. Det handlar om resurser, utbildning, arbetsförhållanden och struktur i den pedagogiska verksamheten.
I skolan och alltmer i samhället i övrigt härskar en diagnostisk kultur, där stödinsatser oftast förutsätter att barn genomgår en utredning och får en diagnos. En neuropsykiatrisk förklaringsmodell har tagit över det som förr kallades vanartiga barn från socialt utsatta familjer. Det som då delvis förklarades med fattigdom och andra sociala ”brister” läggs i dag på de enskilda barnen.
Christopher Gillberg, professor i barn och ungdomspsykiatri vid Göteborgs universitet, menar att forskningen kommit fram till att minst tio procent av alla barn har en problematik som går att diagnostisera. Dessutom har ytterligare tio procent av alla skolbarn olika typer av psykosociala problem.
Han menar att barn vars förskola eller föräldrar upptäcker att något inte stämmer bör undersökas brett. Ofta uppvisar de problem med kommunikation, impulsivitet, svårighet att kontrollera känslor, koncentrationssvårigheter eller annat som kräver åtgärder.
Men tendensen att förlägga problemen hos barnen – vart leder den? Är det skolan som bestämmer vem som är normal? Att vara normal – är det att klara av skolan?
Roger Säljö, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet, har med sin kollega Eva Hjörne undersökt hur elevvårdsteamen vid fem skolor hanterar uppdraget att stötta elever som av olika anledningar inte klarar skolans krav. De menar att det från lärarnas sida finns en önskan att stötta alla barn, men att man ofta inte vet hur. Man måste titta på miljön och pedagogiken och motarbeta den starka tendensen att söka felen i barnens hjärnor och lägga problemen hos barnen. Säljö och Hjörne anser att de olika yrkesgrupperna ofta ger svepande och nedsättande omdömen om barnet.
Dessa barn behöver inte vara mindre begåvade, men klarar inte kraven på koncentration och anpassning till skolstrukturen. Man måste bättre utreda barnets omständigheter, socialt, kognitivt, språkligt, etniskt.
Det är den här diskussionen som måste föras. Är det diagnoser som ska vara en förutsättning för att barn ska få stöd eller måste varje skola skapa en miljö där barn med svårigheter kan få arbetsro och utvecklas efter sin förmåga?
När vi står där i verkligheten så vet vi egentligen hur det förhåller sig. Vi vet att det ofta är för stora grupper och klasser, det är många som behöver extra stöd, det är otillräckligt med vuxna, ofta otillräcklig kunskap och utbildning i hur vi bemöter och stödjer dessa barn. Skolan måste få arbetsro hävdas det, men utformandet av den arbetsron måste vara flexibel, så varje barns förmågor får ett värde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar