På denna sida kommer jag, Henrik Kamp, att skriva ner betraktelser, funderingar, spaningar och tankar kring mitt jobb som rektor på Fridaskolan i Trollhättan.
Enligt en undersökning gjord av Adrian White, analytisk socialpsykolog vid University of Leicester, är danskarna det lyckligaste folket i världen! Finländarna kommer på sjätte plats och svenskarna på sjunde. Så här ser Tio i topp-listan ut över världens lyckligaste länder: 1. Danmark
2. Schweiz
3. Österrike
4. Island
5. Bahamas
6. Finland
7. Sverige
8. Bhutan
9. Brunei
10. Canada Enligt samma undersökning kom USA på 23 plas, Tyskland på 35 och England på 41 plats. Allra olyckligast var folken i Demokratiska Republiken Kongo, Zimbabwe och Burundi. Länder där det pågår krig och konflikter , som t.ex. Irak, var inte med i undersökningen.
Dock: i en annan brittisk studie – Happy Planets Index – gjord av tankesmedjan New Economics Foundation, placerade sig USA inte förrän på 150 plats i "lycklighet", medan Tyskland hamnade på 81 och England på 108 plats.
Fuglesang slår larm: Teknik finns överallt - utom i skolan
Astronauten Christer Fuglesang, Volvochefen Leif Johansson, Sveriges Ingenjörers Peter Larsson och tolv andra ledamöter i Teknikdelegationen slår larm om teknikämnets allt svagare ställning i den svenska skolan. "Våra barn förtjänar bättre", skriver de:
x större
Att teknik utgör en allt större och mer betydelsefull del av allas vår vardag behöver knappast sägas. Inte heller att grundskolans uppgift är att förse oss med de grundläggande kunskaper vi behöver för att kunna förstå och ta oss fram i denna vardag.
Man skulle därför kunna förvänta sig att teknikämnet vore ett viktigt ämne i den svenska skolan. Sanningen är att det är precis tvärtom. Grundskola och gymnasium behöver förändras
På universitets- och högskolenivå har teknikämnet egna fakulteter och samma status som naturvetenskap, samhällskunskap och humaniora.
Men detta synsätt har på intet sätt sin motsvarighet i svensk grundskola och gymnasium, trots att en del insatser för att förbättra teknikämnet faktiskt genomförts.
Teknikdelegationens uppfattning är att det främst görs saker i det lilla, medan vad som verkligen behövs är mer övergripande förändringar.
Teknikämnet på undantag Till att börja med visar tre undersökningar från 2009 med oroväckande tydlighet att teknik som ämne är kraftigt nedprioriterat i svensk skola.
I CETIS (Centrum för tekniken i skolan) enkät till grundskolelärare uppger drygt 65 procent att de inte har någon utbildning alls i teknikämnet, några har ”ett par dagars” utbildning.
Drygt 80 procent vill ha kompetensutveckling i teknik - men färre än 10 procent uppger att den egna skolan anmält lärare till lärarlyftets teknikkurser.
Knappa 30 procent instämmer med att skolledningen är intresserad av att utveckla teknikämnet.
CETIS undersökning genomfördes för tredje gången och visade inte på några förbättringar från föregående år.
Lika illa hur man än mäter Bilden bekräftas av Teknikdelegationens enkät till Sveriges kommuner, genomförd strax före årsskiftet.
61 procent av de kommuner som besvarat enkäten uppger att de inte har uppgifter om hur ämneskompetensen i teknik ser ut bland lärarna i kommunens grundskolor.
Inte fler än 26 procent har egna riktlinjer för att öka lärarbehörigheten avseende teknikämnet.
Av den hälft av de svarande som har egna riktlinjer för att öka lärarbehörigheten generellt (oavsett ämne) uppger 61 procent att riktlinjerna endast innebär att ”alla lärare ska ha pedagogisk högskoleutbildning”.
Där finns alltså inget som helst krav på ämneskompetens.
Minst viktiga skolämnet Elevernas uppfattning bekräftar bilden ytterligare.
Bland svenska niondeklassare rankas teknikämnet som ett av de allra minst viktiga i skolan, och skolans teknikkunskaper ses inte nödvändigtvis som nyttiga för deras vardagsliv (Teknikdelegationens rapport 2009:2).
Att ungdomar svarar så, trots att teknik bevisligen utgör en mycket stor del av deras vardag, tycker vi är mycket anmärkningsvärt då det visar att de inte ser någon koppling mellan skolans teknikundervisning och den egna teknikanvändningen.
Lärarnas förmåga avgörande
Eleverna menar också att lärarkompetensen är mycket viktig för ämnets status. På frågan om vad som skulle kunna göra teknikämnet intressantare hamnar lärarnas förmåga att skapa intresse i topp.
Vi menar att den förmågan är helt beroende av att lärarna har kompetens i det ämne de undervisar i.
För teknikämnet blir det särskilt viktigt eftersom den snabba teknikutvecklingen gör att lärarnas utbildning i ämnet snabbt blir irrelevant.
Förutom grundläggande ämneskompetens borde kontinuerlig fortbildning i ämnet därför vara en nödvändig förutsättning för att som lärare hänga med och ligga i framkant, snarare än hopplöst efter. Det ges alltså inte många lärare möjlighet till idag.
Skiljer sig från skola till skola
Ytterligare ett problem är att teknikämnet idag ser väldigt olika ut från skola till skola.
Det finns förvisso en nationell kursplan med generella mål för undervisningen liksom en timplan som anger minst hur mycket tid som sammanlagt ska ägnas åt biologi, fysik, kemi och teknik - men hur undervisningen ska fördelas och organiseras beslutas lokalt.
Även om nästan alla elever i vår undersökning säger sig ha haft teknikundervisning i skolan, har ungefär 30 procent av dem haft teknik som en del av något annat ämne eller ämnesblock. Det ger knappast bilden av att den svenska skolan erbjuder en likvärdig utbildning för alla.
Björklund se hit! Vår slutsats är att teknikämnet alltför länge har behandlats styvmoderligt, och att en nystart därför är nödvändig – både när det kommer till ämnets innehåll och säkerställandet av att de som undervisar i ämnet ges rätt förutsättningar att göra ett bra jobb:
• Lyft teknikämnets status och kvalitet genom att uppgradera det från att vara ett praktiskt orienterat ämne till ett vetenskapligt kunskapsbaserat ämne i paritet med naturvetenskapen: också teknik bygger på vetenskap och bör inte reduceras till något som ligger utanför de vetenskapliga förklaringsmodellerna. Teknik bör vara ett skolämne där teori och praktik går hand i hand, i analogi med andra vetenskapliga skolämnen.
• Starta teknikundervisningen i första klass och säkerställ progression i ämnet längs hela skolgången.
• Fastställ kursplaner som är begripliga för skolledare och lärare.
• Satsa på gedigen implementeringshjälp av kursplaner, i form av exempelvis pedagogiskt stödmaterial.
• Krav på att lärare som undervisar har kompetens i teknikämnet, även i tidiga årskurserna.
• Kompetensutveckla lärarna kontinuerligt för att möta kraven om behöriga lärare i teknik.
• Inkludera arbetslivet mer i undervisningen - för att hålla ämnet aktuellt och visa på tillämpning, sammanhang och förebilder.
Slarva inte bort tekniken i nya skolan! Just nu pågår flera parallella insatser med en bättre svensk skola, och en likvärdig utbildning för alla, som mål.
Vi i Teknikdelegationen är oroliga för att teknikämnet ännu en gång kommer att få en marginell roll i dessa insatser och vill därför rikta en uppmaning till Skolverket att inte låta detta ske.
Vi vill samtidigt uppmana vår regering att genom en kraftsamling och en övergripande långsiktig helikoptersyn säkerställa att alla de ansträngningar som nu görs - lärarutbildningspropositionen, den nya gymnasieskolan med nya naturvetenskapliga och tekniska inriktningar, samt de nya kursplanerna för grundskolan – pekar åt samma håll.
Våra barn förtjänar bättre
Teknikämnet är relativt ungt som ämne betraktat, och en del av dagens brister kanske kan falla in i kategorin ”barnsjukdomar”.
Men teknikens betydelse i samhället blir knappast mindre, och dess utveckling går i rasande takt. Därför krävs omedelbara åtgärder för att lyfta teknikämnet till den nivå ämnet – och våra barn - förtjänar. Leif Johansson, Koncernchef Volvo, ordförande Teknikdelegationen Johan Ancker, Chef Industriell utveckling Teknikföretagen, ledamot i Teknikdelegationen Paula Bäckman, Verksamhetschef Balthazar Science Center, ledamot i Teknikdelegationen Helen Dannetun, Dekanus Linköpings universitet, ledamot i Teknikdelegationen Anne-Marie Fransson, Förbundsdirektör IT- och Telekomföretagen, ledamot i Teknikdelegationen Christer Fuglesang, ESA, ledamot i Teknikdelegationen Karin Glader, Student Chalmers, ledamot i Teknikdelegationen Peter Gudmundson, Rektor KTH, ledamot i Teknikdelegationen Ursula Hass, Rektor Blekinge Tekniska Högskola, ledamot i Teknikdelegationen Philip Kapper, Elev Norra Real, ledamot i Teknikdelegationen Maria Khorsand, VD och koncernchef SP Sveriges Tekniska Forskningsinstitut, ledamot i Teknikdelegationen Peter Larsson, Samhällspolitisk direktör Sveriges Ingenjörer, ledamot i Teknikdelegationen Camilla Modéer, Generalsekreterare Vetenskap & Allmänhet (VA), ledamot i Teknikdelegationen Björn O. Nilsson, VD Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), ledamot i Teknikdelegationen Anna-Maria Wiberg, Förbundet Unga forskare, ledamot i Teknikdelegationen
Skolinspektionen tvekar inte att ta till sanktioner
Skolinspektionen tänker inte tveka att straffa skolor som inte håller måttet.
I en debattartikel i Svenska Dagbladet skriver generaldirektör Ann-Marie Begler och inspektionsdirektör Marie-Hélène Ahnborg:
”Vi kommer inte att vifta med sanktioner det första vi gör. Men vi tvekar inte att använda dem om huvudmännen trots våra påpekanden inte tar situationen på fullaste allvar och vidtar de åtgärder som behövs.”
Från om med den 1 juli i år har Skolinspektionen förändrade uppgifter och kan då ingripa mot skolhuvudmän som inte lever upp till statens krav. Bland annat kan Skolinspektionen sätta in sanktioner som vitesföreläggande, tillfälligt verksamhetsförbud och återkallelse av godkännande för friskolor om verksamheterna inte sköts.
I debattartikeln framhåller Skolinspektionen att kommunföreträdare, rektorer eller lärare som skyller dåliga resultat i skolan på andra omständigheter än skolan, som till exempel elevernas föräldrar, ”misstagit sig om vilken uppgift och vilket ansvar de själva har. Uppgiften är att anpassa skolans verksamhet till att alla barn faktiskt får möjlighet att klara godkänt.” Och Skolinspektionen kommer inte att tveka med att sätta in sanktioner mot de skolor som inte lever upp till kraven.
”Vi kommer inte att vifta med sanktioner det första vi gör. Men vi tvekar inte att använda dem om huvudmännen trots våra påpekanden inte tar situationen på fullaste allvar och vidtar de åtgärder som behövs.”
ORDJÄGARE "Slang handlar om identitet, att man tillhör en grupp", säger rapparen Dogge Doggelito som tillsammans med språkforskaren Ulla-Britt Kotsinas har skrivit boken "Förortsslang". Foto: SCANPIX Hassan Shobar, 19, Amin Mghari, 17, Ahmed Kadri, 19, Abel Amanuel, 17, och Hassan Khatib, 17, har full koll på förortsslangen. Foto: BJÖRN LINDAHL
Chalas, jalla! Vi axar.
Är det grekiska? Arabiska? Nej, det är svensk förortsslang.
Ett oinvigt öra får lyssna både en och två gånger för att förstå. Men för Amin Mghari, 17, och hans kompisar är förortsslangen vardagsmat.
De blandar svenska med ord från bland annat turkiska och arabiska.
- Det blir lättare att uttrycka sig. Men man använder bara slang när man pratar med kompisarna, säger Amin Mghari.
Hemligt språk
Slang är lite av ett hemligt språk, inte till för vem som helst.
- Östermalmare kan inte använda vår slang och vi kan inte använda deras. Det blir kulturkrock, säger han.
Slang har funnits i alla tider. Somliga fruktar att det förslappar språket, andra ser det som en mustig krydda.
Ulla-Britt Kotsinas, språkforskare och professor, är inte oroad.
- Hur kan språket utarmas om man får fler ord? Det finns massor med ord i svenskan som ursprungligen måste ha varit slang. Från början betydde ordet tjej prostituerad, i dag är nästan alla kvinnor tjejer, säger hon.
Tillsammans med rapparen Dogge Doggelito har hon skrivit boken "Förortsslang".
Många ord om sex
Många av slangorden i boken är beteckningar för sex eller kön.
- Så är det ofta med slang. Orden kan upplevas som råa därför att det är ungdomar som använder dem och för att de betecknar saker man inte talar högt om, säger Ulla-Britt Kotsinas.
Dogge Doggelito har dragit ner på slangen med åren.
- Man blir äldre och får ett mer vardagligt språk. Slang är mycket ett ungdomsspråk. Det handlar om identitet, att man tillhör en grupp, säger han.
ADHD (Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder) är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som utmärks av bristande uppmärksamhet och hyper- eller hypoaktivitet. Det finns tre varianter av ADHD: en som innebär att man har koncentrationssvårigheter och tenderar att vara inobservant på sin omgivning, en som innebär att man är hyperaktiv och impulsiv, och en som innebär att man har båda de tidigare nämnda sorternas svårigheter.
Namnet ADHD kommer ifrån DSM-IV, den diagnostiska manual som vanligtvis används för psykiska sjukdomar, och kallas i den svenska översättningen för "Uppmärksamhetsstörning/hyperaktivitet".
En diagnos liknande ADHD utan hyperaktivitet är Attention-Deficit Disorder (ADD).
ADHD är ett omdiskuterat tillstånd. De flesta är överens om att termen är relevant som uttryck för en samlad symptombild. Vad som orsakar dessa symtom och vad som är lämplig behandling är inte slutligt fastställt. Diagnosen fastställs kliniskt, det vill säga en läkare observerar en patient och drar slutsatser. Om beteendet har sin grund i en hjärndysfunktion, uppväxtmiljön, en kombination av dessa eller någon annan faktor, kan i dagsläget inte definitivt avgöras.
För att en person ska få diagnosen ADHD så måste dessa symptom finnas och ha funnits under lång tid. Varje symptom ska också vara mycket mer påtagligt än vad man kan vänta sig utifrån personens ålder, kön och utvecklingsnivå.
Tendens att upprepa eller "haka upp sig på" ord eller meningar
Prevalens
Det har gjorts flera studier om hur förekommande ADHD är hos barn. Studierna visar en förekomst på 2 till 7 procent, vissa studier anger en prevalens på hela 10 procent. Orsakerna till att olika studier visar olika resultat är flera, men några exempel är att studier skiljer sig åt i hur tillståndet definieras och avgränsas, använder olika metoder, och studerar olika populationer eller urval av människor. Ense är de dock i att andelen med diagnos ADHD är större bland pojkar än flickor (men pojkar har en lättare identifierbar symptombild än flickor och mörkertalet hos flickor är större), att åldern har betydelse för förekomsten och förekomsten tycks vara lägre i tonåren än hos yngre barn. Det finns få studier på förekomsten av ADHD bland vuxna och de som gjorts kritiseras bland annat för att diagnoskriterierna och studierna som används är anpassade för små pojkar och små pojkars villkor, inte för flickor eller vuxna.
Prognos
När diagnosen infördes uppfattades den som ett tillstånd som de diagnosticerade barnen skulle kunna tillfriskna från, men sedan övergavs den tanken mer och mer och tillståndet kom att uppfattas som kroniskt. Ett antal långtidsstudier har dock på senare år visat att en hel del diagnosticerade barn faktiskt blir bättre, vilket sätter den kroniska tanken på undantag och innebär ett steg tillbaka till den ursprungliga uppfattningen.
Orsak
ADHD är ett omdiskuterat tillstånd. De flesta är överens om att termen är relevant som uttryck för en samlad symptombild. Men vad som orsakar dessa symtom och vad som är lämplig behandling är inte slutligt fastställt. En hypotes är att ADHD beror på en obalans mellan fritt respektive bundet dopamin alternativt serotonin. En annan hypotes är att produktionen av noradrenalin och dopamin är nedsatt, vilket gör att produktionen av adrenalin ökar för att få kroppen att vakna. Den förhöjda halten av adrenalin orsakar då det för ADHD typiska beteendet. Denna hypotes ger även en enkel och bra förklaring på varför amfetaminliknande preparat så effektivt hjälper personer med ADHD. Modern forskning har också visat att det finns en överrepresentation av vissa genetiska drag hos de med ADHD. . Flera tvillingstudier visar att ADHD är ett av de psykiatriska tillstånd med starkast hereditet. En svensk studie från 2006 pekar på en ärftlighet på 45-90 procent.
Kritiker av dessa hypoteser hävdar att det saknas bekräftande, oberoende medicinska studier för att de inte utesluter andra möjliga förklaringar, till exempel sociala faktorer. Det är visat att ADHD ofta hänger samman med depression, men forskarna har inte, på grund av tillståndets natur, kunnat fastställa om depressioner är ett delsymtom eller en följd av att barnen med ADHD lever i en situation som inte anpassats till deras behov utan i sig kan leda till depression. Andra forskare anser att ADHD i kombination med depression i likhet med andra depressionsformer kan vara psykosomatisk. Å andra sidan kan depressionen också vara en följd av att personen med ADHD haft svårt att uppfatta och följa sociala normer och mött en oförstående omgivning, men möter en viss förståelse om de visar på kroppsliga besvär snarare än att de lider av ADHD-symtomen.
I augusti 2010 presenterades forskning som visar att många amerikanska barn diagnosticerats med ADHD endast för att de varit yngre än sina kamrater, vilka de jämförts med.Behandling
Det förekommer flera behandlingsformer och valet styrs utifrån den enskilda personens behov, som beror av vilka symtom som är huvudsymtom. I många fall räcker det att barnets familj (när det handlar om ett barn, för även vuxna kan ha ADHD) och skolan får information om varför barnet ter sig överaktivt och/eller okoncentrerat. Hem- och skolmiljön kan med det anpassas till barnet så att man förebygger till exempel ständiga olyckor och misslyckanden. Exempel på sådan anpassning är föräldrautbildning, då föräldrarna får lära sig bättre metoder att handskas med barnet. I Sverige finns flera utformade föräldrautbildningsprogram såsom Cunninghams COPE, Barkleys Defiant Children, KOMET, Webster-Stratton BASIC och ADVANCE. Sådana metoder kan vara att vara mer belönande vid gott beteende och försöka undvika bestraffningar, det kan också vara att bli bättre på att vara konsekvent så att konsekvenserna för handlingar blir mer förutsägbara för barnet.
Alla som får diagnosen ADHD av kombinerad typ bör erbjudas behandling. Det finns klar evidens för att behandling med framför allt centralstimulantia (till exempel Concerta och Ritalin) har effekt. Idag anses även många av barnen och ungdomarna med ADHD som inte är av kombinerad typ vara betjänt av farmakologisk behandling. Barnen med denna bokstavsdiagnos får dessa amfetaminliknande preparat i låga doser och med ett dosfritt intervall nattetid, av dessa skäl är inte behandlingen beroendeframkallande. Vid dessa doser är preparaten terapeutiska och har en paradoxal effekt på barnen. Preparaten verkar i mycket låg dos lugnande och dämpar svåra överaktivitetssymtom, trots att denna preparatgrupp normalt räknas som "stimulerande" liksom till exempel kaffe. Man tror att system viktiga för koncentrationen stärks på detta sätt. Dessa läkemedel skrivs ut av barn- och ungdomspsykiater, vuxenpsykiater och barnläkare specialiserade på diagnostik av barn med ADHD. Exempel på substanser som används vid ADHD är:
atomoxetin (är ej centralstimulantia, verkar endast på Noradrenerga transportörer i hjärnan)
ADHD tillhör gruppen neuropsykiatriska diagnoser. Liksom vid autismspektrumstörningar så används vid ADHD begreppet psykiskt funktionshinder. Vid ADHD är det viktigt med en anpassning av barnens livsmiljö för att de ska utvecklas gynnsamt till friska vuxna. Anpassning måste ske i barnens närmiljö inom hem och skola. De bör så tidigt som möjligt få det specifika pedagogiska stöd de behöver och med hjälp av andra strategier för inlärning i hem och skola, för att kunna kompensera för svårigheterna det innebär att till exempel inte kunna koncentrera sig på skolämnena och ändå lära sig. En barn- och ungdom under sådana former har för dessa barn den gynnsamma effekten att de får färre negativa erfarenheter och därigenom kan klara både skolan och sitt sociala liv bättre.
Anpassad pedagogik och eventuell medicinering kan alltså leda till att symptomen lindras eller ändras med åren men det betyder inte att personen "tillfrisknat" eller är "botad". ADHD är ett medfött tillstånd som personen i fråga kommer att ha hela livet. Man kan jämföra med en medfödd hörselnedsättning, som inte växer bort även om ett barn med hörselskada får hörapparater och andra hjälpmedel och lär sig andra strategier för kommunikation än att lyssna.
Barnet och dess familj lär sig vad de kan göra precis som alla andra och när det behövs någon särskild hjälp. Svårigheterna minskas och en person som träffar den nu vuxna personen med hörselnedsättning kanske inte märker av funktionsnedsättningen. Men hörselnedsättningen i sig har inte försvunnit, personen är inte "botad" eller "tillfrisknad" utan har lärt sig alternativa sätt att hantera de flesta situationerna i livet. Barn med ADHD kan uppfattas som högljudda, störande, besvärliga eller bråkiga, vilket de ofta blir då vardagen är normalt ostrukturerad. För att hantera deras oförmåga till koncentration måste närmiljön rensas på störande egenskaper, schemat i skolan måste vara tydligt, antalet lärare och kamrater begränsat och alla instruktioner anpassade till vad som krävs för den aktuella uppgiften. I takt med att barnen blir äldre så kan de utveckla egna strategier för att hantera sin vardag utan att funktionsnedsättningen påverkar livet negativt.
Ett svenskt projekt på Karolinska Universitetssjukhuset har visat att man med hjälp av specialutformade datorspel (till exempel Robomemo) som tränar barnets korttidsminne kan få en del av symptomen att minska. Barnet tränar en halvtimme om dagen i ett antal veckor.
Peter Blyte har utvecklat en behandlingsmetod som stimulerar reflex utvecklingen med hjälp av rörelser. Man mäter först vilka reflexer som behöver utvecklas därefter stimulerar man reflex utvecklingen med hjälp av bestämda rörelser.
Eftersom ärftlighet för ADHD antas föreligga, så innebär det i allmänhet problem eftersom föräldrar med dessa problem själva visserligen har erfarenheter av vad barn med denna funktionsnedsättning behöver, men det blir svårt för föräldrar med funktionsnedsättningen att vara specialpedagoger och exempelvis få igång sitt barn till läxläsning och dessutom utbilda på pedagogiskt rätt sätt, eftersom föräldrarna haft samma problem och inte har samma tålamod som någon utan impulsstörning och koncentrationsproblematik. Barnen är normalbegåvade och utvecklas fysiskt och psykiskt i alla övriga avseenden som andra barn.
Enligt en annan svensk studie gjord mellan 2004 och 2006, visades det att fiskolja ger positiva effekter på barn som lider av adhd. För lättare adhd-fall är effekten som störst.
Mikael Alexandersson är professor i pedagogik och dekanus vid Utbildningsvetenskapliga fakulteten, Göteborgs universitet. Han har tidigare varit ledamot i Pedagogiska magasinets redaktionsråd och Lärarförbundets vetenskapliga råd. Hans forskning handlar om styrnings- och kunskapsprocesser inom utbildningsväsendet men också om elevers lärande med hjälp av nya medier och ny teknik.
Skickliga lärare skapar ett optimalt klimat för lärande, bland annat genom att de systematiskt vägleder eleverna. De är bättre på att övervaka lärprocessen och ge relevant feedback. Men de är också bättre på att testa idéer om lärande och undervisning.
De flesta lärare gör dagligen stora – ja till och med heroiska insatser – för att barn och ungdomar ska lära sig allt mellan himmel och jord och för att utvecklas till ansvariga samhällsmedborgare. Låt mig slå fast att vi har skickliga lärare i Sverige. Men vi kan inte komma ifrån att det finns en del som lyckas bättre än andra. De gör skillnad på något sätt. Vi har ofta en modest inställning till att lyfta fram dessa lärare och lära av deras skicklighet. Kanske denna något försiktiga hållning är en förklaring till att SVT ges utrymme att på bästa sändningstid och på ett ofta schabloniserat sätt mejsla ut ideal vad det gäller excellenta lärare – eller som man säger i tv: superpedagoger. Ett problem, som jag ser det, är att det är ofta andra än lärare som talar om vilka idéer, metoder eller organisationsformer som ska gälla i skolan men också vad som karaktäriserar skickliga lärare. Tänk om vi hade en skola där lärare själva på ett systematiskt sätt studerar det som gör skillnad i barns och ungdomars lärande. Vilken kunskap skulle då inte kunna utvecklas om vilka aspekter som ligger till grund för själva skickligheten hos de lärare som förmår barn och ungdomar med skilda förutsättningar att förstå all den komplexitet som omger dem.
I skoldebatter uppmärksammas ofta elevernas problem – som om det är eleverna som är problemet och att det är skolan som ska reducera elevernas problem. Svaren på problemen finns inte alltid i skolans struktur, organisation eller i alla de dokument som ska reglera skolan. Och svaren kanske inte står att finna hos rektorn eller i elevernas hemmiljö. Svaren finns ofta någon annanstans. Sannolikt finns svaren hos den person som ett tjugotal gånger varje dag öppnar och stänger klassrumsdörren, som riktar blicken mot sina elever eller höjer rösten för att fånga deras uppmärksamhet för att kunna genomföra sin undervisning: det vill säga hos läraren. Det är, som mycket forskning visar, läraren som betyder mest för skolans resultat: framför allt den skickliga läraren. Låt oss granska en av de böcker som fått ett enormt genomslag på kort tid vad det gäller denna slutsats – numera ett mantra
I boken Visible Learning – A Synthesis of Over 800 Meta-Analyses Relating to Achivement från 2009 redovisar utbildningsforskaren John Hattie – professor i pedagogik från Nya Zeeland – ett 15-årigt arbete med att på närmare 400 sidor sammanställa internationella forskningsresultat som visar vilka faktorer som bidrar till elevers resultat. Slutsatsen är att det inte är organiseringen av skolan som är avgörande. Det är läraren som är viktigast. Uttrycket Visible Learning i boktiteln – hänvisar till att undervisnings- och lärandeprocessen måste synliggöras. Eller som John Hattie uttrycker det: ”Det synliga lärandet äger rum när läraren ser lärandeprocessen genom elevernas ögon och när eleverna ser sig själva som sin lärare.” En viktig förutsättning för det synliga lärandet är att elever löpande får återkoppling på sitt arbete. Men det är inte ökad feedback i sig som stärker elevresultaten. Det handlar snarare om att läraren genom elevernas feedback får en förändrad uppfattning om vad det innebär att vara lärare. Med andra ord: Feedback som ger feedback är själva grundbulten för framgång!
Det är en gigantisk mängd av data som ryms i de dryga 52 000 studier (vilka omfattar 83 miljoner elever) som Hattie och hans kollegor fört samman i syfte att vaska fram vad som är mest signifikant för att kunna förklara framgångsrikt lärande. I sammanställningen har forskarna granskat effekter utifrån olika kriterier. Den kanske mest intressanta delen är den sammanfattande analysen där författarna har rangordnat 138 framgångsfaktorer utifrån vilken effekt olika insatser har på elevernas lärande. Om man verkligen vill att elever ska höja sina skolresultat ska man ta del av hur skickliga lärare arbetar. En förkortad ”topplista” ser då ut enligt följande:
Systematisk utvärdering av lärarens undervisning (till exempel via video-feedback).
Snabbare takt för högpresterande elever inom klassens ram.
Omfattande och relevant stöd till elever med inlärningssvårigheter.
Höga förväntningar men också systematisk feedback till alla elever.
Insatser som reducerar störande beteenden i klassrummet så att arbetsro skapas.
Det finns få sammanställningar i form av ”topplistor” som bygger på systematiska studier i klassrum, i synnerhet vad det gäller effekter på elevers lärande. Ofta har dessa listor grundats på enkla analyser av små grupper av lärare som då ofta inte har identifierats som just skickliga lärare. Hattie använder ett standardiserat mått (effektstorlek) för att beskriva vad som påverkar elevers skolprestationer. Ett exempel på en sådan faktor är direct instruction (innebörden ligger nära aktivt lärarskap). Denna faktor har mycket större effekt än arbetssätt som exempelvis problembaserat lärande eller eget arbete. Innebörden i direct instruction är att läraren leder undervisningen snarare än att eleven mera självständigt konstruerar sin egen kunskap. Slutsatsen tycks bli att om skolan ska påverka elevers skolprestationer ska den minska andelen eget arbete. Ju mer av denna form i skolan desto sämre elev-resultat. Det tycks hänga samman med att skickliga lärare använder mer av direct instruction i undervisningsprocessen.
Hatties metastudie – men också de amerikanska utbildningsforskarna Eric Hanushek, June Rivers, William Sanders och Valerie Shute samt Hatties kollega Helen Timperley – visar att skickliga lärare skiljer sig från erfarna lärare i hur de agerar i sina klassrum, i de utmaningar som de presenterar för sina elever och framför allt i hur de processar det kunskapsinnehåll som eleverna ska tillgodogöra sig. Elever som undervisas av erkänt skickliga lärare har en mer integrerad, mer sammanhängande förståelse och kan abstrahera bättre än elever som har undervisats av andra lärare. De har ofta en problemlösande inställning till sitt arbete och de kan förutse, planera och improvisera utifrån situationens behov. De skickliga lärarna skapar ett optimalt klimat för lärande, bland annat genom att de systematiskt vägleder eleverna i sitt lärande. De är bättre på att övervaka lärprocessen och ge relevant feedback. Men de är också bättre på att testa idéer om lärande och undervisning.
Det är de skickliga lärarna som gör skillnad eftersom lärarens undervisningsskicklighet är den enskilt viktigaste faktorn för elevernas resultat. Utmärkande drag för riktigt skickliga lärare är att de har förmåga att systematiskt fokusera på vad som är väsentligt i undervisningen, det vill säga vad som är centralt för eleverna att lära sig. Att läraren är tydlig med att sätta upp mål för lektionerna och förklara för eleverna hur de ska lyckas med att nå målen har så kallad hög effektstorlek. De känner i princip till varje elevs aktuella kunskap och sätt att tänka och anpassar undervisningen därefter. Den skickliga läraren har en bred repertoar av metoder för att eleverna ska nå kunskapsmålen. Avsikten med uppgiften och vilka kriterier som gäller för att uppgiften ska bli godkänd blir också synliga för eleverna. De vet vad som gäller, med andra ord.
De skickliga lärarna betonar som sagt kunskapsmålen, tydliggör kursplanens mål och förväntar sig att eleverna ska uppnå dem. De förklarar och illustrerar vad det är eleverna ska lära. Och för att kunna vägleda elevernas framsteg och kontrollera att de förstår har de en medveten frågeteknik. Frågorna är ofta öppna och undersökande till sin karaktär. Eleven får dessutom längre tid att tänka innan de svarar på lärarens frågor. Frågorna är utformade på ett sådant sätt att läraren får möjlighet att analysera var eleverna befinner sig kunskapsmässigt när frågorna sedan besvaras. Frågan blir ett medel för återkoppling på elevens förståelse och inte för att kontrollera om eleven svarat rätt eller fel. Den mest effektiva återkopplingen utgör en kombination av ett fokus på de processer som används för att lösa en uppgift med ett fokus på att stärka elevens förmåga att tänka självständigt.
De skickliga lärarna involverar eleverna i deras lärande och låter dem utvärdera sina insatser och framsteg. De låter elever som har lätt för sig arbeta i en snabbare takt, samtidigt får elever som har behov av särskilda stöd-åtgärder uppmärksamhet. De är styrande och tydliga när de presenterar vad som är ange-lägen kunskap. De vet målen och hur de kan avläsas samt ser nästa steg för att minska skillnaden mellan mål och elevernas aktuella kunskap. För att klara detta använder de olika metoder. Genom att sätta upp tydliga mål för undervisningen och beskriva för eleverna vägar att nå målen skapas en gemensam referensram för lärandet. Det måste sedan skapa betingelser för undervisningen – bland annat en god miljö för lärande – och anpassa undervisningen till den unika situation som just råder för eleverna. I genomförandet ska eleverna få möjlighet att arbete såväl enskilt som i grupp, vilket ställer krav på att kunna organisera lärandet både utifrån grupp- och individperspektiv.
Under själva processen är läraren aktiv genom att följa upp och övervaka elevernas lärande men ser också till att det är lugn och ro i klassrummet. Just lugnets närvaro har en stark effekt på elevernas lärande. Arbetsro skapas dessutom när eleverna är medskapande i lärprocessen, upplever lärandet som meningsfullt och har lust att lära. Barns och ungdomars kunskapsutveckling gynnas om deras inre motivation, deras nyfikenhet och deras vilja att lära betonas – och tillvaratas. Den inre motivationen utgör dessutom en faktor för koncentration som i sin tur leder till fokusering i lärprocessen – och arbetsro. Under arbetets gång stannar läraren kontinuerligt upp för att värdera vad som sker (reflection-in-action) för att sedan eventuellt förändra lärprocessen. Kontinuerlig uppföljning ( formativ bedömning) ger läraren kunskap om vad det är som fungerar i undervisningen. Det finns dessutom en empatisk och etisk dimension som spelar roll för elevernas lärande: Läraren engagerar sig känslomässigt i sina elever och visar dem stor respekt, vilket bland annat tar sig uttryck i att hon/han har höga förväntningar på alla elever.
Lärarens positiva och negativa förväntningar påverkar elevernas beteende och prestationer. Läraren är inget neutralt objekt utan har med sig sin förförståelse, sina attityder och sina fördomar när hon/han möter eleverna. De betraktar ofta sina elever med utgångspunkt i egna värderingar och behov. Elever som påminner om den egna personligheten bemöts mer positivt än de som avviker. De elever som läraren har höga förväntningar på bemöts oftare med fler omedvetna kroppsreaktioner; mer ögonkontakt, fler leenden och huvudnickningar, men också med fler lovord och med mer detaljerad återkoppling samt fler möjligheter att uttrycka och förklara sig. Dessutom tenderar läraren att vara mer generös vad det gäller material och komplexare läromedel till elever som de förväntar sig mer av. Elever som möts av dessa positiva förväntningar växer som individer, de ser möjligheter till att bli duktigare och anstränger sig därför för att lyckas. Därigenom presterar de bättre. Höga förväntningar leder till bättre prestationer helt enkelt.
Men frågan är naturligtvis hur generaliserbara resultaten av Hatties studier är? För det första måste metaanalyser av det här slaget tolkas på rätt sätt, vilket inte är helt okomplicerat. För det andra är alla de forskningsstudier som metaanalyserna bygger på historiska i den bemärkelsen att de beskriver en situation vid en viss tidpunkt. Det som avrapporteras kan i framtiden mycket väl visa sig var felaktigt. Forskningen gäller dessutom i huvudsak engelskspråkiga länder och de förhållanden som forskningssammanställningen tar upp är inte direkt jämförbara med svenska förhållanden. Det finns därför fog för att vara vaksam vad det gäller att okritiskt generalisera resultat till svenska förhållanden. En mer framskjuten roll för skolan i Sverige – i jämförelse med flertalet länder i världen – är att skolan ska stödja eleverna att bli självständiga, tänka kritiskt och ansvara för att de utvecklas till ansvarstagande samhällsmedborgare. Intressant är att Hattie också påpekar att resultaten inte bör överföras till icke-engelsktalande eller utvecklingsländer.
Hatties gigantiska rapport Visible Learning utgör en syntes av ett stort antal studier (en metaanalys). En forskningssyntes brukar beskrivas som en systematisk och öppen sammanfattning av de bästa tillgängliga underlag som är relevanta för ett politiskt beslut. En syntes ska dessutom omfatta användningen av systematiska och tydliga metoder. I metaanalysen slår man samman, sammanfattar och granskar annan forskning. Det finns ofta ett drag av godtycke och subjektivt bedömande som gör att metaanalyser ibland anses som mindre vetenskapliga. Risken är exempelvis stor att man blandar samman objektiva variabler med subjektiva antaganden. De studier som ingår i metaanalyser kan vara mycket olika och av skiftande kvalitet. Metaanalyser som inte utesluter dåliga eller otillräckliga studier blir därför lätt vilseledande. Eftersom Hattie inte väljer studier som bedöms vara av hög internationell kvalitet finns det risk för att principen ”garbage in, garbage out” kommer att gälla. Genom att dessutom blanda studier med olika teoretiska perspektiv, olika metoder, olika definitioner och begrepp, opreciserade jämförelsegrupper (till exempel att man inte gör en tydlig distinktion mellan elever från olika årsgrupper) eller att inte göra klart vad som menas med en stor respektive liten klass kan Hatties syntes uppfattas som att han blandar ”äpplen och päron”. Det finns dessutom en påtaglig risk för att sammanställningar av metaanalyser ger motstridiga resultat. De kan till och med vara kontraproduktiva om de utgör underlag för en politisk styrning som leder till att elever i ökad utsträckning misslyckas i skolan.
Hatties ambition är att presentera en sammanhållen och konsistent förklaring till vad som påverkar elevers studieresultat. En avgörande punkt är, som jag tidigare har nämnt, att ge lärare feedback på deras undervisning. Det finns rika exempel på att när lärare får feedback via videodokumentation av den egna undervisningen förbättras elevernas prestationer. Här har vi i dag några nya svenska doktorsavhandlingar och flera pågående forskningsprojekt som knyter an till så kallade Learning Studies som ypperliga exempel. Ytterst handlar det om att läraren blir medveten om skeenden och handlingar som i sin tur leder till ökad kvalitet i undervisningsprocessen. Här kan skolpolitiker, skolchefer och skolledare spela en stor och aktiv roll genom att stödja konkreta skolprojekt där lärare tillsammans på ett systematiskt sätt dokumenterar och lär av den egna undervisningen.
Vi måste komma bort från tankefiguren att elevers skolprestationer främst hänger samman med yttre faktorer. Förändringar i skolan som är av organisatorisk eller av administrativ karaktär behöver på intet sätt leda till förbättrat lärande hos barn och ungdomar. Det borde kanske vara reglerat i skollag att förändringsarbete aldrig får inledas om det inte finns behov som bottnar i barns och ungdomars skolsituation och som med säkerhet kan leda till bättre resultat, det vill säga djupare kunskapsutveckling hos barn och ungdomar. Det innebär i princip att aldrig försöka förändra pedagogiska verksamheter om det inte finns vetenskapligt stöd för de förändringar som föreslås.
Min övertygelse är att forskning kan ge lärare vägledning så att de kan utveckla sin yrkesskicklighet. Men precis som John Dewey menar också jag att forskning faktiskt inte ska förse lärare med regler och åtgärder, utan med hypoteser och antaganden om vardagliga skolproblem som sedan kan leda dem framåt mot nya frågor om undervisning och lärande. Och därmed öka deras möjligheter att göra skillnad.
Mikael Alexandersson
pedagogiska.magasinet [a] lararforbundet.se
Hamnade hos tvåorna av en slump i torsdags förmiddag. Det var helt tyst i klassrummet och jag smög fram till gänget som satt på golvet. Det var nämligen massagedags. Och så bra de skötte uppgiften. Ulrika Siljefalk skötte instruktionerna och imponerades av barnens seriösa inställning. Klart man är schysst mot en kompis om man har knådat axlarna på.
Idag testade vi återigen på orienteringens svåra konstform på idrottslektionen.
Målet vi jobbade mot är hämtat från LGR 11 och lyder:
Friluftsliv och utevistelse
• Att orientera i den närliggande natur och utemiljön med hjälp av kartor. Kartors uppbyggnad och symboler.
Vi prövade på tre olika stationer:
1. Skolgårdsorientering - 11 kontroller att klara av
2. Rita av en del av idrottshallen där redskap fanns utplacerade. Kort sagt gör en egen karta och förstå därigenom hur en karta är konstruerad.
3. Rita och lär in de vanligaste karttecknen
Kul var det. Snart är det dags för att bege sig till den lite större Sandhemsskogen och om ett par veckor testar vi Slätthults terräng
Lärarna i landets 27 bästa skolkommuner har i genomsnitt fått lägre löneökningar än lärarna i de sämsta skolkommunerna.
Det visar en undersökning som Lärarnas Riksförbund gjort.
Förbundet har tagit fram en lista på de kommuner som förbättrat resultatet för eleverna i årskurs nio mest mellan 2007 och 2009.
Man har sedan jämfört deras löneutveckling med de kommuner där eleverna i nian fått sämre period under samma tid.
Resultatet visar att lärarna i de bästa skolkommunerna har fått en genomsnittlig löneökning i fjol med 2,16 procent i genomsnitt mot 2,15 för kommuner med sämst utveckling.
Av de 27 kommuner som ökat måluppfyllelsen med minst fem procent under den undersökta perioden har endast 11 fått bättre löneutveckling än genomsnittet av de 30 kommuner som försämrat måluppfyllelsen mest.
Bland de åtta kommunerna som ökat med minst tio procent är det endast tre, Essunga, Överkalix och Mönsterås som slår genomsnittet för de sämsta kommunerna.
LR har också undersökt löneutvecklingen bland de nitton bästa skolkommunerna mellan 2005 och 2009.
Också den undersökningen stärker Lärarnas Riksförbunds tes att prestation och resultat inte syns tydligt i lönekuvertet.
Av de 19 toppkommunerna är det endast fyra kommuner, Lomma, Pajala, Partille och Grästorp, som haft en löneutveckling för lärarna som ligger över riksgenomsnittet mellan 2005 och 2009.
En helt vanlig onsdag fick jag syn på några goda fotoperspektiv uppifrån tredje våningen på skolan. Solen sken och nere på bollplanen lirade barnen en egenpåhittad form av handboll och bredvid serverades det saft och mackor. Helt enkelt fritids när det är som bäst.
Ingen vill känna sig som den som inte platsar i gruppen. På Nossebro skola får alla vara med i klassrummet och får likvärdiga möjligheter att utvecklas. Det har lett till att skolans resultat har gått raka vägen från botten till toppen - utan att det kostat kommunen en krona.
Kallduschen kom redan första arbetsdagen efter sommaren 2007, när all personal samlades i aulan i Nossebro skola för att förbereda inför läsåret. Ny statistik visade att bara 75,9 procent av skolans niondeklassaren hade behörighet för att läsa vidare på de nationella programmen. Nossebro rankades näst sist i landet.
- Hur många vill arbeta på en skola där man ligger näst sist i Sverige? Man vill inte identifiera sig med det. Vi kunde inte utsätta våra elever för risken att inte kunna gå gymnasiet för att vi tänkte fel. Det är ju för deras skull vi går till jobbet, säger tillförordnade rektorn Tina Ljungsberg.
Tre år senare
Tre år efter bottenresultaten har samtliga elever gymnasiebehörighet och Nossebro ligger i stället näst överst på rankningslistorna. Förändringen genomfördes utan att det kostade kommunen en enda krona extra.
- En viktig framgångsfaktor är att vi verkligen har jobbat med inkludering. Tidigare hade vi små grupper för att eleverna skulle kunna utvecklas i en lugnare miljö. Problemet var att de inte gjorde det, säger Bosse Svensson, kommunens skol- och socialchef. Han har sitt kontor i samma byggnad som skolan och har därför kunnat följa arbetsprocessen på nära håll.
- Vi såg inga resultat hos eleverna. De fick inga betyg trots att vi satsade så mycket resurser på dem. Så istället plockade vi in både elever och lärare i de ordinarie klasserna, säger Bosse Svensson.
Forskning som grund
Nossebro ligger åtta mil nordost om Göteborg och är centralort i Essunga kommun, som har drygt 5 000 invånare.
Studietraditionen är svag i den gamla jordbruksorten, och på skolan går både elever med autism och neuropsykiatriska
diagnoser som adhd.
De dåliga resultaten gjorde det lätt att få med personalen i förändringsarbetet. Dåvarande rektorn Lasse Björkqvist och Bosse Svensson tog specialpedagogen Johanna Lundén till hjälp.
- Nu i efterhand känns det väldigt bra att vi inte sneglade på andra och att vi inte bara hade eget tyckande och tänkande, utan att det var forskning som låg till grund. Då kan man också förändra på ett annat sätt, säger Johanna Lundén.
Kunskap i fokus
En viktig del i förändringsarbetet var att fokusera på kunskapsmålen. Det innebar att man fick välja bort annat, till exempel värdegrundsarbetet.
- Men när vi började fokusera på kunskap kom värdegrunden på köpet! Kan det vara en bättre värdegrund än att få vara med i samma grupp och inte sticka ut, säger Johanna Lundén.
- Det fanns hela tiden höga förväntningar på personalen, som i sin tur har höga förväntningar på eleverna,
säger Tina Ljungsberg.
Numera finns det inga fasta små undervisningsgrupper på Nossebroskolan. Speciallärarna finns i stället med i klassrummen och är därmed inte bara en resurs för elever i behov av särskilt stöd, utan för alla.
- Duktiga elever drar igång andra
elever. Även elever som har någon problematik har mycket att ge till andra, säger Bosse Svensson.
Två lärare i klassen
Att arbeta två och två var ovant för många lärare som brukar arbeta självständigt. Till att börja med blev det obligatoriskt att alla som undervisade i matte, svenska och engelska i sexan skulle arbeta i par. Numera kan man även arbeta två och två i sjuan, åttan och nian.
- Lärarna har tagit ett jättekliv i sin pedagogik
och utveckling. Det har blivit en helt annan atmosfär i diskussionerna. De kan bolla med varandra, planera lektionen och analysera efteråt. Man ser så mycket mer i en klass om man är två, säger Bosse Svensson.
Positivt bemötande
För att de elever som behöver särskilt stöd ska lyckas i klassrummet bör man vara tydlig och ha struktur.
- Det mår alla elever bra av. De som vill väldigt långt mår också bra av att veta vad som gäller och förväntas av dem, säger Johanna Lundén.
De fasta smågrupperna är alltså borta, men det händer att elever får gå undan för att arbeta i lugn och ro i mindre grupper. Och under processen har alla varit noga med att inte skuldbelägga någon - varken elever, föräldrar eller enskilda lärare.
- Ett positivt bemötande ska genomsyra allt, från kommunnivå till individnivå. Vi kan gå in på lektionen och säga "vad bra att alla har papper, penna och suddigum". Nästa gång har alla det, i stället för att uppmärksamma de tre som inte har med det, säger Johanna Lundén.
Text: Marja Beckman
Foto: Mona-Lisa Djerf
Nossebro skolas framgångsrecept:
- Tydlig ledning. "Det fanns inte ett möte, inte en arbetslagssamling, inte ett föräldramöte där inte rektorn sade: Alla ska bli vinnare i sitt liv efter sina förutsättningar", berättar nya tillförordnade rektorn Tina Ljungsberg.
- Forskning. Att ha forskningsresultat som grund i förändringsarbetet bidrog till att det var lätt att genomföra förändringarna.
- Inte skuldbelägga någon. "Det är ingens fel att resultaten blev dåliga, vi tänkte bara på ett annat sätt som inte fungerade", säger Tina Ljungsberg.
1. Danmark
