torsdag 21 april 2011

RASTANSVAR ELLER RASTVÄRD - NÅGOT HEL ANNAT ÄN RASTVAKT

I språket sätter man betydelsen. Vad man kallar en företeelse får effekter på hur man gör, agerar och beter sig. Om man benämner vårt rastarbete som just rastvakt så skapar ju det förväntningar. I detta ord finns liksom en inbyggd anda att man inte riktigt litar på elevernas förmåga att klara alla rastens relationer på egen hand. Man måste liksom ha en ordningsvakt i form av en vuxen. Men, om man är rastvärd eller har rastansvar skickar man ut betydligt mer humana signaler till skolans elever. Tänk vad ett enda litet ord kan vara betydelsefullt.
Vi har illgula jackor så att vi ska synas. Vi är alltid två så att vi ska vara lättillgängliga. Vi använder oss alltid av ett positivt och glatt humör och vi försöker alltid att gå runt och prata med alla barn och stimulera goda idéer och beteenden.
Som rektor är jag ute två halvtimmar per vecka på rastansvar. Dessa stunder är ypperliga tillfällen att lära känna alla elever och att se hur de interagerar socialt. Intryck jag har en oerhörd nytta av i mitt arbete. Dessutom lär ju eleverna känna mig än mer.
På bilderna ser ni Eva i full rastansvarsmundering samt lite olika former av rastaktiviteter.

onsdag 20 april 2011

VILSNA SKOLFORSKARES SÄLLSKAP

Vilsna skolforskares sällskap

Samma år som riksdagen beslutade att kommunalisera den svenska skolan hade filmen ”Döda poeters sällskap” premiär.
Den blev 1989 års stora biosuccé i många länder och belönades med en Oscar för bästa manuskript. Det är en fascinerande berättelse om hur uppror och inspiration kan spränga trånga skolväggar. Filmen fick kultstatus och Robin Williams, som spelar rollen som antiauktoritär och rebellisk engelsklärare, blev snabbt en hjälte. Han kastar den konservativa privatskolans syn på undervisning över ända och uppmanar sina elever att njuta av dagen; carpe diem.

Jag kom att tänka på ”Döda poeters sällskap” vid läsningen av Maciej Zarembas lysande skolreportage i DN Kultur. I filmen finns ett sympatiskt budskap om vad enskilda individer kan uppnå när deras inneboende kraft bejakas och förtryckande överheter ignoreras.
Men vad den karismatiske Robin Williams samtidigt förleder oss att tro, i likhet med den förhärskande svenska skolideologin, är att det finns enkla genvägar förbi klassrummet.

Att vi inte längre behöver arbeta intensivt för att lära oss saker, att barn och ungdomar mår bättre utan krav från vuxna auktoriteter, att prov och läxor är något som hämmar vår skaparkraft.
Det går knappast att förstå framgången för ”Döda poeters sällskap” utan att också förstå att de tillspetsade idéer som filmen torgför länge haft en resonansbotten i vårt samhälle, inte minst inom den pedagogiska forskningen.

Som Maciej Zaremba visar i sina artiklar har de svenska lärarhögskolorna varit drivande i att sprida misstro mot en traditionell kunskapssyn och förminska lärarens roll i undervisningen.

Allt detta har skett med de bästa av intentioner och i namn av ”skoldemokrati” och ”stärkta rättigheter för barn”, men ambitionerna har bottnat i ett farligt önsketänkande om hur vi lär oss saker.
Det har målats upp en falsk motsättning mellan kreativitet och kunskap, när det ena i själva verket förutsätter det andra. Ty vad är det som förenar framgångsrika musiker, författare och dataprogrammerare – yrken som kräver ett stort mått av kreativitet? Svaret är träning, träning, träning.
I boken ”Framgångsfaktorn” (Norstedts) myntade journalisten Malcolm Gladwell häromåret begreppet tiotusentimmarsregeln. Med det menade han att kreativa talanger binds samman av att de gått igenom de nödvändiga träningstimmarna. Ständig övning leder till mästerskap.

Man måste inte tycka att skolans uppgift är att serieproducera supertalanger eller efterlikna sadismen i den svenska filmen ”Hets”, för att inse att det behövs krav från vuxna, egen övning och återkommande kontroller om skolresultaten ska lyfta.
Kreativitet föds inom en ram av kunskaper. Den flödar hos barn som lyckas knäcka en språklig kod eller en matematisk ekvation.
Det är en villfarelse att tro att unga människor bryts ned av höga förväntningar och krav på exempelvis innantillinlärning och repetition. De som avfärdar sådana metoder bortser från hur man genom till synes meningslöst faktarabblande stärker självförtroende och över upp minnet, vilket senare hjälper i all annan inlärning.

På motsvarande sätt är vuxna auktoriteter i skolan inte ett hot mot barns utveckling utan grunden för att kunna växa som individ.
I debatten bekymrar sig numera alla politiker över att lärarnas status har sjunkit i det svenska samhället, som om förändringen uppstått ur ett vakuum. Det har den naturligtvis inte.
Om man börjar kalla lärare för mentorer och intalar 11-åringar att de ska ”forska” på skoltid, då har man med sitt språk reducerat läraren till en undervisningens hjälpreda. Om man på landets lärarutbildningar systematiskt nedvärderar ämneskunskaper och gör pedagogik till huvudämnet med stort h, då har man ytterligare försvagat lärarens ställning som kunskapsauktoritet. Om man som kommunpolitiker tvingar lärarna att registrera sin arbetstid och försämrar möjligheten att självständigt planera arbetet, då berövar man lärarna deras roll som skolans proffs.

Så sjunker yrkets attraktivitet steg för steg, så minskar dess status i samhället. Eleverna märker av förändringen, vilket bland annat avspeglar sig i att de med högst betyg sällan söker sig till lärarhögskolorna.
I Finland är det tvärtom: att komma in på lärarutbildningen är nästan lika svårt som att bli antagen som läkarstudent.
Man skulle kunna tro att det svenska Skolverket, i sina rapporter om skolans kris, pekade på lärarna och analyserade vad som kan göras för att stärka deras kompetens och status.

Men när myndigheten själv gör en stor sammanfattning av vad som ligger bakom skolkrisen, så lyfts mängder av faktorer utom just lärarkompetensen fram. Inte ens manusförfattaren bakom ”Döda poeters sällskap” vågade sig på något liknande utan visade tvärtom vad en inspirerande lärare kan åstadkomma, trots filmens förakt för den traditionella skolan.
Det är en händelse som ser ut som en tanke, att statsvetarna Mikael Gilljam och Mikael Persson – inte någon pedagogikprofessor – uppmärksammar Skolverkets lärarsyn i en aktuell uppsats i Pedagogisk forskning, samtidigt som de gör slarvsylta av denna statliga institutions analysmetoder.
20 år efter kommunaliseringen av skolan tycks den ansvariga skolmyndigheten på nationell nivå vara blind för lärarnas betydelse, samtidigt som många kommuner missköter sitt arbetsgivaransvar. Det är en sorglig illustration av ett offentligt skolhaveri.

tisdag 19 april 2011

MACIEJ ZAREMBA TÄNKER HÖGT

Maciej Zaremba: ”En förolämpning mot barnen.” Så sänkte skolan kraven på läskunnighet

Utrymningen måste ha gått hastigt till. Uppbrutna skåp i korridorerna, i rummen möbler som staplats på varandra. Här och var kartonger till hälften fyllda med skolböcker och diverse skräp. Ur en hög på golvet tar jag upp ett blått skrivhäfte. Det har tillhört Sahar i klass 8 D. Hon skriver om Gustav III:s längtan efter makt. Inlevelse, välformulerat, driven handstil ... Det känns inte rätt att utan lov bläddra i dessa häften. Här finns också röda hjärtan och bekännelser: ”Sahar älskar ...”

Å andra sidan har de legat här i nästan fyra år. Jag säger mig att Sahar skulle bli glad om någon enda läste hennes alster. På fem skrivböcker hittar jag ett spår av lärarblick: ”Alldeles för kort. Bra avslut. Bygg ut med mer spänningsdetaljer.”

Sahars lärare hade nog annat att tänka på. När denna skola utrymdes på våren 2007 var det av omsorg om personalens liv och lem. ”Skräckskolan”, stod det på löpsedeln i Kvällsposten, och för en gångs skull var det ingen överdrift. Det sköts raketer i korridorerna, bokhyllor vältes, ”hora” var ett gängse tilltalsord, elever örfilade upp lärare eller smetade in deras bilar med ägg. Somliga brukade papperskorgarna som pissoarer.

Först när Gustav Adolfskolan i Landskrona blivit riksbekant vidtogs en rad så kallade åtgärder. Ganska originella, får man säga. Kameror i korridorerna, kroppsvisitering vid entrén, förbud att gå på toaletten utan vuxet sällskap. Lärare som tolererade bråk eller könsord hotades med avsked.
”Vi slog vad om att det skulle hålla i två veckor. Det höll i en och en halv”, minns eleven Lisa. Hon var nära att själv bli en del av mobben. ”När man helt förlorat respekten för vuxna börjar man göra tvärtemot vad man skulle.” En dag när en lärare fått en sko i huvudet hörde hon sig själv skratta med de andra. ”Wow, headshot!”

Det fanns två lärare som hon respekterade, säger Lisa. Och så vaktmästaren. De andra var okunniga, socialt osäkra och rädda för eleverna. ”Några försökte vinna oss genom höga betyg. Kemiläraren gav mig MVG fast jag inte kunde ett enda grundämne.” (Lisa, som flyttat från Landskrona, vill att jag skall skriva att hon nu hittat sin drömskola, Fryshusets gymnasium i Stockholm.)

Det är inte vanligt att femtonåringar skriver öppna brev till sina lärare. Tjugotre i denna skola gjorde det. Det stod att läsa, i redigerat skick, i Helsingborgs Dagblad den 25 april 2007. Men originalet är skarpare.
”Visa av er kanske inte känner att ni behöver stå upp för någonting? ... Det är förnedrande mot er själva att inte reagera ... det är er arbetsplats! ... Gå ut i strejk!” De vill veta var rektorerna tagit vägen. En av dessa har de aldrig sett.

Vad var det som fick denna skola att urarta? Dåvarande rektorn: ”Hade jag haft svaret hade det fungerat bättre.” Nej, han vill inte säga mera, för ”då kan jag få olika grupper emot mig”. Vilka grupper? Han lägger på luren.
Och jag tänker att detta var ju också en sorts svar.
Om inte rektorn kan bidra till analysen kanske vaktmästaren kan. Han tillhör inte de räddhågade, har jag fått höra. Skinnväst från Landskrona Roadriders, bister uppsyn, och omtyckt av de flesta. Men på vintern 2007 fick han nog och sade upp sig. ”Jag skrev femtio rapporter om bråk och skadegörelse varje vecka, men det blev aldrig någon påföljd. De hamnade i en pärm hos rektorn.”

Vaktmästaren säger att om bara några få lärare reagerar när de borde medan de flesta tittar bort så måste det gå åt skogen. Här behövdes ledning. Men rektorn var helt oerfaren och skulle hålla sig väl med alla. ”Han fick rektorsjobbet först, skulle läsa till rektor sedan. Det är bara i skolan som sådant är möjligt. Eller får man jobb som svetsare innan man gått svetskursen?”
Bristande ledarskap, onekligen. Men läraren (tillika skyddsombudet) som stängde skolan tvivlar på att någon rektor hade klarat av situationen. Man kan hantera fem bråkmakare, säger han, och fler brukar det sällan vara på en skola. Men här var de plötsligt sextio som gav djävulen i lektionerna.

Varifrån kom de? Ett flyktingläger? Nej, de kom från skolan. De var helt normala ungar men som hamnat på fel ställe, säger läraren. De förstod inte vad som sades på lektionerna. ”’Här är det glest mellan träden’, säger jag. De undrar hur ’en glest’ ser ut. Är det ett djur? Jag får böja mig och visa skulten. Se här, glest mellan håren. De gick i åttan, men deras svenska var på årskurs tre. ’Hur skall jag veta var ordet står?’ Efter sju år i skolan visste de inte att slå upp i lexikonet, de kunde inte alfabetet. De hade ingen chans att hänga med. Kan man inte hävda sig i klassen på annat sätt ställer man till med bråk. Så har det alltid varit.”

Gustav Adolfskolan blev historisk: först i Sverige med årskurs tio. Under det extra året fick ungdomarna ta igen vad de gått miste om sedan dagis. Med tanke på hur fort det gick var det nog inget fel på deras läslust. 90 av 92 klarade proven. ”I små grupper var de som lamm, de hade ingen utom mig att imponera på.”

Drar man slutsatser av enstaka exempel kan man bli anklagad för ”anekdotisk evidens”. Tre dagar senare, i en annan stad, drämmer svenskläraren sin pärm i bordet så kaffet skvalpar ur kopparna. Hon sliter åt sig Sydsvenskan och stryker under ord på ledarsidan: befogad, synnerhet, region, talkörer, kliver, tränger, fredsavtal, demokratisk vår, avråds, enväldig omvälvning, samlande gestalt.
Hon har just fått in tio nya elever i sin gymnasieklass som inte förstår orden ovan. Och förstår de ordet, säger hon, greppar de inte meningen i ”given plats på agendan” eller ”frågorna blir inte mindre brännande”. Vad heter den sophög till grundskola som sände ut dem med godkänt betyg? De är snuvade på konfekten, lär inte klara av gymnasiet, de kommer att hoppa av, som tio tusen andra varje år. Och på vägen kommer de att få självkänslan knäckt.
Men i så fall, invänder jag, bör hennes skola väl säga nej till dessa tio? Självfallet. Dessvärre tror hon inte att skolan har råd med det. Det finns flera gymnasier i närheten som vill åt samma skolpeng. Hon hoppas att jag inser det perversa i systemet: Om hon visar ansvar och säger ”Nej, ni klarar inte av det här, kom tillbaka nästa år”, lär hon snart bli uppsagd på grund av arbetsbrist. Så hur blir det? Hon hoppas att hennes rektor tar resurser från andra klasser och kör en repris på grundskolan för dessa tio. Men det verkar på henne som om hon helst hade velat dra pengarna från deras löner för att de inte gjort sitt jobb.
Eller gjorde de faktiskt just det jobb de förväntats göra? Helt uppenbart har svensk skola sänkt kraven på läskunnighet.

Jag minns mina prov i klass nio, för länge sedan, bortom järnridån. Två felanvända ord och fem stavfel räckte till ”med nöd godkänd”. Jag läser Skolverkets instruktion till lärarna för motsvarande prov i svenska år 2007. En halvsida, eleverna har drygt två timmar på sig, tillgång till ordböcker och rättstavningsprogram. Skolverket ger ett exempel från nationella provet. Jag läser. Det är en tafatt text, på tio meningar fjorton stavfel, två felanvända ord. Skolverket anbefaller: på gränsen till Väl godkänt.
Polskan är inte mer lättstavad: ”w Szczebrzeszynie chrzaszcz brzmi w trzcinie” till exempel. Inte heller vill jag minnas att vi blev piskade tills vi skrev rätt.

Vad kan förklara denna skillnad? ”Den här instruktionen från Skolverket är en förolämpning mot svenska barn”, säger en lärare i Umeå. Aldrig att han själv godkänner ett sådant prov. För övrigt anser han att Skolverket bör läggas ned. (Denna hans åsikt lär inte vara en nyhet för myndigheten. Alla svarsbrev från denna skola – som vi besöker längre fram – avslutas på det sättet.)

Då vill man veta vad som är hönan och vad som är ägget. Lär sig barn mindre för att det krävs mindre, eller har kraven anpassats till vad de klarar av? Och varför klarar de av mindre än estniska barn?
Här vill jag be läsaren om tålamod. Den svenska skolan är en märklig kropp. Å ena sidan mitt i byn, där helt normala människor ständigt går ut och in. Samtidigt är den en värld för sig där det talas skolska, vars ord är så laddade med gamla tvister att deras mening skiftar med avsändaren. Talar man skolska blir man missförstådd. Därför försöker detta reportage undvika abstraktioner till förmån för scenerier och tablåer. Om dessa inte kuggar i varandra på ett logiskt sätt kan det bero på att skolans verklighet inte heller gör det.

Det tas för givet i debatten att när ett barn tvingas byta språk kommer det efter i skolgången. Det verkar logiskt. Men flyktingbarnet kan ha saker i bagaget som kompenserar för den olägenheten. Är det alldeles säkert en nackdel för en gosse från Minsk som vill bli läkare i Sverige att ha missat de första åren på en grundskola i Landskrona? Här en tablå från en förort till Stockholm.
”Vad är skillnaden mellan export och import?”, frågar läraren. ”Han där är import! Det är du med! Och Sara? Också import! Ha ha! Alla import?” Nu riktar den samlade importen blickarna mot besökaren. ”Hmm ... ursäkta, är du svensk?” ”Visst”, säger jag, ”men ... inte svensk från början.” Allmän munterhet, stoj och gamman. Bara läraren återstår. Import? Jag märker att han tvekar. Namnet antyder födelseort på Balkan. ”Jag är svensk.” Det var proffsigt, tänker jag, aningen skamsen. Han motstod frestelsen att låtsas vara en i flocken. I motsats till mig insåg han faran med denna samling kring osvenskheten.

De aderton i klass 9 B kommer från fyra världsdelar. Somliga har bott här i bara några år. Onordisk pubertet: flickor är redan kvinnor, två gossar bär mustasch. Men det är lugnt i klassen, ingen utmanar läraren, de är självsäkra, inte övermodiga. ”Ser man till vad de kan ligger de långt efter. Men räknar man hur fort de lär sig måste de vara bäst i landet.” Läraren säger att hans ökända skola har fått en uppryckning sedan flyktingbarnen kom i majoritet. Deras föräldrar kommer uppklädda till klassmöten och tilltalar läraren som vore han en ståndsperson. Och ungdomarna verkar tro att de har en framtid. En skall bli lärare, en annan advokat, en tredje doktor.
Denne lärare säger att skoldebatten står på huvudet. Det är inte invandrarbarnen som är skolproletariatet, det är svenskarna i klass 9 A, de som förlorat hoppet. (Meningsutbyte ur den klassen: ”Jag fattar inte.” ”Varför?” ”För att det är tråkigt.” ”Varför är det tråkigt?” ”För att jag inte fattar. Jag vill inte fatta. Ingen kommer att fråga mig vad jag kan om religion.”)

”Det är tragiskt, de är totalt likgiltiga för skolan”, säger samme lärare. Han undrar var den uppgivenheten kommer från. Den här förorten har alltid varit ett rastställe på vägen från landsbygden till stan. Fastnar man här är det som om man blivit underkänd. Är det den känslan som föräldrarna överför på barnen? Eller är det svårt att motivera folk som inte känt av nöden? Han har två ryssar i en av sina nior. Efter två år i landet läser de svenska bättre än infödda, fast de var tvungna att byta alfabet.

I september förra året fick nya elever vid Åva genomgå ett test. Det skall sägas att Åva inte ligger i Rosengård. Skolan finns i Täby och är ett genomsnittligt svenskt gymnasium. Lärarna ville veta vad eleverna förstod av en fyrasidig text. Ingen märkvärdig prosa. Svarade man fel på varannan fråga låg man under gränsen, vilken indikerade att eleven inte förstod om en insändare argumenterade för eller emot säg – rutavdraget. I den bästa klassen var det var fjärde som föll igenom. I den svagaste var det 92 procent.
De hade gått ut grundskolan, kunde läsa, men förstod inte vad de läste. Det var knappast troligt att de skulle klara av gymnasiet.

I ett par decennier har läsforskaren Bo Sundblad hävdat att dessa resultat är själva nyckeln till skolans kräftgång. Han visar mig en undersökning från Jordbroskolan: elever i årskurs nio som hade svårt att förstå en enkel text som denna var underkända också i matte, engelska och andra ämnen. Varannan var född i Sverige. Det var avgjort inget fel på deras utförsgåvor. Men de saknade en basfärdighet. Dekrypteringen av orden tog så mycket av kortminnet i anspråk att det inte räckte till själva meningen.
Man frågar sig förstås hur det gick till på deras svensklektioner samt hur de kunde gå ut nian med godkänt betyg. Hur tänkte deras lärare? Satte de G på elevens svenska eller godkände de sitt eget lärarskap? Var det omtanke om eleven – eller om skolans budget? Man måste få lov att fråga, ty så fiffigt är det numera ordnat i vårt land att Kalles betyg är en sorts aktiekurs som mäter skolans värde på en marknad.

Dessvärre kan det inte uteslutas att dessa G var äkta G. Åtminstone i den mening att eleven klarat en särskild sort test som anses mäta färdigheten ”läsning”. Jag undrar om den gör det.
Var god och läs högt: Sjob flirk drojper, lomrimp jörkloschepi. Bloamit deb brystegrä? Stjilmak!

Var det intressant? För mig mäter det förmågan att utstöta ljud vid åsynen av tecken, en färdighet som jag ännu inte haft användning för. Men på många skolor anses detta mäta läsförmågan. I samma syfte används meningslösa kedjor av riktiga ord: solen borstar skoskav vanställda tvärtom genast marsipan. Stakar sig barnet inför svamlet anses det ha problem. (Jag själv stakar mig.) Det tredje testmomentet kan bestå i att sätta kryss i en av fyra rutor som svar på frågor om vad ett visst textstycke handlar om. Enligt min uppfattning mäter inte sådant förmågan att förstå, snarare att kunna välja det mest sannolika. Eller värre: att gissa vad de vuxna vill att jag skall svara.
Dessa metoder har dock fördelen att de i princip gör lärarens omdöme överflödigt. En dator skulle kunna pricka av resultaten. Givetvis skulle maskinen bokföra de originella svaren som felaktiga svar. Handlade det om fysik skulle den unge Albert Einstein få många fel, och kanske lära sig att sluta leka Einstein.

Jag uppehåller mig vid detta på grund av två misstankar. Testerna ovan vittnar om en märklig idé om språket. Som om ett ord hade en mening utan att ingå i ett budskap. Om det är så läsinlärningen går till är det inte konstigt att det tar emot. Och för det andra: Om nu ungarna ständigt testas med mekaniska flervalsfrågor – hur påverkar det deras föreställning om ”att förstå”?
Jag fruktar att det mera handlar om att ”hitta rätt svar”. Därför klarade många inte testet vid Åva-skolan. Det kallas ”Lässtandard” och förutsätter att eleven också läst mellan raderna.

Låt mig för övertydlighetens skull ge ett exempel på dessa två sätt att mäta läsförmågan. Det första säger: sätt kryss i rätt ruta: Den här artikeln kritiserar: 1. Åva-skolan. 2. Skolverket 3. Albert Einstein. 4. Tidningen Kvällsposten. Tiden börjar nu!
Läsforskaren Bo Sundblad skulle i stället fråga: Hur förklarar journalisten orsaken till att man fick stänga Gustav Adolfskolan? Är han säker på sin sak? Använd egna ord, skriv utförligt, ge exempel på vad du menar. Ta den tid du behöver.
Skolorna i Haninge var bland de första att dra slutsatser av Sundblads rön. Denna saga har tidigare berättats av Gunnar Ohrlander, men inte fått det genomslag den förtjänar. Här i telegramstil:

År 2004 är Haninge kommun så olycklig som en kommun kan bli. Har nyss sluppit undan konkurs, är extremt segregerad (infödda bor i norr, de andra i söder) och nu strör lärarfackets undersökning salt i såren: Haninge är landets sämsta skolkommun: fyra av tio elever klarar inte grundskolan.
Man hade kunnat slita sitt hår, klaga på resurser eller ifrågasätta den enkäten. Socialdemokraten Robert Noord gjorde inget av detta. Han rekryterade en ny chef för skoldetaljen. Mats Öhlin, tidigare skolledare i Solna, fick fria händer. En snabbgranskning av tillståndet visade bland annat följande: Det var inte konstigt att så få barn klarade bättre än godkänt. Skolorna i Haninge hade inte högre ambitioner. De lärare som avstod från att lära ut och övergick till att ”handleda”, stod högre i kurs och hade bättre lön. Det var svårt att se var daghemmet slutade och skolan började. Det var samma chef för bägge – och närapå samma pedagogik. Lärarnas förväntningar på barnen låg under deras mogenhetsnivå. Och de visste inte vad eleverna lärt sig eftersom det ansågs olämpligt att testa deras framsteg. Många menade att deras främsta uppgift var att se till att barnen trivdes. Då skulle kunskapstörsten komma.

Bakvänt, menade Öhlin. Man går inte till skolan för att trivas utan för att lära. Trivseln får man på köpet. Det var nära att han fick lärarna emot sig. Men lugn, sade Öhlin, det är inte ert fel utan politikernas, som gav er fel uppdrag.
Jag varnade för att det var en solskenssaga. Politikerna gav inte Öhlin sparken – de gav honom rätt. Varpå han satte i gång att lusa barnen. Lästestet kallas så, lus – läsutvecklingsschemat. Kunde de förstå läroböckerna? Om inte, måste alla klutar sättas till. Två år senare var Haninges skolor bland de bästa i landet. De märkvärdigaste saker hände i betonggettot Brandbergen. Ena året var det 29 procent av tioåringarna som klarade matte, tre år senare var det nästan alla, 96 procent.
Det var väl en god nyhet? Nej, inte för alla.

På bilderna kala betongväggar, en trappa som leder till ett svart hål. Ett reportage från Kumla? Nej, det är Pedagogiska Magasinet, Lärarförbundets organ, som rapporterar från skolorna i Haninge. Visst, märkvärdiga resultat, men vad ligger bakom? Har kanske testerna manipulerats? Läsaren vill gärna veta hur dessa lärare bar sig åt, men reportern letar efter missnöjda pedagoger och tystade röster. Stilmedlen signalerar att vi skall misstro denne Mats Öhlin, han tillåts inte säga saker, han ”hävdar”. Reportaget om Skol-Sveriges mest hoppingivande projekt serveras under rubriken ”Vart leder den hårda kontrollen?” och redan i ingressen hoppas redaktionen att det hela ”skall spricka som en bubbla”.
Är det inte märkligt? Men denna reaktion är inget undantag. Lärare och skolpolitiker vallfärdar till Haninge. ”Fackpedagoger” gör det inte. (Den tålmodige får en förklaring till citationstecknen.) Mats Öhlin har inbjudits att föreläsa i ett hundratal kommuner om sin ”synvända”, som den kallas, men ingen enda av högskolorna som utbildar lärare har visat minsta intresse för Haninges skolterapi. Det är faktiskt häpnadsväckande. Jag letar efter en liknelse stark nog. Ett sjukhus lyckas neutralisera stafylokocker, men ingen på Karolinska är nyfiken på hur doktorerna bar sig åt.

Jag anar en förklaring till denna bortvändhet. Men den är så förbluffande att den bäst nalkas i små steg.
Just när Haninges skolpolitiker var i färd med sin synvända kom ett besked från staten. Deras skolor hade förvisso usla resultat, men de dög ändå, hälsade Skolverket. Det var ju mest blattar och knegarungar som gick där.
Det var inte så orden föll, men det var vad Skolverket menade. Eftersom andelen barn till utlandsfödda och lågutbildade var så hög, var det i sin ordning med undermåliga kunskaper. Denna värdering är numera svensk skoldoktrin och kallas Salsa (Skolverkets verktyg för lokala sambandsanalyser). Skolverket anser att den som låter sig födas utomlands (eller av en konduktör) ådrar sig ett obotligt socialt handikapp. En försupen svensk jurist utgör alltid ett bättre stöd för sina barn än en helnykter smed, för att inte tala om en juvelerare från Teheran. Man skall ta hänsyn till dessa fakta när man jämför skolornas resultat, menar Skolverket.

Robert Noord i Haninge hade utgått från att det var något fel på skolan, som gjorde barnen till förlorare. Nu menade Skolverket att det var barnen som det var fel på, han kunde ta det lugnt. Man får förstå att rörmokarsonen Noord gick i taket. Mer förvånande att inte andra socialdemokrater gjort det tidigare. Salsadoktrinen är ju en gravsten över arbetarrörelsens idé om skolan som fordon för klassresan.
Jag skrev ”doktrin”, för visst har vi vant oss vid att resonera som Skolverket: bakgrundsfaktorer, ”lågpresterande elevunderlag”. Hur gick det till när vi började ta sådant för givet? På vems inrådan? Noord skräder inte orden. Det är skolvärldens samlade misslyckanden som myndigheten skyller på eleverna. För övrigt anser även han att detta Skolverk bör läggas ned. Jag vill påpeka att efter tre år av reformer var det i Robert Noords kommun ingen skillnad i kunskaper mellan barnen till rik och fattig, svensk, somalier eller grek.
”Lisa” heter i verkligheten något annat.

måndag 18 april 2011

SKOLANS LEX SARAH

Nu kan skolan få egen Lex Sarah

Fakta/Lex Sarah

Lex Sarah är det vardagliga namnet på 14 kap. 2 § i socialtjänstlagen.
Regeln innebär att den som arbetar med omsorg av äldre eller personer med funktionsnedsättning är skyldig att anmäla allvarliga missförhållanden.
Regeln är uppkallad efter undersköterskan Sarah Wägnert som slog larm om vanvård av de äldre på ett vårdhem i Stockholm år 1997.

Källa: Socialstyrelsen, DN.

Nu kan skolan och förskolan få en egen Lex Sarah. Det föreslås i en utredning som överlämnades till utbildningsminister Jan Björklund på fredagen.
Lärarnas Riksförbund säger sig i princip vara positiva till förslaget.

Förslaget om Lex Sarah-regler i skolan och förskolan innebär att lärare ska vara skyldiga att rapportera missförhållanden till sin rektor eller förskolechef. Denne ska i sin tur vara ansvarig för att utreda och avhjälpa missförhållandet, enligt utredningens förslag. Allvarliga missförhållanden ska anmälas till Skolinspektionen.
– Barn och elever ska inte behöva vänta på att en tillsynsmyndighet ska påtala och begära att brister i en verksamhet åtgärdas, säger utredaren Margareta Åberg enligt ett pressmeddelande från Utbildningsdepartementet.

Anmälningsplikten

Om det finns misstankar att ett barn far illa finns sedan tidigare regler för personalen att anmäla det till socialtjänsten. Utredningens förslag uppges vara ett komplement till detta. För Sveriges Radio förklarar Margareta Åberg när anmälningsplikten skulle kunna användas:
– Det första är när barn och elever inte får det stöd de har rätt till för att de ska kunna nå så långt som möjligt enligt de krav som finns på utbildningen och de mål som finns för individen i lärandet. Sedan kan det vara att någon skadar sig på en trasig klätterställning eller att toaletterna på en skola inte fungerar.

"Rättsäkerheten måste garanteras"

Lärarnas Riksförbund är i princip positiva till förslaget om Lex Sarah-regler.
– Men dessa anmälningar får dock inte stanna hos rektor eller skolledning. De måste skyndsamt delges för högre instans för att kunna avgöra om missförhållandena är av allvarligt slag, säger Metta Fjelkner, Lärarnas Riksförbunds ordförande, enligt ett pressmeddelande.
Hon tillägger också att lärare som anmäler brister i skolan inte ska utsättas för repressalier.
– Rättssäkerheten för lärarna måste garanteras, det är mycket viktigt. Och om rektor eller skolledning inte går vidare med anmälan ska det också finnas sanktionsmöjligheter, säger Metta Fjelkner.

Anna Kallenberg

söndag 17 april 2011

ANDRA SKOLBLOGGAR

Här nedan följer ett par skolbloggar som jag försöker läsa då och då:

Dagens Skola

Dagens Skola är hett stoff. Alla har gått i skolan. Alla har åsikter. Du också! Här på Dagens Skola vill vi bjuda in dig till en diskussion där vi alla greppar debattsleven!

Till Dagens Skola »

FredrikBloggen

Blogg om svensk skola, lärande, nya medier, arbetsliv, näringsliv, rektorer, lärare, elever och föräldrar.

Till FredrikBloggen »

Anne-Marie Körlings blogg

Om lärarens uppdrag och proffession, elevens lärande rättighet, undervisningens utveckling, teori och praktik i en förenlig röra, med visionen att verka för framtidens pedagogik.

Till Anne-Marie Körlings blogg »

Christermagister

Jag är utbildad lärare för år 1-7, men har jobbat som speciallärare i år 7-9 de senaste sex åren. Jag försöker att balansera inlägg om skolan, kommentarer till olika aktuella händelser och politik med privata inlägg och foton i bloggen.

Till Christermagister »

Blossing - bloggande skolforskare

Här skriver jag för att fundera och problematisera kring skolutveckling. Så skriver Ulf Blossing, docent i pedagogik vid Karlstads universitet på sin blogg.

Till Blossing »

Jag ska bli lärare

Jag är en lärarstudent. Alltså en blivande lärare. En sån där viktig individ som kommer att lära andras barn en massa saker. En blivande vardagshjälte.

Till Jag ska bli lärare »

Ny i svenska skolan

Tankar och åsikter kring hur det är att arbeta med barn som är helt nya i den svenska skolan. Barn som av olika anledningar har fått lämna sitt hemland och ibland även sin familj för ett nytt liv i ett nytt land. Sverige.

Till Ny i svenska skolan »

Tysta tankar

Det här är en lärarutbildarblogg i glappet mellan personligt tänkande och offentligt uppdrag.

Till Tysta tankar »

www.killfröken.se

lördag 16 april 2011

KOMPETENSUTVECKLINGSDAG FRIDA UTBILDNING

Fredagen den 15 april samlades vi på Fridaskolan i Uddevalla för att vidareförkovra oss i den nya läroplanen LGR 11. Idag pratade vi om pedagogiska treårsplaneringar i alla timplanens ämnen. Vi funderade runt de nya kursplanerna och hur vi på bästa sätt skall sjösätta dessa i skolan under inledningen av nästa läsår.
Det är alltid kul och lärorikt att träffa kollegor från de olika Fridaskolorna och ge varandra nya tankeprocesser. Idag satt vi ämnesvis och tankesmedjade ihop.
Den 9 maj tar vi oss an en ny fortbildningsdag.

fredag 15 april 2011

DEN NYA SKOLLAGEN - LIKA FÖR ALLA ELEVER

Den nya skollagen: Lika för alla elever

De elever som börjar i grundskolan eller på gymnasieskolan i höst, börjar i en skola som vilar på en ny modernare skollag. I landets kommuner och skolor pågår därför ett intensivt arbete för att rigga organisationen inför allt det nya.

Den nya skollagen som gäller från den 1 juli innehåller många stora förändringar. Bland annat kommer samma regelverk gälla för både kommunala och fristående skolor i större utsträckning än idag.
- Skollagen, läroplanerna och kunskapskraven är sammanlänkade på ett helt annat sätt nu än tidigare och är i möjligaste mån lika för alla skolformer och huvudmän, säger Claes-Göran Aggebo, undervisningsråd på Skolverket.

Tydligare ansvarsfördelning

I den nya skollagen kommer det att bli tydligare vad som är rektors ansvar och vad som är huvudmannens ansvar.
- En del beslut är flyttade från huvudman till rektorsnivå så att rektorn får ett mer samlat ansvar för verksamheten, säger Claes-Göran Aggebo.
Bland annat ligger det nu på rektorn att ta beslut om vissa stödinsatser i grundskolan, bevilja längre ledigheter och besluta om befrielse från annars obligatoriska inslag.
Hur huvudmännen väljer att organisera sina skolenheter är inte reglerat i lagen. Däremot kan en skolenhet bara ha en person som har benämningen rektor.
- Detta är ett led i att det ska vara tydligt för barn, elever och föräldrar vem som är rektor eller förskolechef, säger Claes-Göran Aggebo.
En annan stor förändring är att förskolechefen blir en reglerad befattning med i princip samma rättigheter och skyldigheter som en rektor inom skolan. Det blir också möjligt för rektorer och förskolechefer att delegera beslutsbefogenheter till anställda på enheten.

Elevernas rättigheter

För elevernas del innebär den nya lagen att de ska vara garanterade trygghet och studiero. Den nya skollagen har också tydligare fokus på kunskap. Det står framskrivet att alla elever ska ha rätt till ledning och stimulans för att kunna utvecklas så långt som möjligt, även elever som lätt når kunskapskraven.

Elever får även ökade rättigheter. Bland annat har de nu rätt att få veta skälen till varför man har fått det betyg man har fått.
- För lärarnas del innebär detta ett behov av en ökad dokumentation så att de har något att stödja sig mot när man diskuterar, säger Claes-Göran Aggebo.
Dessutom stärks elevernas rättssäkerhet genom att elever får rätt att överklaga beslut om exempelvis åtgärdsprogram. Huvudmännen måste också upprätta skriftliga klagomålsrutiner, som både gäller huvudmannanivån och verksamhetsnivån.
- Elever och vårdnadshavare som är missnöjda med något inom skolans verksamhet ska veta vem de ska vända sig till för att föra fram sina klagomål, säger Claes-Göran Aggebo.

Förändringar i särskolan

I särskolan ändras målgruppen då den nya skollagen införs. Det innebär att elever med autism inte längre kommer att tillhöra särskolans målgrupp om eleven inte även har en utvecklingsstörning.
- Här finns inga övergångsregler vilket innebär att skolhuvudmännen redan till hösten måste omplacera elever i grundsärskolan med autism, så att de får fortsätta sin skolgång inom den vanliga grundskolan, säger Claes-Göran Aggebo.
Det kommer också att preciseras i skollagen vilka utredningar som är grund till om en elev ska placeras i grundsärskolan. Det är en psykologisk, medicinsk, pedagogisk och social bedömning.
- Bakgrunden är att det har framkommit stora brister i kommunernas utredningar kring vilka barn som placeras i grundsärskolan, säger Claes-Göran Aggebo.
Det kommer också att krävas vårdnadshavarens medgivande för att placera ett barn i grundsärskolan.
- Men en ventil har tillförts som innebär att om det finns synnerliga skäl med hänsyn till barnets bästa får en elev placeras i grundsärskolan även mot vårdnadshavarens vilja. Vilka skälen är får praxis utvisa, säger Claes-Göran Aggebo.

Möjlighet att ingripa

Skolinspektionen och den kommunala tillsynen får större möjligheter att ingripa om det finns brister i verksamheten. Därtill införs helt andra typer av sanktionsinstrument. Man har både rätt att förena ett föreläggande med vite men också att ta till mer kraftfulla åtgärder som att stänga en verksamhet.
- Generellt så tror jag att det för både skolhuvudmän, rektorer och lärare kommer att finnas ett behov av ökad dokumentation. Eftersom man måste kunna visa vad det är man har gjort och varför, säger Claes-Göran Aggebo.

torsdag 14 april 2011

GENERATION Y

Generation Y - vägrar bli vuxen

Generation Y - det är namnet på morgondagens vuxna, eller faktiskt redan dagens, fast de inte riktigt vill inse det själva. De som ska ta över när 40-talisterna går i pension.

Om de nu orkar. Och vill. Och det är tveksamt om man ska lita på bilden som medier och äldre generationer målar upp av dem som är födda i slutet av 70-talets och framåt.
Generation Y är generationen som inte alls vill bli stor. Som inte vill ta ansvar, skaffa fast jobb, betala in till pensionsförsäkringen och bli ordentlig och tråkig och lönsam för samhället. Som har det för bra, vet för mycket, har för mycket att välja på.

- Vi har det för bra och därför mår vi dåligt, säger Loo Lönnroth.

Det har satt myror i huvudet på vuxenvärlden. För det här är också generationen som är mer välutbildad, medveten och världsvan än tidigare generationer, en generation som borde ha kapacitet att förändra både samhället och världen. Och så orkar de som tillhör den inte ens ta tag i sig själva - åtminstone inte enligt samhällets sätt att se på saken.

- Inte för att vi inte pluggar våra poäng på universitetet, korsar jorden ett par gånger och ser igenom allting på det kritiska sätt vi blivit uppfostrade till - för det gör vi, så till den grad att vi inser att det inte är lönt att rösta, för hela samhället är ändå korrupt, säger Loo Lönnroth, som är 23.

På nätet är hon ett välkänt namn. När hon inte jobbar som bartender sitter hon framför datorn och hon delar med sig av sina åsikter och har blivit något av en talesman för sin generation.

Hennes texter dyker upp på sajter som Lunarstorm, Elak Pistol och Katastrof och hon får medhåll och mothugg i form av hundratals kommentarer och mejl. I en krönika om generation Y skrev hon: "Vi försöker inte förändra världen som våra föräldrar så vackert utbildade sig för att göra. Vi försöker fly den, för vi vet att det är kört? Det är därför min generation dricker, knarkar, fixerar sig vid sitt utseende, får könssjukdomar vid tolv års ålder, prozac vid tretton och första avgiftningen vid fjorton."

Den skapade enorm debatt. Många blev förbannade, skrev att hon var cynisk och desillusionerad och att de faktiskt inte alls var några sönderknarkade idio-
ter. Ännu fler kände igen sig. I sökandet, i vilsenheten och i rädslan för att inte duga.

- Våra inre kriser, vårt självdestruktiva beteende och vårt självhat - det är det som är det läskiga med vår generation, att tonåringar skär sig i armarna och proppar sig fulla med psykofarmaka. Det gjorde inte unga människor för trettio år sedan. När våra föräldrar var unga och arga gick de ut på gator och torg och demonstrerade. Vi vänder vår vilsenhet och ilska inåt.

Hennes föräldrars generation hade något slags hopp som hennes egen generation saknar, en framtidstro, menar Loo Lönnroth.

Ett av problemen är att många känner att de redan har gjort allt, sett allt, provat allt. Ingenting är spännande eller nytt och vad finns förresten kvar att uppfinna?
- Dessutom vet vi för mycket för att tro att världen går att förändra med hjälp av plakat eller slagord. Vi blir avtrubbade, blasé och fixerade vid ytan av ren självbevarelsedrift. Det är inte det att vi inte tycker att det är hemskt med krig och orättvisor.

Men vi inser också att vi inte kan göra någonting åt dem. Det går inte att åka till Afrika och mata alla barn som svälter, det är inte ens lönt att skänka tvåhundra spänn till en insamling eftersom man ändå inte vet om pengarna kommer fram.

Bättre att bränna dem på krogen och glömma allt elände för en stund.
- Vi jagar kickar, tar droger, flyr in i klubbvärlden eller flänger jordklotet runt efter det där som ska göra oss lyckliga och hela. Det är ett ständigt sökande efter någonting som ändå finns inom oss själva.
- Kanske tycker våra föräldrar att de har hittat sina svar. Men de fungerar inte för oss.

Att unga människor vill andra saker med sina liv idag konstaterar också Henrik Oscarsson, som är docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och forskar kring ungdomars värderingar.

"Självförverkligande" och "ett liv fullt av njutning" har klättrat högt på listan över vad dagens 15-29-åringar tycker är viktigast, medan sådant tidigare generationer kämpade för, som "en ren värld", "landets säkerhet" och "en värld i fred", har rasat. Det är viktigare att något är bra för en själv än att det är bra för många.
Men egentligen är det inte så konstigt att människor blir mer individualistiska, tycker Henrik Oscarsson.
Att 40-talisterna vurmade för kollektivet och ville genomföra stora välfärdsreformer hade kanske inte bara med moral och samhällsansvar att göra.
- Idag har vi tillräckligt med kapacitet, utbildning och kunskap för att själva fixa de förändringar vi vill ha, här och nu. Vi behöver inte politiken och de långsiktiga lösningarna på samma sätt som man gjorde förr. Vi styr över våra egna liv.

Det där är ju väldigt bra, konstaterar Loo Lönnroth. Men samtidigt är vetskapen om att man har alla möjligheter i världen att lyckas med nästan vad som helst inte bara en välsignelse.

- Det finns en rädsla för att inte göra det bästa av livet hos väldigt många. Vi har tusen valmöjligheter, det är bara att ta för sig, och lyckas vi inte är det vårt eget fel. Och det är så mycket man ska hinna med! Vi verkar kanske bortskämda och det är vi, men vi är också väldigt vilsna.

Så hur ska det gå nu när hon och hennes jämnåriga ska ta över? Om alla är fullt upptagna med att antingen hitta eller förverkliga sig själva, vem ska egentligen sitta i Ica-butiken - och i riksdagen?
Thomas Fürth, är forskningsledare på företaget Kairos Future, som arbetar med framtidsforskning och bland annat undersöker morgondagens arbetskraft. En hel del av de skräckscenarion som brukar målas upp när Generation Y kommer på tal tycker han är just inget annat än skräckscenarion.

- Det handlar inte om att generation Y är mer fladdrig och mindre trygghetssökande, utan om en förskjutning i ålder. Man går i skolan till långt efter tonåren och väntar med vuxenlivet tills man är klar med sin utbildning. Först kring trettio får man fast jobb och skaffar barn. Den här generationen blir vuxen betydligt senare än tidigare generationer.

Men när generation Y väl blir stor på riktigt, då kommer den ändå att bli det på sitt eget sätt.
När Kairos Future siar om morgondagens arbetskraft är det med ord som "mer oengagerad", "kräver större frihet "och "ställer högre krav på att arbetet ska ge personlig behållning". Och när jobbet inte längre passar gör generation Y precis som när tv-reklamen blir tråkig - rycker på axlarna och letar rätt på något roligare.

Guldklockorna lär bli få i framtiden.
- Visst kan man tycka att "jo, jo, men när de kommer ut i verkliga livet får de anpassa sig". Men i och med att den här generationen kommer att vara åtråvärd på arbetsmarknaden, eftersom 40-talisterna snart går i pension, behöver den inte ändra sig. Det är det istället omgivningen som får göra, säger Thomas Fürth.

Men så länge de som är äldre bara skakar på huvudet och tycker att de som är unga ska skärpa sig, kommer nog inte generationsskiftet att bli alldeles lätt, tror Loo Lönnroth.

"Gamla moraliska uppfattningar krigar mot de nya tankegångarna", konstaterar hon och tycker att äldre och yngre måste försöka mötas halvvägs.
- Vi varken kan eller vill leva upp till omvärldens bild av hur man ska vara som vuxen. Men vi kanske kan vara vuxna på vårt vis! Innerst inne vill ju vi förändra världen och göra bra saker, vi också. Vi vet bara inte riktigt hur, än.

FAKTA

"Generation"
Ordet generation brukar användas för att beteckna en grupp människor som är födda vid ungefär samma tidpunkt i samma del av världen och som fått sina värderingar präglade av det samhälle de växt upp i. Generationsbegreppet myntades på 80-talet av Ludvig Rasmusson, med 40-talisterna, som var den första generationen som på ett tydligt sätt skilde sig från tidigare generationer.

Rekordgenerationen
40- och 50-talisterna.
Förespråkare för frihet, jämlikhet, socialt
ansvarstagande och engagemang. Växte upp i folkhemmets Välfärdssverige och var som unga mer radikala och revoltlystna än tidigare generationer.
Rekord? Var unga under rekordåren på 60-talet, när välfärden blomstrade.

Generation X
60-talisterna och de tidiga 70-talisterna.
Ironiska, uppkäftiga, respektlösa, egotrippade. Fostrades att tro på sig själva och bryr sig mer om sina egna liv och sin karriär än om världen.
X? Anses vara diffusa och svårare att definiera än andra generationer. Namnet slog igenom med Douglas Couplands bok "Generation X".

Generation Y
De sena 70-talisterna och 80-talisterna.
Cyniska, självförverkligande, ifrågasättande, världsvana. Konsumtion är deras religion, vuxenliv och ansvarstagande skjuter de på framtiden och det sociala livet är viktigare än jobbet.
Y? Bokstaven efter X. På engelska blir det en passande dubbeltydighet (Why/varför).

Generation Z
90-talisterna och 00-talisterna.
Blir förmodligen mer protesthungriga än X och Y. Första generationen sedan 30-talisterna som växt upp med ekonomisk kris och arbetslöshet, vilket förmodligen kommer att påverka deras värderingar. Tidens våg av protester och demonstrationer tolkas av en del forskare som att något redan håller på att hända.

onsdag 13 april 2011

FLOURTANTEN - EN LEGEND INOM SVENSK SKOLA

Jag är rädd, trots att jag är beredd.
Jag har suttit hela dan
och nervöst krafsat kråkor ur min kran.
På svarta tavlan flimrar geografi förbi
men vad som sägs lägger jag mig inte i,
för jag har tankarna åt ett annat håll.

Hon är på väg, hon börjar närma sig.
Mina tankar far runt, kom igen, tänk du måste ta dig ut.
Men allt är redan slut, min tid på jorden rinner ut.

För här kommer... Flourtanten!
In i rummet, med bestämda kliv.
Ja här kommer... Flourtanten!
Hon kommer för att avsluta våra liv.
För här kommer... Flourtanten!
Snart har jag hela halsen full med gift.
Som jag fått utav... Flourtanten!
Jag för ner min avskedsskrift.

Mitt testamente tecknar jag ner på ett suddigum.
Förlåt mig gud om jag har varit dum,
om jag inte alltid har varit så snäll.
Ge mig en smäll, ge mig en snyting om du vill,
men säg mig varför måste mitt liv ta slut?
Det är så mycket i min kropp som jag vill få ut!

Jag väser hjälp!
Jag är bara åtta bast,
men muggarna står redan på den bruna brickan av plast.
Hon är på väg till mig.
Snälla tanten hejda dig!

Snälla snälla flourtanten!
Häll inte vätskan i min hals.
Snälla, snälla flourtanten!
Har du något förbarmande över mig alls?
Nehe du elaka flourtanten!
Låt mig då dö för mina synders skull!
Onda vidriga flourtanten!
Varsågod och häll och se mig falla omkull.

Bort i horisonten hör jag klockor som klämtar för mig.
Jag skönjer en präst som harklar sig och säger:
"Vi är här för att ta farväl
Av Egon Ljung som nu i förtid lämnar oss
Han var så oförstörd och ung
Sjung ut er sorg min församling sjung"

Jag vaknar upp, hela klassen skrattar högt!
Trodde du på allvar att det där vi sa var riktigt sant!
Att hon var en mördartant?
Ja, sa jag det trodde jag!

Kom tillbaka flourtanten!
Hur kunde jag tro nåt så hemskt om dig?
Jag börjar lipa nu... Flourtanten!
Alla dom andra hade lurat mig.
Förlåt, förlåt mig... Flourtanten!
Dom sa att du skulle hälla syra i mitt svalj.
Jag är så ångerfull... Flourtanten!
Du var ju bara mån, om min emalj.
Musik och text: Björn Rosenström

Jag är rädd, trots att jag är beredd.
Jag har suttit hela dan
och nervöst krafsat kråkor ur min kran.
På svarta tavlan flimrar geografi förbi
men vad som sägs lägger jag mig inte i,
för jag har tankarna åt ett annat håll.

Hon är på väg, hon börjar närma sig.
Mina tankar far runt, kom igen, tänk du måste ta dig ut.
Men allt är redan slut, min tid på jorden rinner ut.

För här kommer... Flourtanten!
In i rummet, med bestämda kliv.
Ja här kommer... Flourtanten!
Hon kommer för att avsluta våra liv.
För här kommer... Flourtanten!
Snart har jag hela halsen full med gift.
Som jag fått utav... Flourtanten!
Jag för ner min avskedsskrift.

Mitt testamente tecknar jag ner på ett suddigum.
Förlåt mig gud om jag har varit dum,
om jag inte alltid har varit så snäll.
Ge mig en smäll, ge mig en snyting om du vill,
men säg mig varför måste mitt liv ta slut?
Det är så mycket i min kropp som jag vill få ut!

Jag väser hjälp!
Jag är bara åtta bast,
men muggarna står redan på den bruna brickan av plast.
Hon är på väg till mig.
Snälla tanten hejda dig!

Snälla snälla flourtanten!
Häll inte vätskan i min hals.
Snälla, snälla flourtanten!
Har du något förbarmande över mig alls?
Nehe du elaka flourtanten!
Låt mig då dö för mina synders skull!
Onda vidriga flourtanten!
Varsågod och häll och se mig falla omkull.

Bort i horisonten hör jag klockor som klämtar för mig.
Jag skönjer en präst som harklar sig och säger:
"Vi är här för att ta farväl
Av Egon Ljung som nu i förtid lämnar oss
Han var så oförstörd och ung
Sjung ut er sorg min församling sjung"

Jag vaknar upp, hela klassen skrattar högt!
Trodde du på allvar att det där vi sa var riktigt sant!
Att hon var en mördartant?
Ja, sa jag det trodde jag!

Kom tillbaka flourtanten!
Hur kunde jag tro nåt så hemskt om dig?
Jag börjar lipa nu... Flourtanten!
Alla dom andra hade lurat mig.
Förlåt, förlåt mig... Flourtanten!
Dom sa att du skulle hälla syra i mitt svalj.
Jag är så ångerfull... Flourtanten!
Du var ju bara mån, om min emalj.

Text och musik: Björn Rosenström