På denna sida kommer jag, Henrik Kamp, att skriva ner betraktelser, funderingar, spaningar och tankar kring mitt jobb som rektor på Fridaskolan i Trollhättan.
God mat lockar till lärande En lunch är inte bara en lunch
Att maten har stor betydelse för att eleverna ska tillgodogöra sig den kunskap som vi vill ge dem och att de ska orka hänga med en hel skoldag med allt vad det innebär, det vet vi. Det är också ett naturligt tillfälle där barn och vuxna möts över en bit mat tillsammans. Därför lägger vi stor vikt vid att hela tiden utveckla vår måltidsverksamhet.
Det är viktigt för oss att ha egna tillagningskök eftersom vi då kan övervaka kvalitén på maten och råvarorna själva och eleverna får alltid nylagad mat. Varje skola har ett eget kök där vi lagar mat till skolans elever och till barnen på förskolorna. Varje dag serveras 1900 portioner fördelat på våra skolor.
Trenden går mot hemlagat och närproducerat. Sedan länge jobbar vi med att få bort hel- och halvfabrikat, vi lagar så mycket vi kan själva. Vi gör till exempel alltid vårt potatismos på riktig potatis, inget pulvermos här inte!
Vår vackra salladsbuffé lockar eleverna till att fylla sina tallrikar med både rotfrukter, baljväxter och färggranna grönsaker fullproppade med vitaminer. När det är soppa på menyn så bakas det för fullt. Varje kök har ett eget bakrum och där bakar vi så mycket vi bara hinner. Det doftar så gott av nybakat bröd!
Matrådet på skolan spelar en viktig rolll. Där testas alla nya maträtter innan de kommer med på menyn. Matrådet påverkar också matsedelns samman- sättning eftersom vi går igenom matsedeln tillsammans vecka för vecka. Matrådet träffas 2 till 3 gånger per termin och varje årskurs är representerad.
Skolköket är inte en isolerad ö på skolan, utan deltar aktivt i skolarbetet. Det visar sig till exempel genom att vi gör temaveckor tillsammans med eleverna, ofta med utgångspunkt från något områdesarbete som pågår på skolan. Ett exempel på det är den europeiska matveckan som vi hade vecka 39 för att uppmärksamma den europeiska språkdagen den 26 september.
Ta gärna kontakt med mig för att göra maten ännu mer till en del av hela
skoldagen!
/ Agneta Wallander, kostekonom på Fridaskolorna
Ålder: 30. Gör: Doktorand vid institutionen för medie- och kommunikationsvetenskap, Lunds universitet. Egen idol: Journalisten Fredrik Strage, mästare på att blanda högt och lågt.
En av ikonerna inom skvallerjournalistiken är Perez Hilton. Hans rapporter från den amerikanska kändisvärlden finns att läsa på perezhilton.com.
www.kissies.se: En av Sveriges största bloggerskor, illa stavad och smockfull med reklam för plastikoperationer. Följer unga Kissies (Alexandra Nilssons) liv och leverne med shopping, läppförstoringar och uteliv.
www.blondinbella.se: ytterligare en svensk kändisbloggerska, Isabella Löwengrip.
Kändisfaunan är rikare än någonsin. Dina elever har örnkoll.
Själv behöver du åtminstone grundkunskaper.
– Jag ser kändisskapet som en maktposition i samhället som ingen riktigt tänker på, säger Michael Rübsamen, kändisforskare vid Lunds universitet.
Kändisarna möter oss överallt, i teves dokusåpor, på nätet, i kvällstidningarnas nöjesbilagor och i mer traditionell skvallerpress. Deras klädval, kroppsvikt, partners och arresteringar bevakas och kommuniceras. Svårundvikligt, i grälla färger.
– Lärare behöver ett visst populärkulturellt kunnande för att förstå elevernas livsvärld, säger Michael.
Och egentligen är det ganska enkelt. Vi konsumerar kändisar som representanter för myter som sedan länge är en del av vårt kulturella arv. De illustrerar sagor om uppgång och fall, om oren och ren sexualitet, om vad det innebär att vara en riktig kvinna eller en riktig man.
– Jag ser det som att kändisarna fungerar som en spegel av de ideal som figurerar i samhället vid ett givet tillfälle. Man kan på något sätt förstå samhället genom att titta på kändisarna.
Tar allt större plats
På många sätt är det samma myter som en vanlig Shakespearepjäs behandlar, även om bloggerskan Kissie och William Shakespeare kan anses ha skilda litterära kvaliteter. Men kändisarna tar upp en allt större yta när medieinnehållet blir likriktat och plattformarna fler och snabbt uppdaterade.
– Mediekanalerna är inte så hårt skilda från varandra. I Dagens Nyheter så har du en större öppenhet för att diskutera Paris Hilton på kultursidorna än vad du hade för fem-tio-femton år sedan. Jag vet inte om det bara är journalistiken det handlar om eller ifall samtidskulturen överhuvudtaget har en större uppblandning mellan högkultur och lågkultur, säger Michael.
Kändisarna har alltid haft makt att formulera tänkbara livsvägar och drömmar. Men den som följer Victoria Silvstedts liv och leverne får helt enkelt fler tillfällen än de som gillade Marilyn Monroe. Men de två ikoniska blondinerna har samma typ av makt.
– Vi formulerar våra drömmar med utgångspunkt i kändisar. Drivkrafter kommer väldigt ofta från drömmar. Ungdomar som läser Blondinbella och som vill vara som henne och strävar efter att bli som hon, sätter upp bloggar, skriver i dem, vill eftersträva den där livsstilen, säger Michael.
Vedertagen forskning i USA
Ju mer drömmarna sprids och kablas ut, ju mer angeläget blir det att granska den maktfaktor som kändisvärlden utgör. Sverige har ingen lång tradition av kändisforskning, men i till exempel USA är Celebrity Studies ett vedertaget område. Det som skiljer dagens kändisskap från det som Marilyn Monroe och hennes samtida storstjärnor bar, är att det är mer fragmenterat, mer kortlivat.
Dagens kändisar blir inte samma ikoner. Fler B-kändisar i fler B-kategorier: dokusåpastjärnor, Idolstjärnor, Let´s Dance-stjärnor att förhålla sig till eller ta avstånd ifrån.
– Vi har många små sociala grupper som vardera har sina kändisar.
Konsumtionen av kändisar är som annan populärkulturell konsumtion, en del av identitetsbygget.
– Jag vill inte vara som författaren Björn Ranelid, men jag ser honom, han finns där och han påverkar mig på något sätt, säger Michael.
Lärarkåren tillhör den vuxenhet som oftast förfasar sig över den yngre generationens val och preferenser. Kritiken mot kändisar brukar handla om ytlighet, kroppsfixering och kommersialism. Michael Rübsamen menar att det är värden som redan finns i samhället, inget som kändisarna skapar eller för med sig. Och han tycker att de kan ha positiv inverkan också.
– De får ungdomar att spela i band eller spela teater eller utveckla ett skrivande. Naturligtvis kan man inspireras. Risken, och här tycker jag att man kan bli moraliserande, att det finns en uppfattning att så länge man jobbar med media så är man en kändis. Man strävar efter den kvicka fixen.
"Spelar roll och berör"
Det innebär inte att skolorna ska slänga sina klassuppsättningar med litteraturklassiker för att ägna sig åt samtida bloggare.
– Naturligtvis går det inte att jämföra Kissie med Dostojevskij på ett litterärt plan, men om man ser det som kulturyttringar så tror jag att det kan spela roll och beröra på ett sätt som Dostojevskij också kan.
Michael Rübsamen håller på sätt och vis på att formulera sitt yrkesmässiga avskaffande. I och med att kändisvärlden blir mer och mer uppdelad, och tiden i rampljuset blir kortare och kortare, när alla kan skriva en blogg och bli en bloggstjärna, så är kändisskapet inte längre förbehållet ett fåtal. Kanske kommer den högsta kasten att avskaffas.
– Det är inte omöjligt att mitt område är utrangerat om tio-femton år för att det är ointressant att prata om. Det finns en möjlighet. När Rolling Stones slutar så kommer det inte komma någon ny som håller lika länge, säger Michael.
Samtidigt säger hans flickvän antikhistorikern att kändiskult alltid varit en del av kulturen. Gladiatorerna var också storstjärnor och hade samma typ av fans som vår tids musiker, fotbollsspelare eller vitadukenstjärnor. Michael kom på att han skulle studera kändisskap när Anna-Nicole Smith dog. Ett liv och en död som verkade hämtade ur ett antikt grekiskt drama.
Katastrof! utbrast Stavros, i det andra avsnittet av Klass 9 A. Han såg emellertid inte så förfärad ut. Undra på det. Det skulle ju ha varit mycket värre om resultatet hade varit över förväntan. Inte för eleverna förstås, men för SVT. För när man gör en serie som Klass 9 A gör man det i full medvetenhet om att programmet blir bäst om förändringen är som störst. Därför väljer man den sämsta klass och de minst professionella lärare man kan hitta, visar lärarna från deras absolut sämsta sida och eleverna när de är som mest okunniga.
Om författaren
Helena von Schantz är språklärare vid Djäkneparksskolan, en kommunal friskola i Norrköping och hon föreläser om lärstilar och språkmetodik. Hon är även medlem i folkpartiet och ordförande för Liberala Kvinnor i Östergötland - Folkpartiets kvinnoförbund.
Det betyder för det första att varken klassen eller lärarna är representativa. För det andra betyder det att varken klassen eller lärarna framställs rättvist och sakligt. När de gör bort sig kan de lugnt lita på att kameran zoomar in. De bästa stunderna hamnar däremot i papperskorgen. I slutet av serien kommer det att vara precis tvärtom. Bara framgångarna och solskenshistorierna är intressanta.
Vad visar serien då om svensk skola? Lärarförakt är det mest tydliga. Det finns såväl i programidén, som i utförandet och i uppföljningen. Än en gång är allt lärarnas fel. Om lärarna bara ville skärpa sig och inte vara så mesiga/grabbiga/självgoda/okunniga/insiktslösa, då skulle vi genast få rätsida på den svenska skolan.
Men serien visar visar också konsekvenserna av den ändrade lärarutbildningen och läraryrkets förändrade villkor, status och och attraktionskraft. Något som är skrattretande ironiskt är att man sätter tre lärare från en tidigare lärargeneration då både utbildning, lärarstatus och arbetsvillkor såg helt annorlunda ut att läxa upp dagens unga lärare. Idag utbildar sig många till lärare för att poängen inte räcker för att komma in på något annat och för att det är ett yrke man åtminstone känner till. Resultatet är att vi har en växande andel lärare utan akademiska eller intellektuella intressen, med grunda ämneskunskaper, otillräckligt engagemang i sitt yrke och i sina ämnen, otillräcklig yrkesstolthet och otillräckligt intellekt för att hantera den komplicerade verklighet vi möts av i skolan.
Till den allt snävare och sämre rekryteringsbasen får man lägga en lärarutbildning som inte håller måttet vare sig när det gäller ämnesdjup, metodik eller pedagogik. När jag först blev lärare hade i stort sett alla ämneslärare ett djupt och genuint intresse för sina ämnen och diskussionen i lärarrummet kunde vandra från didaktik till en Strindberg-uppsättning, eller hoppa från studiemotivationen i 8 C till Montaignes essäeer. Dagens samtal i lärarrummet - i den mån man alls har tid att föra sådana - vandrar mellan fotboll, Idol eller Let’s Dance och elevers sociala situation, uppförande eller föräldrar.
Det här är givetvis generaliseringar. Det finns fantastiska unga lärare, olämpliga gamla sådana. Det finns bättre och sämre lärarutbildningar. Men trenden jag beskriver har varit synlig under en lång tid nu och jag tror inte att någon verksam i skolan skulle vilja tvista om den. Omsorg och fostran går före undervisning och fullblodsakademikerna är utrotningshotade i den svenska skolan.
Vilka konsekvenser får den här trenden för eleverna? Jag är övertygad om att vi här har en orsak till snedrekryteringen som är minst lika betydande som friskolereformen. Finns det akademiker vid frukostbordet gör det inte så mycket att man inte stöter på sådana i skolan. Kommer man från en uppväxtmiljö utan akademiker måste man möta akademiker i skolan för att själv kunna göra en klass- eller utbildningsresa. Vill vi att pojkar ska intressera sig för en högskoleframtid behöver det också finnas många fler män i våra katedrar. Framför allt för att det behövs förebilder och modeller, men också för att öppna nya världar. Eleverna behöver få se att man kan vara vuxen, man och kvinna på en mängd olika sätt, att det finns många infallsvinklar och vägar till kunskap och framför allt att kunskap och inlärning kan vara knutna till spänning, passion och tillfredsställelse. I dag är skolan bara hostmedicin för de allra flesta elever. Varför skulle någon frivilligt sätta sig på en sådan diet i vuxen ålder?
Den här växande bristen på akademiker och eldsjälar är ett av den svenska skolans största problem. Orsakerna är många och strukturella. Tanken att man skulle kunna coacha bort problemet är både sorglig och befängd. Serien Klass 9 A, där tre äldre lärare tillåts beskärma sig över några unga lärare som inte bär någon egen skuld till att de är illa rustade för sina uppdrag och som framställs i orättvist dålig dager kan bara göras för att det finns ett lärarförakt. Den främsta konsekvensen av programmet är att det föraktet växer. Är det verkligen sådant statstelevisionen skall ägna sig åt?
Tänk att vi har ett eget café. Tänk att det heter något så underligt som Lars - Martins café. Låter faktiskt lite dansbandsinspirerat, men det är det inte. Namnet kommer från vår förste caféföreståndare, Lars Bengtsson, som visade sig ha just detta romantiska dubbelnamn i sitt dopbevis. Sagt och hört - så fick cafét sitt namn.
Nu åtta år senare lever fiket fortfarande. Under någon termin var det uppehåll, men nu är vi igång med full fart. Två av våra klassmormors driver cafét tillsammans med oss. All vinst går till år 7 som på så sätt fyller på sitt kassaskrin inför Europaresan i år 9.
Det doftar nybakat varje förmiddag. En fantastiskt lukt av bullar sveper in över skolans lokaler och skapar någon form av hemkänsla och välbehag. Anita och Monica gör ett kanonjobb nere på fiket. Vi säljer inget godis, men bakverk av olika slag och några drycker. Allt för att skapa trivsel och mysfaktorer på rasterna. Dessutom vill vi konkurrera med Lill - Brittas godiskiosk på andra sidan Idrottsvägen, som säljer betydligt mindre hälsovänliga produkter.
Vill man inte fika kan man slå sig ner i någon av sofforna och tjöta lite eller lira en omgång biljard med polarna. Vi inser att det måste finnas en sådan här lokal för att det ska finnas elevaktiviteter på raster.
- Det kan låta lite kaxigt, säger fil. dr. Ulla Runesson, men jag tror faktiskt att det här kan åstadkomma något stort med svensk skola.
Ulla har tagit sig till Stockholm för att på Skolportens tredje kvartalsurval berätta lite mer om forskningsprojektet Lärandets pedagogik, som är ett samarbete mellan högskolan i Kristianstad och Göteborgs universitet, finansierat av utbildningsvetenskapliga kommittén. Projektet leds av fil. dr. Mona Holmqvist och har flertalet medlemmar, bland dem även professor Ference Marton. Men vad går projektet egentligen ut på?
- Min forskningsfråga var initialt ”Varför lär dem sig inte de vi har tänkt”, men det lät så negativt så jag ändrade det till ”Hur får vi dem att lära sig det vi tänkt?”. Jag har 17 år som lärare i grundskolan bakom mig, och när jag blev antagen till forskarutbildningen så hade jag ett specifikt intresse: att undersöka HUR man åstadkommer en undervisning som gör att eleverna lär sig.
Learning Studies är det svenska svaret på den Japanska modellen Lesson Study – men i vårt fall står lärandet, inte lektionen, i fokus. Det speciella med Learning Studies är egentligen att lärarna själva står för grundforskningen: tanken är, något förenklat, att lärarna gemensamt i arbetslaget ska planera och utvärdera sin undervisning, för att eleverna ska kunna dra nytta av den kollektiva kunskap som finns där.
- Det som länge stått i fokus i samtalet om hur vi skall förbättra undervisningen har varit organisation, metoder, medier, studieplaner och lärarroller. Men vad gör egentligen skillnad för elevens möjlighet att lära?
Ulla berättar att när hon började forska var svensk skola som mest upptagen med att fundera på var katedern skulle stå. Det fanns trevliga, kunniga lärare i vartenda klassrum hon besökte – men trots att klassrum, undervisningsmaterial och upplägg var lika, så lärde sig eleverna inte samma saker.
- Det medförde att jag gick in på djupet och studerade fem lärare som specifikt undervisade i bråk och procent. De gjorde i stort sett samma sak på lektionen, och hade samma lärobok. Jag försökte få fram VAD de gjorde med innehållet – hur framställde dem det? Det visade sig att sättet läraren behandlar innehållet på skapar olika möjligheter till lärande. Det i sin tur ledde till ett nytt fokus i diskussionen om vad som är avgörande för elevernas lärande – nu började vi inse att det handlade om innehållets behandling. Jag säger inte att det som stod i fokus tidigare var oväsentligt, men hur vi behandlar innehållet är kritiskt för elevens möjligheter till lärande. Och det har fallit i skymundan.
Ulla pratar om två aspekter som är centrala i Learning Studies. Dels måste lärarna anstränga sig för att hitta de kritiska aspekterna: vilket är, som en lärare uttryckte det, ”det som krånglar till det för eleverna”. En kritisk aspekt är vad eleven måste få syn på, för att verkligen ha förstått något – det är avgörande för deras lärande. För få syn på den kritiska aspekten måste det finnas variation: för att veta vad en vinkel är, måste du också veta vad en vinkel INTE är. Ett exempel, säger Ulla, är när några lärare stötte på problem med att lära sina elever klockan. Vissa klockslag orsakade hela tiden svårigheter, som fem i halv sju eller tjugo över fem. Efter den första lektionen kunde eleverna MINDRE om klockan än tidigare, vilket läraren försökte lösa med att ge dem fler klockor att arbeta med, för att på så sätt aktivera eleverna. Det gav inget resultat. Efter flera olika försök valde läraren slutligen att plocka bort minutvisaren – vilket ledde till att eleverna fick syn på timvisarens funktion - och förstod. En typisk kritisk aspekt, således.
- Undervisningen förbättras om vi kan komma åt vad som krävs för att lära sig något på ett speciellt sätt, och vilka de avgörande aspekterna i innehållet är. Det kan vi göra genom att använda oss av Learning Studies.
Förenklat innebär en Learning Study att lärarna (organiserade i ämneslag) först kommer överens om ett lärandeobjekt, något de vill att eleverna ska kunna (till exempel att behärska decimaltal). Därefter görs förtester på eleverna, för att bedöma deras kunskapsnivå. Sedan sätter sig lärarna i ämneslaget och diskuterar hur de ska angripa undervisningen. Vilka är de kritiska aspekterna – vad kan bli krångligt och vad krävs för att eleverna ska förstå innehållet? En lärare håller sedan i den första lektionen, som videofilmas. Eftertester genomförs, och därefter går lärarna igenom resultatet och den videofilmade lektionen. Slutsatserna från utvärderingen används av en ny lärare, som undervisar en ny grupp elever (vars förkunskaper också har testats), och nya eftertester genomförs. Resultaten utvärderas återigen, och en ny lärare undervisar sedan en ny grupp elever i enlighet med vad som framkommit. Resultatet för elevernas lärande var påtaglig:
- Det handlar inte bara om att fler elever har lärt sig något de inte förstod tidigare, utan resultaten visar även på en positiv förändring på lång sikt: eleverna fortsätter att lära sig även bortom lärandetillfället! Det intressanta är också att de allra svagaste eleverna är de som tjänar mest på Learning Studies. Varför det är så vet vi inte riktigt än, men det kan bero på att vi börjar med svårigheterna och synliggör dem direkt i undervisningen.
Det viktiga med Learning Studies är att man gör något på ett systematiskt sätt, menar Ulla. Metoden har en cirkelgång som följs, och som syftar till att höja lärares professionalitet – det är det HÄR som lärarna ska vara bra på, säger hon:
- Man kan betrakta det som utveckling av en ämnesteoretisk kompetens, som ämnesdidaktik, som pedagogik, som allmändidaktik… oavsett vad, så är det ett eftersatt område i undervisningen. Vi har helt enkelt fokuserat för mycket på annat. Eleverna kan inte själva hitta den variationen som krävs för att se den kritiska aspekten. Även små, subtila förändringar i undervisningen gav stora resultat i våra undersökningar. Kärnan i Learning Studies är ju den kollektiva kunskapsbildning som sker när lärarna delar med sig av sin kunskap och erfarenhet till varandra. Man drar nytta av varandra för att få syn på någonting som man inte har sett förut i sin egen undervisning. Att bara sätta sig ner och planera på sin egen kammare förändrar ingenting, det blir bara ”more of the same”, och lösningen ligger inte där. Ofta handlar det om att man tar saker för givet som man inte borde ta för givet. Vi ser inte att eleverna kan uppfatta saker på ett annat sätt, vi uppfattar som lärare inte längre de här svårigheterna. Det är ett gediget detektivarbete att hitta det som orsakar svårigheter och ”knäcka” koden, det har många lärare lyckas göra på egen hand under en lång tid, men jag tror tyvärr inte att det finns tid för det i dagens skola.
Ulla menar att det Learning Studies verkligen fångar, är lärarnas yrkeskunnande. Hon berättar att en rektor vid en japansk skola som använde sig av Lesson Studies hade fått beröm för en av lärarnas lektioner. Istället för att säga, ”ja, det är en av våra bästa lärare” konstaterar han nöjt att ”det är en av våra bästa lektioner”. På samma sätt som en Lesson Study, gör Learning Studies den enskildes kunskap till allas – som dessutom görs explicit och dokumenterad.
- Det är faktiskt så att fyra av de lärare som arbetat med Learning Studies i vårt projekt får åka till Hong Kong om några dagar, och där redovisa sitt sätt att arbeta. De är nu del av ett internationellt nätverk, där man delar med sig av sina erfarenheter på en ännu högre nivå.
Learning Studies är i många stycken något alldeles nytt och unikt i svensk skola, vilket det inte borde vara, säger Ulla:
- Hela den senmoderna skolan är en del i demokratibygget av den likställda människan. Det var ju huvudsyftet i skolprojektet, något som växte fram som en motreaktion till den gamla kunskapsskolan. Konsekvensen blev en form av tudelning mellan kunskapsskolan och fostransskolan, och mellan dem finns en hel del motsättningar. Den förenklade bild av ”antingen - eller” som har präglat den svenska skoldebatten, har varit till förfång för vår skolutveckling. Det är helt klart att vi har släppt ut barnet med badvattnet. Men nu kommer motreaktionen, och jag tror att det är en orsak till att Learning Studies har varit så enormt uppskattat när jag har varit ute och pratat om det. De lärare jag har pratat med beskriver det som en ”före och efter” känsla.
Nu behöver Learning Studies få grogrund och börja växa nerifrån. Vi ska inte bara släppa ut fåglarna och säga ”börja nu”, menar Ulla, utan måste också fundera på hur det här kan implementeras på ett bra sätt. Utbildning, material och infrastruktur krävs för att lärarna inte ska bli isolerade öar.
- Learning studies ger dig inga mallar som talar om för dig precis hur du ska göra, utan det är ett systematiskt sätt att arbeta. Men jag tror, lite kaxigt sådär, att det verkligen KAN förändra den svenska skolan.
Just nu pågår en viktig debatt inom svensk skola där undersökningar påvisar tydliga brister kring hur kommuner sköter utredningar gällande särskoleplaceringar.
Här följer en intressant tidningsartikel:
En skola för alla
Skolinspektionen rapporterar om alarmerande brister i utredningar om särskoleplacering. Samtliga kommuner som har granskats kritiseras och det ställs krav på kompletteringar och nya utredningar.
Detta är förstås ytterst allvarligt och det är nu dags att frågan om våra barns skolgång och rätt till adekvata stödinsatser inom grundskolan ges högsta prioritet.
Alla barn har rätt att utvecklas maximalt utifrån sina egna förutsättningar. Det är en så fundamental rättighet att den även kommer till uttryck i FN:s barnkonvention. När elever på felaktiga eller bristfälliga grunder placeras i särskolan innebär det en oacceptabel inskränkning av barnets möjligheter att utveckla sin fulla förmåga.
Den svenska skolan ska vara en skola för alla. Det betyder att alla skolor ska vara tillgängliga och öppna för alla elever. Vi menar att grundskolan ska vara inkluderande, vilket innebär att den ska arbeta utifrån det självklara faktum att barn är olika.
Andelen elever som går i särskolan har ökat med 40 procent under de senaste 15 åren. Det är viktigt att förstå sambandet mellan felaktiga särskoleplaceringar och att vi i dag har en grundskola som inte förmår att ge rätt stöd till alla elever. Att ställa för låga krav på elever med särskilda behov i grundskolan och i stället förflytta dem till särskolan är att överge eleverna. Låga krav hänger ofta ihop med att eleverna inte får tillräckligt stöd för att nå skolans mål.
Alla barn har olika förutsättningar och det finns därför skillnader i vad som krävs för att barn med funktionsnedsättningar ska få en likvärdig undervisning.
Den första förutsättningen är förstås en tillgänglig skola. Därutöver kan det behövas särskilda läromedel och hjälpmedel, arbetsstol, dator eller annat. En elev kan också behöva extra stöd av någon, praktiskt, socialt eller pedagogiskt. Det praktiska och sociala stödet kan en elevassistent ge. För det pedagogiska stödet behövs det en specialpedagog eller en resursperson med pedagogisk utbildning som finns i klassen. Det måste också bli lättare för barn som behöver mycket assistans att få personlig assistans i skolan.
RBU har tidigare uppmärksammat att den nya skollag som börjar tillämpas från och med nästa läsår inte innehåller någon ovillkorlig rätt till specialpedagogiskt stöd. Det innebär att en elev med en funktionsnedsättning endast har rätt till sådant stöd om man riskerar att inte nå betygsnivån godkänt.
Vi menar att detta är oacceptabelt eftersom det kan begränsa möjligheten för elever att med rätt stöd få utveckla sin fulla potential i den svenska skolan. Vi vill därför att regeringen snarast kompletterar skollagen så att specialpedagogiskt stöd garanteras utifrån behov i stället för måluppfyllelse.
Vi vill också veta vad våra lokala politiker tänker göra för att säkerställa dels att framtida särskoleplaceringar görs på riktiga grunder, dels att alla barn får rätt stöd oavsett skolform.
Mats Wahlkvist
Ordförande i RBU,
Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar, Södermanland
Detta är något vi vill slå fast med kraft. Fridaskolan är en skola för alla. Vår pedagogik passar för alla elever. Vi startar alltid på respektive elevs egen nivå och formar därefter ett passande arbetssätt. Genom den personliga och nära kontakten mellan elev och lärare ser vi till att alla elever får den stöttning och vägledning de behöver. Vi begränsar oss inte heller till någon pedagogisk metod utan använder en bred mångfald av metoder. Vi har även stor variation i lärandet vilket också är en garant för att hitta metoder som passar alla.
Mentor
Mentorn är en viktig person för eleverna. Det är en coach skulle man kunna säga. Eller en vuxen vän, förebild och kartläsare i en och samma person. Varje elev delar på en mentor med 15 till 30 andra elever. Mentorn har ansvaret för sina elevers kunskaps- och sociala utveckling. Mentorn håller dagliga samtal, på den s.k mentortiden, med sin elevgrupp och ansvarar för att planera och genomföra utvecklingssamtal.
Vi får ibland frågor om hur vi säkrar kunskapsinlärningen på Fridaskolan och om vi har samma kunskapsmål som andra skolor. Först och främst så arbetar vi naturligtvis efter Skolverkets läroplan precis som alla andra skolor. Vad som är annorlunda på Fridaskolan är att vi redan i förskoleklass involverar eleven i kunskapsmålen. Eleven får själv ta del av kursplanen, vad den innehåller, och vilka kriterier som krävs för att uppfylla kraven. De får direkt klart för sig vad som krävs för att uppnå målen. De får en förståelse för varför vi går i skolan, vilka målen är och vad som förväntas av eleven.
Måldialog
Genom regelbundna och täta samtal, eller måldialog som vi kallar det, mellan läraren och eleven ser vi till att kunskapsmålen uppnås. Eleven får ta del av kursplanen och vad som krävs för at uppnå målen. Läraren och eleven arbetar i måldialogen tillsammans med elevens egna uppsatta mål i en individuell utvecklingsplan. Samtalen gör att vi har färre prov och färre kollektiva läxor än traditionella skolor. Genom måldialogen följer mentorn och läraren kontinuerligt upp elevens kunskap och kan ge stöd, vägledning och individuella läxor när det behövs.
Bengt Björklund skriver nedan om de viktiga föräldramötena. Att de måste bli bra, stimulerande, innehållsrika med mycket dialog - så att föräldrarna återvänder och tycker det är meningsfullt.
Bengt Björklund skriver i egenskap av förälder, lärarutbildare och pedagogisk konsult.
Det är föräldramöte! Lärare och föräldrar möts med barnen i fokus. I dessa möten får de ta del av varandras olika kulturer och livserfarenheter. Vilka möjligheter det finns att skapa bra mötesplatser! Ändå ser många kanske framför allt nyutexaminerade lärare med fasa fram emot att leda föräldramöten. Varför?
Spännande möten
Egentligen kan vi inte förvänta oss att en nyutexaminerad lärare ska vara en självklar auktoritet inför en föräldragrupp, men det förvånar mig, hur lite som satsas på att utbilda lärarkandidater och kompetensutveckla lärare till att bli professionella mötesledare så att verklig dialog uppstår på föräldramöten.
Även om vi naturligtvis ska skapa möten där föräldrar, skolledare, kollegor eller andra ger stöd och kanske leder möten, måste varje lärare i grundskolan förväntas kunna vara en tydlig och engagerad samtalsledare. En auktoritet.
Utgångspunkter
I de individuella utvecklingssamtalen möter läraren eleven med föräldrar en gång per termin för att ha en dialog kring elevens skolsituation, trivsel och kunskapsutveckling. Detta är fastslaget i läroplanen, men för klassmöten finns inte motsvarande krav. Ändå inbjuds de allra flesta föräldrar i grundskolan till föräldramöte en gång per termin eller läsår.
Dessa möten kan se mycket olika ut - allt från traditionella klassmöten där klassläraren leder, informerar och diskuterar med föräldrarna till att föräldrar eller andra arrangerar mötena. Formerna varierar. Det kan vara möten i klassrummet, kulturaktiviteter, utflykter, fester eller andra arrangemang där ofta även eleverna deltar.
På skolornas hemsidor kan vi se många beskrivningar på hur kreativa och attraktiva möten kan göras. Inte minst gäller det i skolor där merparten av föräldrarna har utländsk bakgrund. Föräldrar från olika kulturer skapar tillsammans med barn och lärare möten där mat, sång, musik, dans, teater får många föräldrar att komma och framför allt känna delaktighet och gemenskap.
Många lärare har skapat en mycket fin kontakt med föräldrar bland annat genom att just göra attraktiva föräldramöten! Här finns mycket inspiration att hämta för alla de lärare som känner föräldramöten som något svårt.
Hur vi än arrangerar möten måste de bli bra för att föräldrar ska komma tillbaka nästa gång. Idag är kraven på bra möten större än någonsin. Föräldrar har ont om tid och det förekommer alltför ofta att mötena blir ganska trista tillställningar som ser ut som de alltid gjort!
Förväntningar från föräldrar och lärare
Till mötet går föräldrar kanske med funderingar som ”Är det här en bra klass för mitt barn?” ”Kan fröken verkligen hålla ordning i klassrummet?” ”Bara jag inte åker på att bli klasspappa!” eller kanske ”Det ska bli mycket intressant att träffa den nya klassläraren!?
Och tankar hos den unga läraren, det kan vara: ”Tur att rektor är med i starten!” Jag kommer att bli jättenervös inför alla dessa föräldrar.” ”De var ju så oerhört förtjusta i den klasslärare de hade förut!” eller ”Vad kul det ska bli att träffa föräldrarna till dessa underbara barn!”
Våra förväntningar styrs bland annat av de erfarenheter vi har från tidigare föräldramöten. För ca 25 år sedan var jag lärare för det som då hette mellanstadiet det vill säga barn mellan 10-13 år. Föräldramötena tror jag blev välbesökta bland annat för att jag gjorde roliga och effektiva möten. Jag var en av de få lärare som verkligen njöt av att planera och genomföra föräldramöten. Vi hade helt enkelt roligt! Bland annat lät jag föräldrar lära sig ett nonsensspråk (Hoj, gnag, Bengt- vop gnag to?) med samma metod som deras barn lärde sig engelska från början. I trygga former fick de lära tillsammans och de fick vara med om ganska oväntade inslag. Min utgångspunkt var förstås att på bästa möjliga sätt få alla föräldrar aktiva. Det handlade om att hitta pedagogiska idéer som jag själv trodde på och framför allt visade att jag trodde på föräldrarna. Jag var själv road, en förutsättning för att de skulle känna äkta engagemang. Det gäller att även som vuxen behålla leken och utveckla kreativiteten.
Vi gjorde också mycket tillsammans, barn, föräldrar och jag. Barnen och jag gjorde flera arrangemang dit det kom 50-60 förväntansfulla. Det var föräldrar, mor- och farföräldrar, syskon och andra som fick se barnen spela teater, sjunga, dansa och inte minst ha en auktion med en suverän 11-åring som auktionsförrättare. De pengar vi fick in gjorde att vi som avslutning i årskurs sex kunde göra en resa till huvudstaden.
Långt efteråt när jag mötte föräldrar på sta’n blev det leenden och gärna några ord från vårt gemensamma nonsensspråk (Hoj gnag?)
Vilken unik chans en lärare har att i mötet med en ny klass skapa och behålla en fin kontakt med föräldrarna!
De senaste 20 åren har jag arbetat som konsult med specialisering på presentationsteknik och pedagogik i näringslivet. Jag har haft förmånen att möta flera tusen ledare och specialister som ska göra professionella presentationer inför en grupp. Det är tydligt hur detta prioriteras och hur viktigt man anser det är att man får träna och få kvalificerad återkoppling på sitt agerande.
Sedan några år tillbaka är jag också åter i skolans värld. Jag följer nära vår nu elvaåriga dotters skolgång och deltar på föräldramöten. Jag är också aktiv i föräldraföreningen och har ansvarat för kompetensutveckling i att leda föräldramöten för lärare på grundskolan.
Jag har alltså varit med på föräldramöten under 70-talet, 80-talet, 90-talet samt nu under senaste sex åren. Jag har intervjuat ett stort antal lärare, föräldrar, skolledare och lärarkandidater och den bild jag får fram (inklusive de möten jag själv deltagit i som förälder) förvånar mig. Det är märkligt att så många lärare fortfarande håller möten på nästan exakt samma sätt som för 25 år sedan. Det är därför inte lika konstigt att jag i intervjuer med föräldrar fått alldeles för många negativa kommentarer om dessa föräldramöten!
På många håll har lärare och lärarlag hittat kreativa och effektiva former för föräldramöten. I en lärande organisation bör detta spridas så att fler kan utveckla denna viktiga kompetens - att bli en bra ledare så att deltagande och dialog blir det som får utrymme.
Kan en ung lärare vara en auktoritet inför föräldrar?
Det kan vara svårt för en ung lärare att vara en auktoritet inför föräldrar. Innan ett självförtroende utvecklats, måste hon eller han få hjälp med mötena av andra. Kollegor, skolledare, föräldrar eller andra vuxna är förstås med och gör mötena både mer effektiva och intressanta! I bra fungerande lärarlag finns mycket stöd att få och vilka resurser det finns i föräldragruppen! Den oerfarne läraren kan tillsammans med några positiva föräldrar som har både självförtroende och erfarenheter planera och genomföra bra möten. Det blir en rolluppdelning under mötena där läraren successivt tar större plats.
Vi kan jämföra med nybörjaren i utförsåkning på skidor som startar i den lätta backen, den ”gröna”, och tar sig försiktigt ner. Så småningom med mer träning kommer säkerheten och via den blå backen väljer åkaren kanske de svårare röda eller svarta pisterna, hittar en egen stil och åker till och med off pist och njuter av skidåkningen.
På motsvarande sätt ska det så småningom bli en njutning för läraren att leda mötena! Det ska vara riktigt roligt att i planeringen, gärna tillsammans med andra, hitta nya kreativa pedagogiska idéer för de viktiga ämnen som ska tas upp på mötena.
Föräldramöten kan naturligtvis ibland ta upp såväl svåra som konfliktskapande ämnen. Allt går inte att lösa med kreativa pedagogiska metoder men det är en av de viktigaste förutsättningarna för ett bra möte. Alla föräldrar ska kunna känna sig viktiga, delaktiga och få chans att vara aktiva. Läraren ansvarar för att skapa dessa förutsättningar. Det kan handla om att ta fram nödvändigt materiel, se till att mötesrummet är tillräckligt stimulerande, inledningen höjer motivationen hos föräldrarna, frågor eller uppgifter som man ska arbeta med är tydligt formulerade och mycket annat som en riktig bra pedagog måste ha med i sin planering.
Men vi behöver också se till att det i våra lärarutbildningar och i kompetensutveckling för lärare finns en bra utbildning och träning till att bli en professionell ledare för möten.
Konkreta tips för varje enskild lärare ska utgå från just hur han eller hon är. Vi är olika och behöver tränas på olika saker. Läraren måste kanske få hjälp med att förstå hur andra uppfattar henne eller honom som ledare.
Tankar hos en lärare inför ett föräldramöte:
- Hur ser andra på mig som ledare? - Vad har jag för starka och kanske svaga sidor? - Uppfattas jag av föräldrarna som tydlig, engagerad och trovärdig? - Hur ska jag få fram mitt budskap så att de verkligen tar det till sig? - Hur ska jag få alla att känna delaktighet och vara aktiva?
En professionell mötesledare
Vi har kanske olika syn på vad en bra mötesledare är. Den ledare som för en del av oss uppfattas som stark, tydlig, strukturerad kan för andra tyckas vara för auktoritär eller dåligt lyssnande. En dynamisk, kreativ, flexibel och kanske personlig ledare kan av en del ses som lite flummig eller ”pratig”.
Lärare har olika ledarstilar men föräldrar har också olika ”deltagarstilar”, det vill säga de tar till sig information och deltar i diskussioner på mycket olika sätt. Därför måste vi som lärare och ledare inse dessa olikheter och försöka anpassa oss till gruppen, utan att förlora vår egen personlighet.
Den professionella ledaren ska vara en ödmjuk auktoritet det vill säga självklart en auktoritet men alltid tillsammans med ett äkta lyssnande och en respekt för de föräldrar han eller hon möter.
Lärarens inställning till föräldrarna kan visa sig i det personliga agerandet. En kanske osäker ledare lyckas inte med att leda ett möte professionellt. Som jag tidigare varit inne på kan man som lärare behöva stöd av kollegor, föräldrar eller kanske skolledare och så småningom växa in i rollen som en bra mötesledare.
Jag har under många år sett osäkra ledare undan för undan utvecklas efter träning och konstruktiv återkoppling. Att få träna sig i presentationsteknik under professionell ledning kan väl kanske jämföras med körskoleeleven som övningskör med trafiklärare. Våra lärare har sällan fått träning i hur man leder föräldramöten under sin lärarutbildning. Eller åtminstone alltför sällan fått konstruktiv återkoppling på sitt agerande.
Lärare kan träna på olika sätt. Det enklaste är förstås att läraren får ärlig återkoppling just efter ett föräldramöte han eller hon haft. ”Rätt” person/personer ska ge återkoppling som kan ge stöd till läraren inför nästa möte. Detta bygger förstås på att de har förtroende för varandra. Den eller de som läraren har förtroende för kan komma med synpunkter och tips som då kan tas emot positivt. Det kan vara en kollega eller till och med föräldrar som kanske deltagit i planeringen av föräldramötet. Här handlar det om att inte vara prestigefylld utan inse att alla kan utveckla sin förmåga att leda möten!
Exempel på konkreta tips som kan göra lärare till en bättre mötesledare
Här handlar det om grundläggande pedagogiska tips i presentationsteknik, till exempel att göra en bra inledning som både är tydlig, motivationshöjande och kontaktskapande. En bra inledning är ganska enkel att planera och viktig att få till, speciellt när läraren möter en ny grupp med föräldrar.
Mål och innehåll för mötet ska både höras och synas. Det gäller att använda lämpliga hjälpmedel med bra ”timing”, det vill säga att föräldrarna i exakt rätt ögonblick får se och höra informationen. Se till exempel hur vi får nyheterna presenterade i TV!
De pedagogiska metoderna ska varieras. En bra varvning av förmedling, frågor och svar och smågruppsarbete kanske med praktiska uppgifter höjer motivationen och därmed aktiviteten hos föräldrarna.
Hjälpmedel ska användas så att fler sinnen blir stimulerade. Låt föräldrarna både se, höra och göra saker på mötena. Bilder, färger, musikinslag, spel, pussel eller annat ger variation och bättre förutsättningar att ta till sig och behålla information. De traditionella overheadapparaterna ersätts nu allt oftare av de moderna powerpointvisningarna, men fortfarande gäller samma pedagogiska regler. Visa aldrig en massa text! Man sätter inte en grupp föräldrar och låter dem läsa text-TV i grupp. Ska ljusbilder visas på duken bör det vara färgbilder, foton, teckningar och mycket korta texter, helst bara nyckelord. Är det nödvändigt att visa enstaka texter till exempel ur en läroplan så är detta förstås möjligt men låt det stanna vid högst ett par sådana bilder. Texter är framför allt dokumentation som ska delas ut.
Dokumentation kan spela en viktig roll vid möten. Ledaren måste vara medveten om när och framför allt varför dokumentationen delas ut. Hur är det tänkt att den ska användas? Ska föräldrarna samtidigt titta i dokumentationen eller ska den delas ut efteråt?
Lärarens eget agerande bör vara professionellt. Röst och kroppsspråk ska genom ett äkta engagemang och närhet till gruppen få föräldrarna intresserade. Alla vill ju möta en personlighet. Läraren måste vara så engagerad att han eller hon blir en del av innehållet. Vad är det som gör att vi gärna lyssnar och ser på vissa men har svårt att hålla oss vakna när vi drabbas av andra?
Varje lärare kan gå in i sin egen idébank för den pedagogik som används med barnen. Dessa idéer och metoder görs om så att de blir lämpliga i en grupp med vuxna deltagare.
Viktigast av allt är kanske att en lärare vågar vara tydlig. Här kan vi följa en utveckling genom decennierna allt från den alltför auktoritäre läraren som föräldrar hade stor respekt för eller i värsta fall var rädda för till att det i dag ofta gått för långt åt andra hållet. Alla lärare är inte självklara auktoriteter och mindre erfarna lärare visar alltför ofta upp en alldeles för vag och ointressant profil på föräldramötena.
2. De lite med vågade men ändå realistiskt genomförbara tipsen
Pedagogiska idéer hämtar vi från de mest skilda miljöer! Det handlar om att se hur andra skapar kontakt, är tydliga i sina budskap och höjer intresset för innehållet.
Pedagogiska idéer finns överallt. Det gäller bara att ta till sig dom och sedan göra om dom så att de passar läraren som person, innehållet och den grupp som man ska möta. En lärare är ju expert på pedagogiska metoder när det gäller barn och ungdomar.
När något ska diskuteras eller när viktig information ska förmedlas kan ett överraskande inslag höja motivationen och aktiviteten. Vem kommer inte ihåg TV-programmet ”Fem myror är fler än fyra elefanter”? Där bjuds på många fantastiska pedagogiska tips som bara är att ta till sig och göra om till vuxenpedagogik. Ta till exempel uppgiften ”En ska bort”. Visa fyra påståenden varav ett inte hör hemma i sammanhanget eller kanske är fel. Låt föräldrarna arbeta i mindre grupper och försöka föreslå vilket som ska bort. Det kommer säkert att leda till spännande diskussioner där alla utan tvekan deltar aktivt.
På liknande sätt kan pussel, spel och annat göra lärandet mer stimulerande även på föräldramöten. Att lotta ut frågor, svåra ord på färgglada lottsedlar kan höja intresset för ett grupparbete.
Går vi på teater eller ser bra skådespelare på TV imponeras vi av deras sätt att använda rösten. Ett klassiskt råd är detta med konstpauser - det går att förstärka ett viktigt budskap genom att våga vara tyst tre sekunder. Ofta handlar det om att våga utmana och överraska!
Vilket innehåll har föräldramötena?
Jag har sparat det viktigaste till sist. De pedagogiska metoderna är underordnade mötets innehåll. Vad mötena ska innehålla bestäms kanske av lärare och föräldrar tillsammans. Vanligt är att föräldrar i förväg får komma med förslag på innehåll. Dessutom har alltid läraren eller skolan
viktiga saker att ta upp. Det kan handla om läroplaner, värdegrund, aktuella teman barnen just arbetar med, mobbning, hälsofrämjande verksamhet eller kulturaktiviteter.
Här finns förstås de möjligheter som alla de olika mötesformerna kan erbjuda till exempel fester, utflykter eller kulturaktiviteter.
När innehållet ska presenteras på ett föräldramöte måste det göras tydligt. Såsom en karta på en resa ska föräldrarna ha tillgång till de olika programpunkterna hela tiden. De måste kunna se ”Vad är nästa punkt?” ”När kan jag fråga om detta?” ”Hur mycket är det kvar på programmet?” Läraren kan dela ut ett blad och/eller ha ett blädderblad med programmet på. I alla möten finns en dagordning att följa. En tydlig programförklaring av mål och innehåll är viktig.
Innehållet ska få föräldrar intresserade av att komma. Inbjudan måste vara attraktiv! Intressanta gäster, specialister, föräldrar måste få chansen att berika föräldramöten. På en del håll verkar skolans personal nästan vara rädda för att släppa fram föräldrar på mötena. I varje föräldragrupp finns säkert några som kan bidra med viktigt innehåll. Gäster utifrån kan gärna vara med kanske under en del av mötet och locka både många och extra intresserade föräldrar.
Det är också viktigt att kunna bedöma vilket innehåll som ska tas upp på ett föräldramöte och vad som hellre bör skickas som e-post eller vanligt brev. Några frågor att fundera på:
”Kan den här informationen lika gärna skickas per post?” ”Läser föräldrarna den då?” ”Är detta så viktigt så att vi måste diskutera och kanske fatta ett beslut?” ”Är den sociala samvaron så värdefull så att vi måste träffas?”
Är föräldramöten fortfarande viktiga?
TV, dator, det enorma utbud av information och underhållning, som bjuds i dag med teknikens hjälp, gör att vi blir vana vid det professionella. Vad kan då få föräldramöten att ”konkurrera” med allt detta? Naturligtvis för att barnens, elevernas skoltid är oerhört viktig och att varje förälder är intresserad av hur deras barn har det i skolan.
Skolan har de individuella utvecklingssamtalen. Om dessa fungerar bra kan föräldramötena fylla en viktig funktion som ett komplement och framför allt vara en samvaroform som vi tydligen ändå har ett stort behov av.
Vi har möten överallt i samhället. På arbetsplatser och i föreningslivet hålls möten varje vecka. Vi har vant oss vid en viss form. Rutiner är nödvändiga i många sammanhang, men kanske just föräldramöten skulle må bra av att just bryta upp dessa traditionella former.
Det gäller att läsa och lyssna på de kreativa arrangemang som redan görs runtom i landet - och framför allt på sin egen skola. Att ta del av varandras idéer och se till att framför allt nya lärare får det stöd och den uppmuntran som verkligen behövs, det är en del av det som vi brukar kalla en lärande organisation.
Det är inte alltid lätt att leda ett möte med föräldrar, men det kommer alltid att vara nödvändigt. Vilka former vi än väljer så måste varje lärare kunna stå upp och vara tydlig, engagerad och intressant för barnens föräldrar.
Vi ska också kunna ställa krav på föräldrarna! Det är alltid ett delat ansvar för att ett möte ska bli bra. Som förälder ska jag komma till mötet positivt inställd och bjuda till, ta initiativ, lyssna
och verkligen anstränga mig att vara både empatisk och aktiv i diskussionen Vad jag får ut av ett möte beror till stor del på mig själv! I traditionella utvärderingar ställs ofta frågor till deltagarna på möten om hur ledaren var, innehållet etc, men nästan aldrig frågan:” Hur var din egen insats som mötesdeltagare?”
Huvudansvaret finns emellertid hos läraren eller de som har arrangerat, kanske lärarlaget med eller utan föräldramedverkan i planeringen. Och om det är alldeles för få föräldrar som kommer på våra möten så måste vi ta reda på: ”Varför kommer dom inte?”
Bengt Björklund
Förälder, lärare, lärarutbildare, pedagogisk konsult Bengt Björklund har bland annat skrivit böckerna: Att vara lärare för vuxna, Går budskapet eller deltagarna hem
God mat lockar till lärande En lunch är inte bara en lunch
