Skolverket har besökt två skolor i Borås kommun, Ekarängsskolan och Särlaskolan, som sedan en tid tillbaka arbetat med BFL, bedömning för lärande, med stöd från utvecklingsenheten i kommunen. Vi ville se hur skolorna omsatte teori i praktik.
– Jag tycker att det är mer glädje i klassrummet nu än tidigare, säger Ulla-Britt Lejemark-Olsen, specialpedagog på Ekarängsskolan.
På Hulta, strax utanför Borås stadskärna, ligger Ekarängsskolan, en F-6 skola som är omgiven av stora grönområden och ett flertal fotbollsplaner, något som både eleverna och lärarna på skolan är väldigt stolta över. Skolan är inne på sitt andra år med bedömning för lärande, BFL. De har gått på utvecklingsenhetens föreläsningar och rektorn har sedan drivit arbetet vidare bland annat genom att samtalsgrupper har skapats och att alla lärare fått varsitt exemplar av Christian Lundahls bok
Bedömning för lärande.
– Vi ska arbeta med den här första strategin att dela målen med eleverna den här närmaste tiden. Det är viktigt att eleverna förstår varför de är i skolan och vad de förväntas kunna, säger skolans rektor Henrik Almér.
Det är utvecklingsenhetens rekommendation att rektorn engagerar sig i processen om BFL verkligen ska få fäste och bli ett förhållningssätt på skolan. Det tycker Camilla Fjällman som undervisar bland annat i svenska att Henrik Almér har gjort.
– Det är viktigt att vi tar oss tid att bara fokusera på BFL, och vi har tur som har en rektor som varit väldigt engagerad, säger hon.
Delar målen för undervisningen
Under Camillas lektion i svenska får eleverna, som precis börjat årskurs 5, repetera hur kopplingar mellan text och verklighet kan göras. Målen för lektionen har Camilla skrivit upp på ett stort block intill tavlan och hon går noggrant igenom dem med eleverna. De ska veta vad kopplingar är, de ska kunna göra egna kopplingar och de ska kunna prata om kopplingar med varandra.
Camilla pratar först öppet om kopplingar och en elev viftar ivrigt med handen för att få berätta om en koppling. Men Camilla vill ge hela gruppen en gemensam genomgång. Hon läser därför högt ur en bilderbok för barn om Örjan, kungsörnen som inte vågar flyga. Samtidigt som hon läser gör hon pauser där hon berättar högt om vilka kopplingar hon gör. Hon skriver ner dem på tavlan i takt med att hon gör dem. I boken hamnar kungsörnen Örjan till exempel högt upp på ett berg i ett försök att lära sig flyga. Eftersom Örjan är höjdrädd tycker han att det är väldigt jobbigt. Camilla berättar för klassen att hon här gör kopplingen till henne själv och sin egen rädsla för höjder.
Hon frågar sedan klassen vilken av kopplingarna som var till mest nytta för förståelsen av handlingen i boken. Tillsammans kommer de fram till att några av kopplingarna var nyttiga, medan andra inte gjorde så mycket för handlingen. För att eleverna ska kunna se kvaliteten i sina egna kopplingar så måste de kunna se kvaliteten i de kopplingar Camilla gjorde när hon modellerade.
När Camilla modellerat klart får eleverna hämta sina skrivhäften ”Böcker jag har läst” och varsin bok. Innan eleverna själva ska börja göra kopplingar går Camilla igenom målen en gång till för att eleverna med visshet ska veta vad uppgiften går ut på. De läser stillsamt och Camilla går runt i klassrummet och reder ut oklarheter på olika håll. När de flesta verkar veta vad de ska göra går hon ut med några elever en i taget och låter dem läsa högt och pratar om vilka kopplingar de gör i boken. På det här sättet får hon på en individuell nivå veta om eleven har förstått uppgiften och uppnått lektionens mål.
Längst bak i klassrummet står Ulla-Britt, som arbetar som specialpedagog på Ekarängsskolan. Hon filmar Camilla under tiden hon undervisar. Det filmade materialet kommer senare att analyseras och diskuteras i grupp. De kommer att diskutera vad som gick bra och vad som kunde göras på något annat sätt. De har filmat vid flera tillfällen tidigare och tycker att det är ett utmärkt sätt att lägga märke till saker man inte märker själv när man står där framme och agerar i stundens ingivelse.
Efter tjugo minuter ber Camilla eleverna att sluta läsa. Då har de flesta hittat en eller flera kopplingar som de markerat i boken med post it-lappar. Camilla fördelar ordet och låter två elever i klassen berätta vad de läst och vilken koppling de gjorde, hon ber dem välja den koppling de är mest nöjda med.
Hon berättar att en teknik som hon brukar ha för att fler elever än de som allt som oftast räcker upp handen ska få komma till tals är att de fått skriva sina namn på varsin glasspinne. Sedan drar hon en glasspinne så att ordet fördelas mer slumpvis. Men eftersom det är i början av höstterminen och många är nya i klassen finns inte allas namn med, så det får bli vanliga lappar med elevernas namn på idag.
Sofia får ordet. Hon verkar först motvillig, men börjar till sist berätta om vad boken hon håller i sin hand handlar om. Ju längre hon kommer i berättandet, desto mer självförtroende verkar hon få i uppgiften. När hon till slut kommer till sin koppling verkar hon väldigt nöjd. Alla hinner inte berätta om sin koppling högt för klassen men de får tid att berätta om sina kopplingar för sin bänkkamrat. Som ett slutligt test på om Camilla lyckats med lektionens mål får varje elev svara på frågan ”Vad är en koppling?” på ett ark papper och lämna till Camilla innan de lämnar klassrummet. De behöver inte skriva namn på pappret. Det här är bara ett sätt för henne att veta om målet nåtts eller om det här är något som måste repeteras ytterligare vid kommande lektioner.
– Lektionerna fungerar mycket bättre och jag tycker att eleverna samarbetar på ett helt annat sätt när vi arbetar med BFL. Jag tycker att det är mer glädje i klassrummet nu än tidigare, säger Ulla-Britt leende när barnen håller på att plocka ihop sina saker och lämna för rast.
Samtalsgrupperna är arbetslagen
På skolan har de valt att dela upp samtalsgrupperna efter de arbetslag som redan finns. De har prövat flera varianter, men tyckte att det skapade förvirring bland eleverna när en samtalsgrupp kommit fram till att de till exempel skulle sluta med handuppräckning, när en annan lärare för samma klass fortfarande använder det.
Varje samtalsgrupp består av ungefär tio lärare som ses i 30 minuter varannan vecka och diskuterar arbetet med bedömning för lärande under samtalsledarens ledning. Samtalsledaren har ett särskilt ansvar att föra utvecklingen med BFL vidare och han eller hon får ett påslag på lönen av utvecklingsenheten för att ansvara för detta.
– Bortsett från de schemalagda tillfällena varannan vecka använder vi arbetsplatsträffar och studiedagar åt BFL. Det är viktigt att inget annat kommer i vägen för det här, trots att det förstås är mycket annat som upptar både min och lärarnas tid, säger Henrik Almér.
När eleverna kommer in från rasten ska de få sina pärmar. Pärmarna är ett nytt försök för terminen och Marianne och Liz, som delar en del undervisning emellan sig och gör en stor del av planeringen tillsammans, förklarar att de ska samla de pedagogiska planeringarna med bedömningsmatriserna i pärmarna. Varje elev får varsin helt ny pärm som de skriver alla skolans ämnen i, i den ordning som Marianne listar dem på tavlan. Eleverna får veta att det bara är de själva och deras olika lärare som ska titta i pärmarna.
– Era föräldrar kommer förstås också att få titta i dem på torsdag när vi har föräldramöte, berättar Marianne för klassen
I pärmen ska även mål för ämnena finnas i matrisform så att eleven själv kan vara med och markera i matrisen när de uppnått ett mål. Marianne tar vikingatiden som exempel.
– Nu har de redan börjat arbeta med det och flera mål är redan uppfyllda, men tanken är att det ska bli enklare för både oss och eleven att se var de befinner sig och vad som krävs för att de ska komma vidare. Det kommer förhoppningsvis även att vara ett hjälpmedel när eleverna kommer upp i årskurs 6 och ska få betyg. Vi vill förhindra att det kommer som en chock för eleverna vilket betyg de får, säger Liz
Blandade grupper på Särlaskolan
På Särlaskolan, som ligger centralt i Borås, har de arbetat med BFL nästan sedan starten. De som just nu har rollen som samtalsledare gick utvecklingsförvaltningens utbildning redan 2009. Catarina Bergh som arbetar som rektor på skolan fick dock sänka sina ambitionsnivåer något när flera andra utvecklingsinsatser satte käppar i hjulet.
– Det fanns helt enkelt inte tid. Tanken var att alla lärare skulle börja med BFL redan 2009 men det var tidsmässigt inte möjligt just då.
På Särlaskolan har de blandat lärarna när de tog fram samtalsgrupperna eftersom Catarina tyckte att det var viktigt att allt fokus lades på BFL när grupperna samlades. Det är därför varken arbetslagen eller ämnesgrupperna som möts. Det här tycker Lotta och Lena som arbetar som lärare i de lägre årskurserna är positivt.
– Inte för att jag är trött på att träffa mina kollegor i arbetslaget på något sätt, men det kan vara väldigt skönt att komma bort från det vardagliga arbetet och träffa andra lärare på skolan, säger Lotta.
Särlaskolan är en stor skola med cirka 60 lärare, så det finns stora möjligheter att blanda grupperna grundligt.
Lena har en klass i årskurs 4 i svenska. De arbetar med olika typer av texter och har fått skriva berättelser i sina häften som Lena har läst. I varje elevs berättelse har hon valt ut tre avsnitt som hon har markerat. Två stycken har hon markerat med en stjärna och ett med ett utropstecken -
two stars and a wish, två stjärnor och en önskan. De delar som Lena markerar med en stjärna är bra saker i elevens text som eleven som är bra och som eleven ska fortsätta att göra och utropstecknet markerar någonting som eleven kan utveckla mer.
Lena frågor eleverna i klassrummet vad stjärnorna betyder.
– Att det är någonting bra, säger Ismail.
– Och vad ska ni göra med dem? undrar Lena då.
– Vi ska göra det igen, svarar han och Lena nickar.
– Precis, ni ska ta till vara på de sakerna som är bra.
Lena är noga med vilken typ av beröm hon ger och att hon motiverar stjärnorna väl både muntligt och skriftligt.
En grundläggande del är att dela målen för undervisningen med eleverna. Alla deltar aktivt i undervisningen
– Det är inte produkten utan inlärningen om är resultatet, berättar hon.
Senare under terminen är tanken att eleverna ska ge två stjärnor och en önskan åt varandras texter. Kamratbedömning har de bara börjat med lite grann än så länge i de lägre åldrarna.
– Det är svårt för dem att ge konstruktiv kritik så fram tills nu har jag stått för den biten, säger Lena.
Efter rasten har Lotta engelska med samma klass. Hon börjar med att gå igenom målen för den här lektionen. De ska lära sig att tala om vad de heter, fråga sin kamrat vad han eller hon heter samt några hälsningsfraser, avskedsfraser och artighetsfraser. De arbetar tillsammans i boken och Lotta låter inte eleverna som viftar högst med händerna svara, utan fördelar själv ordet så att alla blir delaktiga i klassrummet. Och det är de också. Ingen lämnar klassrummet utan att ha fått ordet någon gång den eftermiddagen.
Källa: www.skolverket.se
TEXT & FOTO: EMILY REHN
