Lärande kan kategoriseras utifrån hur pass genomgripande det är för individen, gruppen eller organisationen. I den teori om loop-lärande som Argyris och Schön utvecklade på 1970-talet görs en indelning i tre typer av lärande (Granberg & Ohlsson, 2007).
Single loop-lärande uppstår när man korrigerar fel och oregelbundenheter så att man kan fortsätta göra det man gjort tidigare, fast bättre.
Double loop-lärande är inte enbart en korrigeringsprocess, som single-loop-lärande, utan innebär även att man formulerar frågor och betraktar sina hand- lingar ur nya perspektiv så att insikter och rutiner förändras.
Skillnaden mellan single- och double loop-lärande kan förklaras med utgångspunkt från en termostat. Single loop-lärande kan jämföras med att termostaten vet när det är för kallt eller för varmt och den slår på eller av värmen. Om termostaten därutöver vore benägen att fråga sig själv om den är inställd på rätt temperatur, innebär det att den inte bara kan korrigera fel (single loop) utan också kan ställa frågor om premisserna för och målsättningarna med det den gör (double loop). Det kan även förekomma ett deuterolärande, vilket innebär att ”lära sig att lära”, dvs. ett slags meta- lärande som leder till ifrågasättande av rådande normer och mål. Enligt Argyris och Schön är double loop- och deuterolärande sällsynt i organisatoriska sammanhang (Moxnes, 1986).
Analogt med loop-lärande-teorin kan man skilja mellan första, andra och tredje ordningens lärande (Argyris, 1999, Cummings & Worley, 2001). Första ordningens lärande sker inom ramen för en etablerad, vedertagen praxis. Detta leder till att kunskap förfinas, vilket möjliggör en effektivisering av det befintliga systemet. Andra ordningens lärande innebär att medarbetaren ifrågasätter det etablerade. Tredje ordningens lärande innebär en revidering av tidigare erfarenheter och kunskaper. Detta får en djupare påverkan på hur en individ, grupp eller organisation fungerar eftersom fundamentala perspektiv ifrågasätts (Hultman, 1996).
KÄLLA:
Per Nilsen
