FÖLJ MED PÅ RONDEN
Så var det då dags igen. Jag gör mig startberedd inför en av veckans återkommande höjdpunkter. Det är nämligen hög tid att gå Ronden. En synnerligen trevlig arbetsuppgift för en rektor på Fridaskolan. Ibland säger vi även Upptäcksfärd, men Ronden låter en aning mer seriöst och strukturerat.
Klockan är strax före nio en högst vanlig torsdag i mars. Jag sätter på mig min skarpaste blick, de mest lyhörda öronen och vässar upp mina känselorgan. Här ska letas bra saker, goda exempel och trevliga upplevelser. För det är just detta som Ronden handlar om – att få syn på det positiva som sker i verksamheten. Visst kan det slinka med en och annan utvecklingspunkt i min spaning, runt om i skolan, men fokus ligger tveklöst på att leta efter det goda som sker. För visst är det mer spännande och energigivande att leta positiva tecken.
Alla sinnen är på helspänn när jag ger mig av. Närmare Göran Kropp och Ola Skinnarmo än så här kommer jag nog aldrig.
När jag kommer in hos ettorna sitter de fortfarande på golvet och har ringsamtal. De är otroligt duktiga på att hålla koncentrationen uppe och lyssna på varandras åsikter. Idag handlar diskussionen om kabaréföreställningen och eleverna har mängder av kreativa idéer, lösningar och gott tänk. I ettans lokaler imponeras man även av hur väl de lyckas med att få upp elevalster på väggarna. Mitt öga fastnar för ett antal teckningar med tillhörande utställningsinformation som tydligt visar vilka mål i läroplanen som arbetet har siktat mot. Viktigt av anledningen att vi på Frida inte gör undervisning av slentrian eller slump, utan hela tiden har målen i år 5 eller år 9 som riktmärken.
Jag smyger tyst vidare mot år 2 och träffar två flickor som sitter och läser tyst i ett litet grupprum.
Sätt dig hos oss, säger en av flickorna och vem kan motstå ett sådant erbjudande från två framtandslösa läsare.
Får jag vara med och läsa lite? undrar jag försiktigt.
Det får jag och blir sittande tillsammans med två åttaåringar i tio minuter. Vi läser några rader var i taget på boken Rasmus Nalle och samtalar om alla tokigheter som händer på sidorna. Ibland tittar vi på bilderna, svävar iväg och associerar vilt ut i världen ( mormors katter, Melodifestivalen , semlor, cykelpunkteringar ) för att gång på gång åter hamna hos Rasmus Nalles värld och hans vedermödor att bygga en hållbar flotte.
Jag bugar och tackar för lässällskapet. Imponerad av tjejernas läskunskaper och sociala kompetens sticker jag så in näsan hos tvåorna. Omedelbart slås jag återigen av barnens förmåga att ta ansvar för sitt arbete. Några pillar med bokstäver, andra målar rymdfarkoster och ett gäng nere i hörnet sliter med matteuppgifter. Så härligt typiskt Fridatänk. I en skolsal behöver inte alla elever göra samma sak samtidigt. Skönt att den tiden är förbi i skolhistorien.
Blir sittande en stund hos mattegänget och lyssnar intresserat hur de tänker subtraktion. Ger dem faktiskt några tanketips till strategier ( bland annat att man kan klättra uppåt i berg när man tänker minus ).
Fräckt, säger en liten ljushårig krabat i blå luvtröja. Det ska jag lära mamma. Vi blir alltid sura på varandra när jag räknar minus hemma.
Väl borta hos förskoleklassen blir man alltid hjärtligt välkomnad. De har fri lek för tillfället. Jag tittar mig runt och ser en febril aktivitet på alla håll. Några spelar schack ( undviker dock den gruppen eftersom risken att förlora är för stor ), ett annat gäng gör korv och bröd med färgad lera och några lär sig att få koll på siffror och bokstäver med hjälp av en massa askar innehållande spännande prylar. Fröknarna sitter mitt bland barnen på golvet och deltar på olika sätt i all den febrila aktivitet som pågår. Själv blir jag lite motvilligt indragen i dockvrån och får rollen som morfar i en minst sagt udda familj som tydligen är på semester och skall äta middag på restaurang. Fantasin flödar bland barnen, men jag är flexibel i min roll som ofrivillig morfar och klarar mig därför rätt så väl. Någon Oscar lär det nog aldrig bli, men en massa goda skratt får jag med mig. Plötsligt känner morfar att han måste gå på toa och därmed kan Ronden gå vidare mot treornas territorium. Trodde jag!
Jag blir dock häftigt stoppad av en trio förskolebarn som bestämt hävdar att ”morfarar” inte behöver gå på toaletten.
Efter en stunds övertalande försätts jag på fri fot efter att ha berättat att alla går på toa. Till och med kungen. Eleverna tittar storögt på min utläggning och ger med sig lite tveksamt. De beger sig tillbaka mot dockvrån med en tydlig känsla av att de nog blivit lite ”lurade”.
Hos treorna är det som vanligt skönt att dyka in. Här råder det nämligen en extremt skön arbetsro. I den högst inofficiella grenen ”arbetsro i plugget” kommer dessa år 3 elever högst upp på prispallen. Klassen är för tillfället uppdelad i två grupper. Engelska och matte. Jag vandrar runt hos eleverna som jobbar med problemlösning och får mig ett par härliga samtal. Vilken underbar icke skattepliktig löneförmån att få resonera matematik med nioåringar.
Nu känner jag suget efter kaffe och tar mig uppför trapporna till köket Den omisskännliga doften av Löfbergs Lila studsar emot mig vid trappavsatsen. Häller upp en skvätt svart koffeindryck och tar mig en spontan pratstund med de synnerligen trevliga tjejerna i vårt Fridakök. De har alltid några ord över till alla som går förbi och deras sociala bemötande är av bästa sort.
Upprymd av samtalen vandrar jag vidare mot år 5. Jag har även förmånen att vara mentor i denna elevgrupp. Så fort jag visar mig dyker det upp elever som vill ha hemuppgifter rättade eller tips om IUP arbeten. Här blir jag kvar en lång stund. De jobbar individuellt mot sina uppsatta IUP mål. Bredden på arbetsuppgifterna är stor. Mest förekommer matte, svenska och engelska. Här får jag chansen att djupintervjua några elever om dagsformen i skolan. Är man på bettet som pedagog tar man även tillfället i akt och berömmer några av de elever som gjort bra saker under den senaste tiden. Jag älskar att få ”dunka dem i ryggen”, göra en ”high five” eller ”klappa till dem på axeln” för något gott de åstadkommit. Beröm är ett underskattat fenomen, brukar jag hävda, så fort jag kan.
Mobiltelefonen ringer ( det gör den jämt säger mina elever ) och jag smyger ut ur klassrummet och svarar så tyst jag kan. Det är en mamma som undrar om hennes två barn kan få ledigt en vecka när familjen skall på fjällsemester till Idre.
Ska vi väl försöka fixa, säger jag och tillägger kvickt att det är eleven som ska ta initiativet och lägga fram förslag eller fråga om studieuppgifter under ledigheten.
Jag passar även på att berätta för mamman att hennes yngste son fått kraftigt med beröm för sin sociala kompetens vid den senaste klasskonferensen.
Det är en nöjd mamma som lägger på luren på sitt kontor. Både beviljad ledighet och beröm rätt i ansiktet på en och samma gång. Inte illa klockan tjugo över tio en torsdag i mars.
I korridoren utanför får jag syn på en elev som sitter i fönstret och ser lite sorgsen ut. Den lätt nedböjda nacken talar sitt tydliga språk och jag sätter mig bredvid honom i fönstret och börjar snacka. Det visar sig snabbt vara en mindre konflikt ute på rasten som föranlett honom att deppa. Lyckligtvis lyckas vi med gemensamma krafter reda ut bråket på fem röda sekunder eftersom konfliktens motpart satt inne i klassrummet med ett lite dåligt samvete och var omedelbart beredd till fred och försoning. Tänk vad lätt det går ibland och allt jag gjorde var att upptäcka, uppmärksamma och sammanföra eleverna. Resten av arbetet gjorde eleverna själva. På köpet fick jag chansen att berömma killarna till ett gott samarbete.
Så in genom fyrornas dörr. De jobbar med medeltiden och gör tidningar. Här gäller det att skärpa till sig och snabbt repetera de gamla historiekunskaperna. Lyckligtvis hamnar jag vid ett bord som specialiserat sig på brott och straff under denna svunna tid. Ett område jag bevarat väl sedan min egen studiedag. Ett och annat kan jag bidra med under den lilla stund jag sitter ner vid bordet. Stympningar, löpa gatlopp och stupstockar är spännande att fundera på. Vi pratar även om nästa veckas idrott som kommer att handla om inomhusfriidrott.
Dags för lunch. Hamnar vid ett bord i matsalen där det pågår en livlig diskussion kring vilken bil som är fräckast. Är man, som jag, ägare till en röd Ford Escort årsmodell 90 är det bäst att hålla en låg profil i ämnet. Striden verkar stå mellan Ferrari och överraskande nog Alfa Romeo.
Köttbullarna smakar gott och jag hastar iväg ut på rastansvar ( lägg märke till arbetstituleringen – inte rastvakt ). En halvtimme iklädd illgul jacka med Fridaskolan textat på ryggen. Även detta ett fantastiskt sätt att skaffa sig information om läget på skolan. Det blir en rad goá samtal, lite grävande vid ett litet vattenfall vid sandlådan, fotbollsstraffar vid bollplanen och lite Queenspel. Har man bara ögon och öron öppna får man reda på mängder av information och skaffar sig en rad olika spaningshypoteser att fundera vidare på.
Efter att ha plåstrat om ett sönderslaget knä med tillhörande trasiga jeans hänger jag av mig jackan och hastar upp till de äldre klasserna på skolan. Här blir det en annan typ av samtal. Idag besitter jag triumfen att mitt favoritlag Färjestad klappade till Frölunda under gårdagskvällen. Inte missar man den chansen att reta Indiananhängarna. Hittar dessutom några elever jag hör goda rykten om och för vidare detta beröm till dem personligen. Att sprida de goda historierna är en extremt viktig arbetsuppgift. Framgång föder nämligen framgång. Svårare än så blir det inte.
Åttorna har dans inne i Fridahallen, niorna jobbar med ett områdesarbete där lärarna är utklädda till poliser och för tillfället verkar diskussionerna kretsa kring parkeringsböter. Sexorna genomför undersökningar om kost och hälsa och jag blir intervjuad, i farten, kring mina motionsvanor. Sjuorna har praktiskt/estetiska lektioner och är så inne i arbetet att de inte ens märker att jag smyger in och tittar över axeln på deras arbeten.
Ronden går mot sitt slut när jag springer på en pappa som skall köpa kabarébiljetter vid receptionen. Passar på att ge hans grabb en eloge för att han är så duktig i bollspel. Jag plussar lite extra för hans förmåga att kunna passa en kompis som befinner sig i ett bättre läge. Pappan går iväg med ett snett leende på läpparna och med en familjebiljett till lördagens föreställning i plånboken.
Jag går och skriver ner några minnesanteckningar i den svarta loggboken. De goda historierna skall ju spridas vidare till mina rektorskollegor nästa onsdag då vi har möte. Då ska vi skrytskvallra en långs stund, men självklart även diskutera de företeelser som vi upptäckt kan förbättras.
Så var arbetsuppgiften Ronden klar för denna vecka. Kul att ni ville följa med mig!
HENRIK KAMP
Rektor Fridaskolan Trollhättan
